Krönika: Vänstern har opererat bort verkligheten

Före detta kulturchefen på Aftonbladet Åsa Linderborg slutade nyligen att kalla sig vänster. Jag förstår henne.

Vänstern har gått från att vara en samhällsförändrande kraft till en konservativ sekt. 

Verkligheten därutanför är alltför bister, så den har man opererat bort. Fakta som talar emot den egna världsbilden ses som fascistiska hotbilder. 

Ta frågan om migrationen. Under hela efterkrigstiden förespråkade fackföreningsrörelsen en restriktiv invandring för att undvika lönedumpning och ghettoisering av bostadsområdena. Såväl den reformistiska som den mer revolutionära vänstern var för bara några decennier sedan medvetna om detta materiella faktum: om vi tar emot fler än vi har bostäder och jobb till så kommer de fundament som folkhemmet byggdes på att raseras.

I riksdagsmotion 1979/80:1030 skriver Olof Palme och Ingvar Carlsson: ”Jämlikhet mellan invandrare och svenskar förutsätter, som vi tidigare framhållit, att invandringen anpassas till samhällets möjligheter att ge invandrarna arbete och social trygghet… En invandring som helt styrs av marknadskrafterna skulle vara till skada för löntagarna såväl i Sverige som i utvandringsländerna”.

Den som idag försöker sig på en sådan realism kommer att stämplas som kättare. Anklagelser om att ”sprida SD-propaganda” lär dugga tätt. Så intellektuellt rörigt har det blivit att man inte ens har begreppen klara för sig. Alla som migrerar hit kallas för ”flyktingar”. Men enligt FN är bara 7 procent av de 2,3 miljoner som givits uppehållstillstånd 1980-2017 kvot- och konventionsflyktingar.

Mina föräldrars generation slogs för att politiska flyktingar från Chile och vapenvägrande Vietnamsoldater från USA skulle få en fristad i Sverige. Superdiplomaten Harald Edelstam räddade ensam livet på ett stort antal kommunister undan Pinochets junta. Men dagens vänster gör ingen skillnad på ekonomiska migranter, reaktionära islamister och verkliga flyktingar. Alla tas emot med öppna armar i ett gigantiskt välgörenhetsprojekt.

Eller ta EU-medlemskapet. Samma Jonas Sjöstedt som personifierade EU-motståndet på 1990-talet och som nästan fixade ett Nej 1994, vill idag stanna kvar och ”förändra EU inifrån”. Som om Nej-sidans flygblad, broschyrer och böcker aldrig tryckts. Som om 25 års erfarenhet av öppna gränser och lagstadgad nyliberalism inte visat att vi hade rätt, på varje punkt.

Brexit borde fått vänstern att väcka liv i det folkliga EU-motståndet, och inte överlämna det till brunhögern. Vad hände med att stå upp för det man tror på?

Bland de politiska frågorna rankas Pride och HBTQ högt. En kamp för rättslösa homosexuella i 1970-talets USA har förvandlats till ett kommersiellt, nyliberalt jippo med Volvo och Scandic som sponsorer. Förr i tiden bekämpades storföretagens makt. Att tongivande organisationer bakom Pride vill legalisera såväl sexhandel som surrogatmödraskap har passerat vänsterns radar obemärkt förbi.

Fotfästet i arbetarklassen har lossnat och demonstrationstågen fylls på med andra samhällsgrupper. Slagord, banderoller och politiska krav byts ut. Verkligheten kringskärs för att passa den nya, liberala kartan. Det är fler än Linderborg som känner sig vilsna.