Ledare: Vad ska S med arbetarklassen till?

”Folket har tappat regeringens förtroende. Vore det inte enklare, om regeringen upplöste folket och valde ett annat?” 

Så skaldade en gång Bertolt Brecht, djupt ironiskt. Byter man ut ”folket” mot ”arbetarklassen” blir meningarna en träffande sammanfattning av Olle Svennings betraktelse över det han kallar för ”arbetarklassens extrema högersväng” (Aftonbladet Kultur 3/12).

Bakgrunden till artikeln är naturligtvis SD:s ökade stöd bland LO-medlemmar och socialdemokratins fortsatta tillbakagång.

Socialdemokratins nedgång och den övriga vänsterns ideologiska upplösning beror, konstaterar han, på att stora delar av arbetarklassen inte betraktar sig som representerad i den politiska offentligheten.

Det har Svenning helt rätt i. Men istället för att självkritiskt granska sitt eget partis politiska gärning anklagar han arbetarväljarna för att förändra sina sociala perspektiv. Det är inte längre klassmotsättningarna som är den självklara utgångspunkten för ställningstagandet, påstår han. Dessa är på väg att suddas ut för att ersättas av ”primitiv nationalism” och ibland av ”rasism”.

Arbetare är till och med kritiska till den generella välfärdspolitiken eftersom skattepengar går till ”utlänningar, snyltare och sådana som inte vill göra rätt för sig”.

Från sitt moraliska och ideologiska utsiktstorn missar Svenning att det kanske är just klassmotsättningarna som ligger bakom den politiska förskjutningen.

Allt fler arbetare inser idag att systemet är riggat till deras nackdel. Samtidigt minskar efterfrågan på det som Socialdemokraterna påstår att de vill erbjuda.

Socialdemokraterna påstår att det är viktigt att de har makten i ett Sverige som håller på att gå sönder. De aktar sig noga för att precisera varför och vad de vill åstadkomma. Men minskad ojämlikhet är ju ändå det som de vill förknippas med och påstår sig eftersträva.

Om man ska förstå deras kraftiga tillbakagång är det nog här förklaringen finns. Brist på trovärdighet. Det handlar inte bara om flykting- och invandringspolitik, om skjutningar och otrygghet. Utan också om vem som har möjlighet att förbättra sina egna och sina barns livschanser. Har partiet ens någon vilja att förverkliga det som stod på valaffischer och som upprepats i tal och intervjuer? Det mesta tyder på motsatsen.

När värnskatten slopas nästa år innebär det ytterligare klirr i kassan för landets toppolitiker och högavlönade chefer. Samtidigt slår en våg av nedskärningar över landets kommuner och landsting. Ytterligare försämringar drabbar återigen vanligt folk.

I flera kommuner runtom i Sverige har dessutom fastighetsavgifterna höjts. Det är intressant att statens inkomster från fastighetsavgiften idag är högre än vad fastighetsskatten gav innan den slopades. För ägarna till de dyraste husen har kostnaden sjunkit drastiskt. De rikaste betalar mindre, vi andra mer.

Detta bekymrar sig Svenning inte över. Däremot befarar han att den opålitliga arbetarklassen också skall alliera sig med affärsvärldens klimatförnekare. Miljöomställningen kan innebära att industrier slås ut och att arbetslöshet och inkomstklyftor växer. Då är det kanske inte konstigt om åtgärderna möts av kritik?

Den rättvisa fördelningspolitiken som kunde gett ett annat resultat saknas och är heller inget Svenning efterlyser. 

Så det krävs ingen större fantasi för att räkna ut att arbetarklassen återigen riskerar att få betala det högsta priset. Höjda bränslekostnader, energikostnader, och parkeringsavgifter såklart, men även högre hyror, priser på livsmedel och så vidare kan lätt presenteras som klimatåtgärder.

Allt fler arbetare inser idag att systemet är riggat till deras nackdel. Samtidigt minskar efterfrågan på det som Socialdemokraterna påstår att de vill erbjuda. 

Medelklassen sorterar ut sig själv och löser sina behov genom att skaffa dyra bostäder, privata sjukförsäkringar och privatskolor för sina barn.

Det är i dessa skikt som socialdemokratin och övrig politisk vänster vinner fler anhängare idag. Från unga, välutbildade, urbana skikt medan arbetarklassen, i brist på bättre alternativ, tenderar att orientera sig högerut.

Olle Svennings artikel är ett tack och adjö till arbetarklassen. Det är ett avsked utan saknad. Han ser nya och ädlare uppgifter för socialdemokratin än rättvisa för det arbetande folket. 

Den erövrade makten ska användas för att försvara demokrati och mänskliga fri- och rättigheter. 

Det kan vara socialdemokratins sista stora uppgift, avslutar han. En slutgiltig trohetsed till liberalismen.