Ledare: Undanstuvad jämlikhet

En sommarhet semestertorsdag (6 augusti) kallade finansminister Magdalena Andersson till presskonferens för att presentera Jämlikhetskommissionens slutrapport, en lunta på över 1000 sidor. Valet av tidpunkt ser ut som en tanke. Vill Andersson städa undan rapporten så fort som möjligt och utan medialt ståhej? För att sedan begrava  den längs ner i närmaste byrålåda.

Rapporten göder faktiskt en sådan misstanke. Den är visserligen skriven på en sövande byråkratprosa och den är servilt hovsam i tonen, men mellan raderna kan man ändå läsa in en bitsk kritik av den politik som förts i Sverige de senaste 30 åren, riktad mot såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar. Det är en politik som sedan 1990 lett till att klassklyftorna och den sociala ojämlikheten ökat mer i Sverige än i något annat jämförbart land.

Jämlikhetskommissionen tillsattes av regeringen Löfven inför valet 2018 med baktanken att ge sken av att socialdemokratin ännu tar jämlikheten på allvar. Det är typiskt socialdemokratiskt. När man inte har något konkret att komma med gömmer man sig bakom en utredning.

Till ordförande utsågs Per Molander, tidigare generaldirektör för Inspektionen för socialförsäkringen och författare till boken ”Ojämlikhetens anatomi”. En pålitlig sossebyråkrat. Molander har följt utredningsdirektiven till punkt och pricka, så Andersson borde vara nöjd.

Det är bara ett litet aber i sammanhanget. Direktiven utfärdades innan regeringen Löfven lät sig gisslantas av Januariöverenskommelsens uppgörelse med Centerpartiet och Liberalerna, vilket gör att utredningens förslag i delar hamnar på kollissionskurs med den nuvarande regeringspolitiken.

Några exempel: Utredningen konstaterar att skatteintäkterna i Sverige sedan 1990 minskat med drygt 290 miljarder kronor, räknat som andel av BNP. Sedan 1980 är motsvarande siffra 323,8 miljarder kronor, vilket denna ledarsida tidigare påtalat. Huvudorsaken till denna drastiska minskning är att progressiviteten i skattesystemet successivt urholkats, att skatten på kapitalinkomster minskats och att skatten på förmögenheter, gåvor och arv avskaffats.

Ett särskilt kapitel utgörs här av de så kallade 3:12 reglerna, som ger ägare av fåmansbolag en utdelningsskatt på ynka 20 procent. Sedan dessa regler liberaliserades 2006 används de av allsköns riskkapitalister, direktörer, konsulter, advokater, revisorer med flera till att omvandla arbetsinkomster till kapitalinkomster. Vi har fått ett rikt skattefrälse som betalar 20 procent i skatt, när de borde betala 55 procent.

För närvarande uppgår denna legala skattesmitning till 90 miljarder kronor om året, varvid utredningen lågmält konstaterar att 3:12-reglerna ”påverkat den kommunala skattebasen negativ”. Så sant, så sant. Här handlar det om 27 miljarder kronor om året, som borde ha betalts i kommunalskatt, men som överförts från kommunerna till de allra rikaste. Ett rent rån.

Utredningen tassar som sagt försiktigt. Men man vill återställa progressiviteten skattesystemet och man föreslår höjd skatt på kapitalinkomster, återinförd arvs- och gåvoskatt och en utredning om en återinförd förmögenhetsskatt. Alltid dessa utredningar.

Man vad gör då Magdalena Andersson? Jo, hon har precis avskaffat värnskatten och i höstbudgeten utlovas skattesänkningar om ytterligare 30 miljarder kronor. På beställning av Annie Lööf och Nyamko Sabuni. Fördelningsprofilen på det paketet är bara alltför förutsägbart.

Utredningen omfattar som sagt drygt 1000 sidor och det går inte att gå igenom allt här. Men några användbara nedslag.

• Det konstateras att friskolesystemet kraftigt ökat ojämlikheten i skolan och man föreslår därför ökad statlig reglering och ett omedelbart upphävande av den gräddfil som friskolorna åtnjuter. Man föreslår rentav en utredning om huruvida ”kommersiell verksamhet överhuvudtaget låter sig förenas med myndighetsutövning”.
• Utredarna vill skärpa reglerna för allmän visstidsanställning.
• Man vill utjämna skatteskillnaderna mellan ägt och hyrt boende, som successivt blivit alltmer gynnsamt för det ägda.
• Rapporten föreslår att staten tar ett större finansiellt och verksamhetsmässigt ansvar för bostadsbyggandet. Här reses frågan om ett statligt ägt fastighetsbolag som sörjer för nybyggnation av framförallt hyreslägenheter.
• Man vill stoppa vinstutdelning från kommunala bostadsföretag. Eventuella överskott ska bara gå till åtgärder som förbättrar boendemiljön.
• Man vill ge hyresgäster ökat inflytande vid lyxrenoveringar.
• Utredarma vill att ersättningsgraden i socialförsäkringssystemen ska garantera 80 procent av de försäkrade 80 procent av lönen.
• Man vill avskaffa det sanslöst dyra ROT-avdraget, som kraftigt gynnar den allra rikaste. Om RUT sägs dock ingenting, trots att det avdraget är lika klassorättvist.
• Sist men inte minst konstaterar man att EU-anpassningen i Sverige gått alldeles för långt, vilket varit till men för jämlikheten. Svenska politiker har gått mycket längre i marknadsanpassning än vad EU-lagen kräver.

Kompotten avslutas sedan med något som måste betecknas som ett magplask. För som finansieringskälla föreslår man en standardmoms om 25 procent, vilket betyder att momsen på bland annat mat höjs med 13 procentenheter. Det drabbar de med lägst inkomster, som spenderar en större del av lönen på mat än de med höga. Hur det bidrar till ökad jämlikheten är en gåta.

I en artikel på Aftonbladet Kultur (24/8) konstaterar sociologiprofessorn Göran Therborn att det med Magdalena Anderssons jämlikhetspolitik skulle ta 6.857 år för att återföra Sverige till 1980 års relativt milda ojämlikhet. Hur lång tid det tar om Jämlikhetskommissionen får som den vill lämnar vi därhän.

Förstabudet är som sagt att rapporten hamnar längst ner i Magdalena Anderssons byrålåda. Jämlikhet står inte högt i kurs när Annie Lööf och Nyamko Sabuni håller i taktpinnen.

Ändå ska rapporten inte avfärdas. Den innehåller delar som kan användas av oss som på olika frontavsnitt kämpar för ett mer jämlikt samhälle. I vår argumentation är den matnyttig.