Kommentar: Västs misslyckande öppnar dörren för fred

Så möttes de. De två statsledare som kanske bäst passar in i borgerlig medias bild av världspolitiken som en Hollywoodfilm.

På det historiska mötet i Singapore i tisdags undertecknade Donald Trump och Kim Jong Un ett avtal med fyra vaga punkter om att sträva efter fredliga relationer, nedrustning och att båda staterna ska återlämna kvarlevor efter krigsfångar i det formellt ännu ej avslutade Koreakriget.

Avtalet är helt i linje med vad Nordkorea hela tiden krävt – fred och säkerhetsgarantier. Om Donald Trumps ord och signatur är värt något, eller om vi snart får se ännu en tvärvändning, återstår att se. Med det uppsagda Iran-avtalet i minnet och motsägelsefulla twitterutspel tar nog Kim Jong Un inte ut något i förskott.

Trots twitterhetsen är Donald Trump den förste amerikanska president som överhuvudtaget gått med på att möta en nordkoreansk statsledare. Om uppsåtet är ärligt har Trump därmed gjort mer för freden på Koreahalvön än någon sittande amerikansk president före honom.

För Nordkoreas folk är mötet såklart goda nyheter. Oavsett vad man tycker om den hårdföra socialism som omständigheterna format i landet så är det bara fred, diplomati och nedrustning som kan ge det nordkoreanska folket möjlighet att själva forma sin framtid.

Västs sanktioner, hot och invasionsförberedelser har bara lett till lidande för det koreanska folket. Taktiken har heller inte uppnått imperialisternas syfte, att knäcka Nordkorea.

I Sverige har bombliberalerna tystnat något, till förmån för de lite mer nyanserade handelsliberalerna. ”Ge nordkoreanerna säkerhetsgarantier”, föreslog Dagens Industris Frida Wallnor i september förra året. ”Låt Nordkorea behålla kärnvapnet”, skrev GP:s Adam Cwejman som istället ville ”överösa Nordkorea med marknadsekonomi”.

I våras gav den liberala tankesmedjan Fri Tanke ut den italienska journalisten Loretta Napoleonis bok ”Nordkorea – landet vi älskar att hata” på svenska. Boken är ett liberalt, men ärligt, försök att förstå och analysera Nordkorea bortom demoniseringen. Napoleonis budskap är att väst borde överge sanktionstaktiken och acceptera Nordkorea som en kärnvapenmakt.

Världspolitiken är ingen Hollywoodfilm. Vi ska visserligen inte underskatta enskilda personers roll, särskilt inte när det gäller två ledare som Trump och Kim, men materiella intressen tenderar ändå att styra historien åt ett inte helt oförutsägbart håll. I nuläget finns inget intresse för ett krig på Koreahalvön – definitivt inte ett krig som riskerar att bli ett kärnvapenkrig.

Kim Jong Un har inget att vinna på att starta ett krig. Hela det nordkoreanska samhället är uppbyggt kring att överleva och att till varje pris behålla sin självständighet.

Sydkorea vill naturligtvis inte ha ett krig. Varken Kina eller Japan vill ha krig. Och USA har övergett tanken på ett krig, som skulle kosta mer än det smakar när kärnvapen finns med i bilden. Nordkorea har inte gått att lura i samma fälla som Irak eller Libyen, som båda gick med på nedrustning för att sedan bombas sönder och samman.

USA:s främsta geopolitiska intresse i Korea är att behålla sitt fotfäste på halvön genom sin enorma militära närvaro i syd. Den militära närvaron, som snarare riktas mot Kina, har rättfärdigats genom krigshetsen och demoniseringen av Nordkorea.

Därför kom det som en överraskning, troligen även för Pentagon, när Trump på mötet och efterföljande presskonferens kritiserade militärövningarna som onödigt dyra och ”väldigt provokativa”, och öppnade för att ”ta hem trupperna”. Att världens ledande imperialistmakt frivilligt skulle överge sina militärbaser intill sin mäktigaste konkurrent är mycket osannolikt, men kanske får vi se ett slut på krigsövningarna? Det skulle kunna öppna för en nordkoreansk nedrustning och fredsavtal.

Kina, Nordkoreas största handelspartner, vill såklart se avskaffade handelssanktioner och stabilitet i sitt grannland och kommer att spela en avgörande roll i de fortsatta förhandlningarna. Symboliskt nog flögs Kim Jong Un till Singapore i en Air China Boeing 747.

Men det är inte bara Kina som kritiserat handelssanktionerna. När bombliberalerna misslyckats ser handelsliberalerna nu möjligheter till handelsutbyte med Nordkorea som sitter på både råvaror – inte minst många sällsynta metaller – och billig arbetskraft. Den nordkoreanska ekonomin är enligt många bedömare långt ifrån så dysfunktionell som borgerlig media brukar hävda. Tvärtom har den växt kraftigt de senaste åren.

Krigshot och sanktioner har inte gett den utdelning som väst hoppades på. Därför låter det annorlunda på de liberala ledarsidorna och därför öppnas dörren för fred.