Krönika: Vad vet tankesmedjorna om klass?

Alla pratar om vädret, men ingen gör något åt det, sade en gång Mark Twain och detsamma kunde idag sägas om klassfrågan.

Det talas faktiskt mer om klass idag än för tio-tjugo år sedan. Lärda personer sitter i panelsamtal och dryftar klasskillnader och de ökade klyftorna i samhället. Det ges ut böcker i ämnet och det skrivs debattartiklar.

De enda som inte deltar i denna offentliga diskussion är de som det egentligen handlar om: arbetarklassen. Vi är inte inbjudna, vi kanske inte anses tillräckligt insatta i frågan.

Påfallande många av debattörerna är däremot anställda i så kallade tankesmedjor. Ett märkligt begrepp som väl har kommit till för att ge mer legitimitet åt de åsiktsfabriker det egentligen handlar om.

Vi ser framför oss hur tankar smids av glödande järn som hamras till sin färdiga form med väldiga släggor mot stora städ. Sådana tankar måste ju vara något extra.

I själva verket törs jag slå vad om att ingen av dessa tankesmeder kan hantera en slägga. Förmodligen betraktar de släggan som ett enkelt redskap för ”enkla” arbeten. Inget kunde vara felaktigare. Att hantera en slägga är lika mycket ett intellektuellt arbete som ett fysiskt.

En storslägga är tung. Och då menar jag t-u-n-g. Men den går att tämja och fås att dansa av egen kraft, vilket framkallar en eufori hos handhavaren som är svår att jämföra med något annat.

För oss som jobbade vid rullmaskinen i Obbola var släggan ett viktigt arbetsredskap, som det tog tid att lära sig hantera. Men när man fått in den rätta swingen och rytmen fanns aldrig någon tvekan. Jag är faktiskt övertygad om att jag idag, sådär tjugo år efter mina sista slägg-slag, rent instinktivt skulle kunna få släggan att dansa.

Vad det handlade om för vår del var att slå isär rullar som gått ihop i rullmaskinen. Det räckte att några millimeter av pappersbanan gått omlott med rullen bredvid så satt de ihop som berg. Då gällde det att med en kil driva isär rullarna.

En ovan släggare slår då ett slag i taget och börjar om från början med varje slag. Då missar man ofta kilen och arbetet blir tungt. Den dagen man vågar låta släggan sköta arbetet är en befrielse. Den ska hållas i ständig, cirkulär rörelse och slägghuvudets massa blir själva drivkraften. Den går runt, runt och driver varje varv kilen djupare in mellan rullarna. Sprängkraft!

Det är en obeskrivlig känsla, som kulminerar med knäppet då rullarna skiljs från varandra.

Det är få arbetsuppgifter som så tydligt illustrerar föreningen mellan handen och hjärnan. Visst behövs det muskler, men det är intellektet som styr.

De verkliga tankesmedjorna finns därute på arbetsplatserna och det handlar inte bara om släggor. Jag har lika stor beundran för de som styr en lång ledbuss i snöoväder och tät trafik, de som direkt hittar en ven i armvecket, de som får ett hus att resa sig från grunden, de som ger tröst och lindring åt människor som inte längre klarar sin vardag och alla andra som får detta ojämlika samhälle att, trots allt, fungera.

Vi kommer aldrig att bli inbjudna till diskussionerna om klassklyftor. Vår enda möjlighet att bli synliga i de sammanhangen är faktiskt att våldgästa, precis som gruvarbetarna gjorde 1969-70. Över en natt klev arbetarklassen in på scenen och under åren därefter tillkom de lagar om anställningsskydd som nu håller på att rivas upp.

Så är det, inte förrän vi själva tar itu med missförhållandena och gör oss till subjekt istället för objekt kan något förändras.

Med eller utan släggor.

Krönikan är tidigare publicerad i Folkbladet.