Ledare: Välfärden under hård press

Den svenska välfärdsmodellen är under stark press. I huvudsak är den skattefinansierad och har byggt på principen att alla som kan bidrar genom att arbeta. Samtidigt omfattas alla medborgare av systemet. 

Detta uppskattade och relativt väl fungerande system har utsatts för upprepade och hårda påfrestningar. Återkommande nedskärningar, skattesänkningar för välbeställda och privatiseringsiver från politikerna har sänkt ersättningsnivåer och kvalitet och därmed förtroendet för systemen.

Parallellt uppstår läckor där pengarna går till annat än vad de var avsedda för. En svällande byråkrati ger sig själv höga löner och frikostiga villkor. De har också utvecklat en förbluffande fantasi för att ge privata företag tillgång till de kommunala och statliga kassakistorna.

Tre tidigare direktörer från försäkringskassan antydde i förra veckan, på Dagens Nyheters debattsida, att de gemensamma trygghetssystemen också hotas av ett tilltagande missbruk.

De senaste tjugofem åren har stora förändringar i det svenska samhället påverkat välfärdsmodellen. 

EU-inträdet gav alla EU-medborgare rätt att bosätta sig i Sverige och därmed i praktiken tillgång till en hel del av socialförsäkringens förmåner. 

Med Schengenfördraget försvann också kontrollen av vilka som tog sig in i landet via andra medlemsländer. När EU sedan utvidgades till länder i Östeuropa blev den fria rörligheten för arbetskraft ett problem som inte bara handlade om risk för lönedumpning. Dessutom räckte tio timmars arbete i veckan för att få rätt till alla sociala förmåner. 

Vid varje sådan förändring höjdes varnande röster. Men kritiken avfärdades som svartmålning och inget hände.

Efter den stora flyktingvågen 2015 fick folkbokföringen och kontrollen av vilka som befinner sig i landet också en knäck. Nu har 870.000 samordningsnummer som ger rätt till bosättningsbaserade bidrag beviljats. Ofta till personer som inte kunnat styrka sin identitet. Även medborgarskap har tilldelats personer där identiteten inte kunnat fastställas och i flera fall har samma person kunnat ha mer än en identitet. 

Nästan gränslös generositet med beviljade uppehållstillstånd och bidrag. Men isande ointresse att ta itu med de sociala följderna av segregation och ökade klyftor. 

Kontrollen över vilka som lämnar landet är också obefintlig. Personer kan behålla bosättningsbaserade ersättningar och  föra dem vidare med autogiro till utländska banker. 

Att Iraks förre försvarsminister var svensk medborgare och hade ersättning från Försäkringskassan sände en liten chockvåg genom myndighets-Sverige. Politikerna erkände än en gång att de ”varit naiva”. Sedan hände inget mer.

En rapport från tolv myndigheter visade förra året på hur kriminalitet riktad mot välfärdssystemen leder till mindre resurser för dem som verkligen behöver samhället stöd. Myndigheterna bakom rapporten om organiserad brottslighet bedömde att fusket kommer att öka. 

Okontrollerad invandring, västvärldens mest generösa regler för arbetskraftsinvandring, aningslösa politiker som dessutom öppnar dörren  på vid gavel för privata företag i välfärdssektorn. Ett sådant system drar självklart till sig kriminella.

Det skapas låtsasjobb för att lura Arbetsförmedlingen på ersättning. Assistansersättningen är ett öppet mål. Funktionsnedsatta hämtas från utlandet för att anhöriga ska kunna arbetskraftsinvandra som personliga assistenter. 

Med rätt kontakter och fejkade arbeten kan fiffiga entreprenörer både få tillgång till offentliga medel och sko sig genom att ta betalt från de som på så vis får arbets- och uppehållstillstånd.

Nu höjs röster även från borgerligheten mot detta nyliberala kaos. – Det behövs en rejäl omläggning av välfärdssystemen! – utbrister de. Utan tvekan ser de egenfinansiering och villkorad välfärd som alternativ till dagens, på pappret, generella välfärd. Politiskt är ett skifte väl förberett. Ingen gillar fusk och fripassagerare. Men att gå från det till att medge att lika för alla inte kan funka längre vore ett stort misstag.

Utan att vara allt för konspiratorisk vill jag påstå att det som händer inte bara beror på slump och systematisk dumhet. Någonstans finns strateger som visste vad som komma skulle. 

Den EU-vurmande överheten och politikerfrälset hade ett systemskifte för ögonen och ett sådant blev och blir det. Steg för steg urholkas politiska, sociala och fackliga rättigheter. 

Här fyller migrationspolitiken också ett syfte. Sverige fortsätter att skilja ut sig från övriga länder. Nästan gränslös generositet med beviljade uppehållstillstånd och bidrag. Men isande ointresse att ta itu med de sociala följderna av segregation och ökade klyftor. 

Gemensamt språk, kultur, kollektiva identiteter och traditioner kan skapa gemenskap. Sådant blir ett hinder när nationellt självbestämmande ska slukas av den Europeiska superstaten. 

EU-motståndet i Sverige behöver väckas på nytt. Många av dagens stora och negativa samhällsförändringar hänger ihop med EU-medlemskapet. Det nedmonterade gränsskyddet, förslumningen av arbetsmarknaden, privatiseringsivern, välfärdslakten och budgetdisciplinen initieras och drivs på av Brysselmakten i symbios med det svenska monopolkapitalet. En bred folklig samling för ett Svexit är både önskvärd och nödvändig.