Utkastad ur förbundsstyrelsen över brexit
Den 29 mars – dagen då Storbritannien allra senast skulle ha lämnat EU – talade brandmannen Paul Embery på en manifestation för brexit. Nu är han avstängd från sin post i brandmannaförbundets styrelse.
Han gick med i facket som 16-åring och har kämpat för brandmännens arbetsvillkor i 20 år. Men sedan två veckor tillbaka är Paul Embery utslängd ur det brittiska brandmannaförbundets FBU:s nationella styrelse. Anledningen? Att han är en högljudd förespråkare för att respektera resultatet i folkomröstningen 2016 och att Storbritannien ska lämna EU.
– Det är ett vidrigt beslut som kan få förödande effekt på debatten inom fackförbunden, säger Paul Embery när Proletären når honom på telefon i London.
Det var den 29 mars i år – det datum som Storbritannien allra senast skulle lämnat EU – som Paul Embery talade på en partipolitiskt obunden manifestation för att brexit ska bli verklighet.
Paul Embery poängterar att han inte var där för FBU:s räkning, utan som representant för organisationen Trade Unionists Against the EU, och på sin fritid en fredagkväll. Ändå blev han för två veckor sedan suspenderad från FBU:s styrelse och avstängd från kontoret i två år.
– Det går helt på tvärs med vår tradition, både inom FBU och fackföreningsrörelsen i stort, att få uttala vår personliga åsikt offentligt även om den inte stämmer med förbundslinjen. Min egen förbundsordförande har dessutom ofta pratat vackert om att vi ska ha högt i tak och inte strypa debatten genom paragrafrytteri.
Det är tydligt att de orden inte längre gäller när det handlar om EU, som FBU officiellt vill stanna i. Men efter resultatet i folkomröstningen 2016 ser Paul Embery sitt ställningstagande som för demokratin och inte mot sitt förbund.
– Brexit är en vattendelare. Men vi måste låta folk uttrycka sin åsikt. Jag vill inte se mitt fackförbund försöka diktera vad varje företrädare får säga i varje enskild fråga.
Många tycker likadant och de senaste två veckorna har stödet strömmat in till honom.
– Hundratals har hört av sig, även många som inte håller med mig om brexit säger att beslutet måste hävas. Det är uppenbart att den fackliga ledningen gjort en allvarlig missbedömning.
Paul Embery ser förbundets hantering av honom som ett led i att stora delar av vänstern och fackföreningsrörelsen gått bort sig i EU-frågan.
– För 30 år sedan var EU-motstånd mainstream inom vänstern i Storbritannien och många fackföreningar var mot EU. De såg EU som den antisocialistiska och antidemokratiska institution som det är. Men nuförtiden är det nästan en ytterkantsposition. Röster på vänsterkanten som är mot EU tystas, och det är det som hänt mig.
– Idag är utgångspositionen att vara för EU. Och om du stödjer brexit är du ”smittad”, för då har du valt samma sida som Boris Johnson, Jacob Rees-Mogg och andra konservativa. Det finns ett stöd för EU inom vänstern som gränsar till fanatism och avfärdar varje försök till objektiv analys eller rationell debatt, och den inställningen måste utmanas.
– Jag tycker att vänstern borde omfamna brexit, det var ett beslut av miljoner människor ur arbetarklassen att skicka en missil rakt genom status quo och kräva något annat. En annan sorts ekonomi och en annan sorts politik. Istället ser många inom vänstern brexitomröstningen som ett hemskt bakslag, och genom sin attityd driver de in en allt större kil mellan sig själva och vanliga arbetarväljare.
Brandmannafacket FBU är anslutet till den brittiska motsvarigheten till LO, TUC, som var på stanna-sidan inför folkomröstningen 2016 och inte motsätter sig en andra folkomröstning om brexit.
– TUC argumenterar att vi behöver EU för att skydda arbetares rättigheter. Det farliga med den positionen är att arbetare kommer att börja fråga sig vad som då är poängen med att vara med i facket. Om det enda sättet vi kan försvara våra rättigheter är genom EU, varför ska jag då vara med i facket? Och sanningen är att majoriteten av arbetares rättigheter som vi har i Storbritannien har inte kommit genom EU utan efter facklig kamp på hemmaplan.
– Arbetare i Storbritannien är fullt kapabla att försvara sina rättigheter utanför EU, som står i vägen för fackföreningars värderingar och mål. EU är en prokapitalistisk klubb och för arbetare i Storbritannien är det bättre att stå utanför EU.