Varför växer administrationen inom sjukvården?

Det administrativa köttberget inom vården växer. Ledning och administrationspersonal i vården har ökat med 31 procent sedan 2010, enligt Proletärens granskning. Under samma period har antalet sjuksköterskor bara ökat med omkring sex procent.

Stella Cizinsky är verksamhetschef på Örebro universitetssjukhus. Utöver jobbet som chef och läkare har hon också skrivit boken Organisation och ledning i sjukvården, där hon bland annat kritiserar sjukvårdens administrativa utveckling.

Och det finns fog för kritiken. Sedan 2010 har ledning- och administrationspersonal i Region Örebro vuxit med över 100 procent. Den största ökningen i hela landet.

– Administration har blivit ett självspelande piano. Max Weber beskrev för mer än 100 år sedan hur en byråkratisk karriär sker genom anställning av andra. Då sväller byråkratin okontrollerat. Och högre ledning skickar därmed signaler om att administration är viktigare än ett jobb nära patienterna.

En anledning till att administrationen växer är att gapet mellan golvet och de som bestämmer blir större. Detta gap måste i sin tur fyllas med något. Och detta något blir byråkrati.

För att beskriva utvecklingen refererar Stella Cizinsky till antropologen David Graebers term ”Bullshit-jobs”. Greaber menar att 40 procent av alla jobb i det västerländska samhället uppfattas som meningslösa. Både av omgivningen och av de som utför arbetet.

– För att lyckas med sitt jobb bör cheferna finnas på golvet och dela arbetet med personalen. Men när jag påpekat det är det många som uppfattar det som helt fel. Det finns en uppfattning att vi inte ska vara på golvet. Istället ska fler och fler ägna sig åt ”ledarskap”.

Den som väl hamnat inom administrationen utvecklar också en slags verklighetsfobi, menar Stella Cizinsky. De umgås bara med andra chefer och skapar ett helt eget tankesätt.

Hon menar också att vår samtid präglas av en stor dos självfokusering och narcissism. Karriär har blivit det nya ledordet och många har en utstakad plan redan innan de tar sina första steg utanför högskolan. Inte sällan ser märks detta genom medellånga sjukvårdsutbildningar.

Erling Bronsberg

Stella Cizinsky är läkare och verksamhetschef i Region Örebro.

– Två år på en avdelning. Två år till en vidareutbildning. Ett år på en prestigefylld plats så som operation eller narkos och sedan fyra år som avdelningschef. Efter det hoppar man av och blir administratör eller högre chef med oklara arbetsuppgifter, säger Stella Cizinsky.

– Och de vägrar gå tillbaka till golvet, trots bibehållen lön. Då skapar regionen istället en ny tjänst som strateg, utvecklare eller samordnare.

Dessa nyskapade tjänster ger också liv till en privilegiekultur på arbetsplatsen. För den som visar följsamhet mot ledningsbeslut och organisationskulturen ökar chansen att komma bort från golvet och istället hamna vid ett skrivbord. Ibland är lönen inte ens en bidragande faktor. Högre status och positionering gentemot andra kan vara precis lika lockande.

– Något som blivit mer vanligt är att verksamhetschefer smygtillsätter olika personer som ”ledningsstöd”. Det blir jobbigare och jobbigare att jobba med patienter eftersom de är äldre och sjukare. Då kommer en ökad medicinsk och etisk stress, vilket man gärna vill slippa.

För några veckor sedan träffade Stella Cizinsky två sjuksköterskor i 45-årsåldern som genomgått karriärsresan. Hon ställde då frågan varför de inte jobbar med patienter. ”Vi är klara med det”, var svaret hon fick.

Det ska då tilläggas att dessa sjuksköterskor förr var grunden i en fungerande vårdavdelning. Dels på grund av en lång praktisk erfarenhet, men också för att lotsa och utbilda nyexaminerad personal.

– Vi har hamnat i en absurd situation där sjukvårdsutbildad personal hävdar att deras jobb är viktigast, vilket stämmer, men sedan gör vissa allt för att komma bort från det.

– Istället sätter de sig i en position där de granskar och även kritiserar en verksamhet de tidigare tillhört och nu vägrar återgå till.

Men det är inte bara före detta vårdarbetare som sitter i den offentliga administrationen. I Sverige har det också växt fram en kultur som gjort högskolestudier till norm. Detta skapar ett överflöd av, på pappret, överutbildade personer som söker och kräver ett skrivbordsjobb.

– Högskolorna ger intrycket att du utbildar dig för att bli en oerhört viktig person som skriver viktiga rapporter, och stöttar ännu viktigare människor i att ta viktiga beslut. Men i själva verket blir du ofta en av 50 som sitter och taggar fakturor som skickas runt i organisationen.

– Istället för att lyssna på visionen om att vi ska jobba mindre, så har vi målat in oss i ett hörn av meningslöshet. Vi har en arbetslinje som driver dessa personer in i totalt meningslösa och skattefinansierade jobb.

På ett bredare plan kopplar Stella Cizinsky ihop detta med en växande psykisk ohälsa. De överutbildade administratörerna får skulder till CSN, amorteringar på huset och en statusfasad vars flagnande färg till varje pris måste hållas intakt.

– Det är som Charlie Chaplins Moderna tider, fast nu skickar vi mejl till någon som sitter i rummet bredvid. Det blir djupt demotiverande.

När missnöjet växer blir dessa personer också en politisk kraft. Istället för att samhället gynnar undersköterskor och rörmokare håller vi igång ett system och skapar fler administratörer, som efter några år blir odugliga till något annat än byråkrati.

– Är det så vårt samhällskontrakt ska se ut? Det enda dessa personer kan jobba med är Excel, texter och grafer. De kan inget annat och vill inget annat. Detta meningslösa arbete är tärande för individens självkänsla och självrespekt. Något som beskrevs redan under 1700- och 1800-talet av bland annat av Rousseau, William Morris och ludditerna.

– Det saknas inte erfarenhet av vad som sker med människor som inte trivs på jobbet. De börjar fokusera på annat. Konsumtion, kroppsfixering och andra trender i samhället kan nog förklaras av den tilltagande alienationen till vårt arbete, avslutar Stella Cizisnky.