Kommentar: Vad svenska medier inte berättar om protesterna i Irak

På flera håll har demonstrationerna slutat i våldsamma sammanstötningar. Det irakiska inrikesministeriet uppgav på söndagen att minst 104 personer dödats under den gångna veckan.

Att det i Irak finns ett utbrett och befogat missnöje är ett faktum. Landet har en av världens största oljetillgångar, men oljeinkomsterna hamnar i fickorna på ett fåtal människor. Dagens Irak är ett samhälle präglat av massarbetslöshet, fattigdom, ickefungerande offentlig service och en svag statsmakt där folkflertalet kämpar för sin överlevnad.

Så långt rapporterar alla stora medierna i Sverige och västvärlden. Men det finns avgörande frågor som det talas tyst om.

En sådan fråga är västvärldens skuld till att Irak ser ut som det gör.

Oavsett hur korrupta och inkompetenta de irakiska politikerna är, så är det de hårda ekonomiska sanktionerna åren 1990-2003, de USA-ledda anfallskrigen 1991 och 2003 samt den efterföljande ockupationen som är huvudorsaken till att det tidigare irakiska välfärdssamhället slagits sönder och att levnadsförhållandena så kraftigt försämrats.

Här talar vi om miljontals dödade och skadade, och en enorm förstörelse av sjukvård, vattenreningsverk, elkraftverk och annan livsviktig samhällsservice.

De förödande effekterna av västvärldens bomber och ekonomiska strupgrepp är långt ifrån över.

En annan fråga som det talas tyst om är de storpolitiska intressen som finns i bakgrunden.

Trots långvarigt krig och ockupation, och trots att USA har drygt 5000 soldater i Irak och starka band till delar av den irakiska statsmakten, så går landet inte fullt i takt med de amerikanska imperialistiska intressena.

På senare tid har Iraks premiärminister Adel Abdul Mahdi närmat sig Kina och slutit stora kontrakt gällande alltifrån oljeproduktion och vägbyggen till anläggandet av nya industristäder på irakisk mark.

Krypskyttar som skjuter mot båda sidor är en effektiv metod för våldsupptrappning som imperialismen använt många gånger tidigare.

Den största stötestenen är dock Iraks goda relationer med sina grannar. Irak har under hela kriget stött Syriens kamp mot de väst- och Gulfstatsstödda väpnade grupperna. Och till USA:s förtret öppnade Irak och Syrien nyligen en gränsövergång mellan länderna. Den kommer att underlätta handeln och stärka den syriska regeringens möjlighet att återbygga upp landet.

Än värre ur USA:s, Saudiarabiens och Israels perspektiv är Iraks nära band till Iran. Irak har allt sedan Saddam Hussein störtades 2003 styrts av partier med goda relationer till det iranska ledarskapet i Teheran, vilket stärkt Irans position som regional stormakt.

Det har under en tid talats om att utländska krafter försöker få till stånd ett maktskifte i Bagdad, som en del i den ökade pressen på Iran. Mycket talar för att dessa krafter nu försöker utnyttja de folkliga protesterna i Irak för att gynna sina storpolitiska intressen. Kaos i Irak försvagar Irans ställning.

Ett tecken på ovanstående är rapporterna om maskerade krypskyttar som dödat både demonstranter och medlemmar i regeringens säkerhetsstyrkor. Krypskyttar som skjuter mot båda sidor är en effektiv metod för våldsupptrappning som imperialismen använt många gånger tidigare. Venezuela, Syrien och Ukraina är några aktuella exempel på det.

Så även om de irakier som nu går ut på gatorna har all rätt i världen att kämpa för bättre levnadsförhållanden, så måste vi vara på det klara med att det också finns andra och betydligt mäktigare krafter som nu är i rörelse.