Ledarkrönika: Var strejken någonsin menad att äga rum?

Härom veckan varslade Handels om strejk. Avtalsförhandlingarna hade kört fast eftersom motparten, Svensk Handel, vägrat gå med på fackets krav. Främst gällde det kraven på höjda lägstalöner och ökad anställningstrygghet.

Strejkvarslet var efterlängtat. Vi som jobbar i handeln har löner som för många knappt går att leva på. 79 procent av alla butiksanställda är lågavlönade, med löner som är lägre än 26.100 kr i månaden. En tredjedel har löner som ligger under fattigdomsgränsen.

I ett halvår har vi dessutom helt fått avstå från löneökningar, sedan avtalsrörelsen sköts upp i våras. Under tiden har våra hyror och andra kostnader gått upp. Samtidigt har vi haft en tuff situation på våra arbetsplatser under pandemin, med mycket övertidsarbete och stress.

Men lönerna var inte den enda frågan av vikt i de strandade avtalsförhandlingarna. Minst lika viktig var frågan om anställningstryggheten. Många av oss som jobbar i handeln är anställda på visstidskontrakt. Det innebär inte bara otrygghet för en själv. Det påverkar också maktförhållandena ute på arbetsplatserna, eftersom arbetare tvingas stå med mössan i hand när de närsomhelst kan få sparken. Ett avskaffande av allmän visstid är därför något som vi, Handels medlemmar, har krävt under en lång tid.

Det hör till ovanligheterna att sådana frågor, som gäller makten och inflytandet på jobbet, blir föremål för konflikt i avtalsrörelsen. Att Handels sade sig vara berett att strejka för tryggare jobb var därför ett välkommet besked. Särskilt med tanke på det nuvarande politiska läget, där försämringar av Lagen om anställningsskydd, Las, ligger på bordet. Strejk var ju orsaken till att vi en gång i tiden fick något anställningsskydd till att börja med, och strejk är det enda sättet som vi kan få något åter.

Strejken uteblev dock. Dagen innan meddelade parterna att de kommit överens om ett nytt avtal. Det nya avtalet innebär lönehöjningar som ligger inom ramen för industrins märke på 5,4 procent de kommande 29 månaderna, utan någon retroaktiv ersättning för de uteblivna pandemimånaderna. Det lämnar inte mycket utrymme kvar för den utlovade ”låglönesatsningen”.

Den ”svåra frågan” om visstidsanställningar lämnas över till en särskild arbetsgrupp där både fack och arbetsgivare ska ingå. Det är så det brukar gå till när de ”svåra” frågorna ska lösas. De stoppas undan och begravs i tysthet, bekvämt nog för arbetsgivarna.

Det är inte utan att man undrar – var strejken någonsin menad att äga rum? Eller var den bara ett spel för gallerierna? Är det inte likadant vid varje avtalsrörelse? Först börjar arbetsgivarna med att lägga ett nollbud. Facket kontrar med strejkvarsel. Sedan slutar det hela med en överenskommelse som vi arbetare förväntas acceptera för att den ändå är bättre än ingenting.

Men vad händer när arbetarna inte längre kan acceptera fler försämrade avtal? Vad händer när vi fått nog? Den punkten är snart nådd.