Recension: Vad gör vi av vår vrede?

Mikael Nyberg är tillbaka med en ny stridsskrift mot den sentida kapitalismen. I Kapitalets automatik fortsätter han resan som han påbörjade i Kapitalet.se (2001) med att obönhörligt slå hål på myterna som omgärdar det ”moderna” arbetslivet.

Undertiteln säger vad det handlar om. Mänskliga robotar och systematisk dumhet. Nyberg visar hur myten om att den moderna tekniken gör arbetarklassen utrotningshotad är dubbelt falsk.

Inte bara är det de branscher som befinner sig längst ner i hierarkin av näringar (läs städ- och lagerföretag) som växer snabbast i vår sköna nya värld. Kapitalismens inneboende behov av att ständigt växa och öka ackumulationen driver upp hetsen inom alla yrken, inklusive den ”kreativa” it-branschen, gör arbetarna till mänskliga robotar och tar ifrån dem möjligheten att ta egna initiativ.

När arbetet styckas upp och standardiseras ner i minsta beståndsdel försvinner omtanken om det producerade. Arbetsglädjen dödas på fabriker där cheferna vill ha formbara och utbytbara individer – som sållas bort i anställningsintervjun om de visar prov på fantasi och självständigt tänkande – istället för erfarna arbetare, som kan befaras ha åsikter om produktionen och kunskap om fackliga rättigheter.

De som ännu inte förhandlats bort av socialdemokratiska fackpampar vill säga, som fortsätter vilja samförstånd med företagsägarna trots att kapitalet sagt upp samarbetet för länge sedan.

Nyberg ger sig på fler myter. Han visar hur det så omhuldade innovativa ”företagandet” idag är förbehållet en försvinnande liten elit inom det så kallade näringslivet. Samtidigt är mängder av förment fria företagare reducerade till moderna slavar. F-skattesedeln höjer varken statusen eller lönen för taxichauffören som tvingas köra tolvtimmarspass för att kompensera för försämringarna i den senaste färdtjänstupphandlingen.

De eviga upphandlingarna är en del av den systematiska dumhet som Nyberg dissekerar. Företagen som vinner kontrakten tjänar på att fuska med det som står i avtalet för att istället fakturera extratjänster. Följden blir en växande kontrollapparat som slukar budgetresurser, och långt från att effektivisera gör privatiseringarna att byråkratin och antalet chefer sväller. Medan den funktionshindrade väntar på en färdtjänstbil som aldrig kommer.

Som vanligt exemplifierar författaren med jordnära berättelser från dem som står mitt i just in time-kapitalismen och upphandlingshysterin. Snöröjare, städare och lagerarbetare vittnar från golvet om hur såväl kvaliteten på arbetet som deras egna kroppar offras när ackordet höjs för varje nytt kontrakt.

Som i EU-hjärtat Bryssel, där städarna i parlamentet ska beta av tre våningar med 140 kontor var, på samma tid som de tidigare skulle städa 65 kontor. Nyberg pekar också på hur de förslummade arbetsvillkoren hänger ihop med segregation och sociala problem. Städarna i EU-parlamentet, med sina rötter i andra länder, är på jobbet när barnen ska gå till skolan, och när barnen kommer hem är de på väg tillbaka till kvällspasset.

Nyberg behandlar motsättningen mellan centrum och periferi, där kapitalismens miljöförstörelse, kärnländernas subventionerade jordbruk och imperialismens krig driver människor att lämna sina hem för att söka arbete i rikare länder. Där rasistiska partier motsätter sig flyktingmottagande men inte har något emot att importera lågavlönad arbetskraft – så länge de inte tar med sig familjen och kan kastas ut när de inte behövs längre.

Nybergs bok är dels en lättillgänglig berättelse om industrikapitalismens utveckling de senaste hundra åren sedan Fords löpande band. Men även det som Marx kallade för den ursprungliga ackumulationen finns med. 

Innan den ägande klassen behövde bry sig om sådana petitesser som den borgerliga demokratin förökades kapitalet genom våld och öppet tvång. Nyberg visar hur kampen om arbetsdagens längd var densamma i den amerikanska söderns slavekonomi på 1800-talet som när upphandlingen av sophämtningen i Stockholm häromåret utmanade friheten till vila när dagsverket var klart, som sopgubbarna likt slavarna kämpat till sig.

Fler intressanta jämförelser återfinns i boken. Kung Leopold II av Belgien lät inte bara uppföra byggnader och monument över sig själv i Bryssel vid förra sekelskiftet. Framför allt ledde han ett blodigt folkmord i Kongo, för gummit som skeppades till Europa.

Träffande jämför Nyberg Belgiens kolonialekonomi, med mycket luddiga gränser mellan statskassans investeringar och kungens privata vinster, med dagens offentlig-privat samverkan, OPS. OPS är upphandlingsformen för motgångssagan Nya Karolinska sjukhuset, där det offentliga står för de aldrig sinande merkostnaderna medan Skanska och Innisfree har monopol på driftsintäkterna fram till 2040.

Idag är styrkeförhållandena annorlunda och överklassens företrädare vågar alltmer öppet åter visa sitt förakt för demokratin.

Kapitalets automatik handlar också om hur kapitalisterna lösgjort sig ur 1900-talets politiska klasskompromisser. Den period av välfärdsstat med relativt låga klassklyftor som växte fram i Sverige efter andra världskriget ser Nyberg som en historisk parantes. Skrämda av revolutionen i Ryssland och en arbetarklass på frammarsch tvingades borgarklassen till eftergifter.

Idag är styrkeförhållandena annorlunda och överklassens företrädare vågar alltmer öppet åter visa sitt förakt för demokratin. Viktigt i dessa coronatider – när även nyliberaler tvivlar på nyliberalismen – är Nybergs påpekande att den borgerliga revanschen inte är ideologiskt styrd, och inte bara har handlat om nyliberalism.

Delar av överklassen har alltid föredragit det mer rena dyrkandet av makt och rikedom. En ideologi där eliten, bestående av chefsdiktaturens starka företagsledare, av födslorätt ska styra samhället. Nyberg pratar om tabuslakten – demokratiförakt och idéer om överlägsenhet på grund av kultur eller utvecklingsnivå (läs ras/etnicitet) saluförs idag på ett sätt som var omöjligt för några decennier sedan. 

Marxisten Nyberg vänder sig emot forskare som menar att det är tekniken som driver på samhällsutvecklingen. Han ser att det är konjunkturen i klasskampen som avgör graden av exploatering och att kapitalismens egna mekanismer ger dess utbredning in i områden som tidigare var fredade: vård, skola och omsorg.

Hans teoretiska verktygslåda märks också när han skriver om den franske ekonomen Pikettys kartläggningar av den extremt ojämna fördelningen av förmögenheter. Där Piketty menar att världskrigen var yttre faktorer som störde ackumulationsprocessen och tillfälligt utjämnade inkomstfördelningen ser Nyberg tvärtom att krigen och de återkommande kriserna är produkter av kapitalismens utveckling, monopoliseringen och kapitalkoncentrationen.

Mikael Nyberg är verkligen på hemmaplan i sin beskrivning av vår tid, och den som läst hans tidigare böcker och som läser honom i Clarté eller på hans blogg kommer att känna igen sig, på några ställen i detalj. Men att researchen tagit ett antal år i anspråk redovisar Nyberg redan i förordet och det gör absolut inte boken mindre relevant. 

De av oss som läser det mesta han publicerar får finna oss i att känna igen delar – och framför allt se till att sätta boken i händerna på alla som är kuggar i den sjuka kapitalism vars bäst före-datum gick ut för länge sedan, men som behöver ordentlig hjälp på traven av kuggarna för att försvinna. 

Som författaren avslutar sitt förord: Vad gör vi av vår vrede? Det är frågan.