Arbetsplatsreportage: ”Vi är lika viktiga som läkarna!”
En ganska osynlig och bortglömd del av våra sjukhus är städcentralerna. En arbetsplats där det pågår en ständig kamp för att hålla smitta borta från vårdpersonal, patienter och utrustning. Proletären har besökt Falu lasarett för att prata med städerskorna på sjukhuset.
Under Falu lasarett kryssar personalen fram genom kulvertarna mellan sjukhusets olika avdelningar. Här jobbar de anställda på Regionservice med att transportera mat, patienter och materiel i sina mörkblåa arbetskläder. Är man inte van vid dessa korridorer går man lätt vilse. Något vi får erfara under dagen.
I städavdelningens korridor står Johanna Oscarsson och Stina Pharo och kontrollerar utrustningen de måste ha på sig under kvällspasset. Nästa steg är att fylla städvagnen som ska skeppas mellan lasarettets covidavdelningar.
– Ibland är det lite svårt att andas, men jag har vant mig, säger Johanna Oscarsson bakom visiret och munskyddet.
Nere i kulvertarna känns regeringens och Folkhälsomyndighetens rekommendationer långt borta. Att jobba hemifrån finns inte på kartan. För Johanna Oscarsson och Stina Pharo har pandemin snarare lett till det totalt motsatta. Covid-19 blev vägen in i arbete – så nära smittan man kan komma.
Båda två började sin anställning på Falu lasarett när städavdelningen startade den så kallade coronagruppen. Åtta arbetare vars enda uppgift är att sanera salarna från smitta och göra rent när patienter går vidare till rehabilitering, eller möter ett värre öde.
– Vi har som standard att vara två när vi jobbar. För man ser ganska hemska saker under en arbetsdag. En dag kan man vara inne och städa i ett rum och nästa dag har patienten fått ett kors bredvid sig på tavlan. Det är psykiskt påfrestande, säger Stina Pharo.
– Eller också ser man en vagn med en patient som har ett skynke över sig. Fast man inte ser vem det är eller vet exakt vad som hänt så förstår man ju, säger Johanna Oscarsson.
Om vi inte städar skulle det bli farligt. Och det krävs ett tätt samarbete med vårdpersonalen
Samma dag som Proletären besöker städavdelningen har en av lasarettets två IVA-avdelningar tvingats dubbla sina platser. Tredje vågen är här och av uppenbara skäl kan vi inte följa med in.
Istället träffar vi Anna Melander några våningar upp. Innan pandemin städade hon på olika avdelningar och skrubbade allt från dörrhandtag till sjukhusets blåa sängmadrasser. Gick ronder, som de själva säger. En passande metafor för kampen mot smittorna på sjukhuset.
– I början var det kaos för då visste vi ingenting. Hur sprider sig smittan? Hur ska vi städa? Vad är bäst att göra? Det var väldigt rörigt men sen fick vi klarare direktiv. Nu har man lärt sig rutinerna, säger hon och trär på sig de kritvita nitrilhandskarna.
De klara direktiven kommer från städerskornas samarbete med smittskyddsenheten på sjukhuset. Här formas rutinerna som de ska följa när det kommer till respektive sjukdom. En slags minivariant av Folkhälsomyndigheten fast med en mer praktisk funktion.
– Jag kallar det för gristryne, säger Anna Melander och syftar på FFP3-masken som hon ibland måste använda under sina arbetspass.
– Det blir lätt att man använder slanguttryck när man jobbat så länge.
Anna Melander gick vård- och omsorgsprogrammet på gymnasiet och efter studenten började hon jobba som undersköterska på lasarettet. I början av 2000-talet ledde nedskärningar till att hon sökte sig till Regionservice där hon snart jobbat i 16 år.
– Jag ville inte plugga samhälle eller natur. Det funkade liksom inte för mig. Jag ville jobba med människor. Och det får jag möjlighet att göra. Det har varit lite hektiskt, men vanligtvis har man alltid tid att prata med patienter och annan personal.
När vi frågar om hennes arbete säger Anna Melander att städning är en viktig del av kretsloppet på sjukhuset.
– Vi är lika viktiga som läkarna. Om vi inte städar skulle det bli farligt. Och det krävs ett tätt samarbete med vårdpersonalen.
Är du någonsin orolig för att bli smittad?
– Nej, det kan jag inte påstå. Om man ska vara krass så är det inte på sjukhuset som risken är störst. Smittan sker snarare när du går till mataffären eller åker i kollektivtrafiken.
Trots städerskornas jobb nära smittan är det bara sex personer som blivit sjuka i covid-19 på Falu lasaretts städavdelning. Och då är det mer än 80 personer som jobbar på arbetsplatsen.
– Det här är inget jobb med hög status, säger Stina Pharo. Vi är självklart uppskattade, men ibland kan man känna sig lite hunsad. Den här tanken om att, ”det där fixar städ”, finns fortfarande kvar.
Hon berättar att en avdelning ringde och begärde städning för att någon spillt lite te på golvet.
– Då tänker man: ”Ja, kan ni inte bara torka upp det själva?”
Personalen på Regionservice kastar ofta små gliringar mellan varandra – alltid med glimten i ögat. Och dessa blir mer och mer påtagliga ju längre ned mot kulvertarna vi kommer. Stina Pharo menar att det är viktigt med ett ”jävligt högt tak” på arbetsplatsen. Kommentarerna blir en ventil som släpper på trycket som byggts upp under arbetsdagen.
– Jag hade inte stått ut med att jobba här annars, säger Stina Pharo när vi frågar om galghumorn.
Ett exempel på Stina Pharos höga tak uppstår när vi träffar Johan Åkerman nere i tvätten. Så fort han ser att Proletären följer Stina Pharo pekar han på vårt anteckningsblock.
– Det är mycket viktigt att du skriver att Stina kommer från Hofors. Så folk inte tror att hon kommer från Dalarna, säger Johan Åkerman och ler.
Stina Pharo skrattar och protesterar. När Proletären frågar vad Johan Åkerman har för arbetsuppgifter på sjukhuset är det hennes tur att ge tillbaka.
– Ja, Johan. Förklara gärna det, för jag förstår inte. Vad gör du här egentligen?
Johan Åkerman jobbade länge som fönsterputsare men är numera samordnare på Regionservice. Nere i tvätten visar han oss hur några av städcentralens alla 6.000 trasor görs redo för återanvändning. Rummet som vi befinner oss i har till exempel lägre temperatur för att hindra bakterierna att få fäste i trasorna. Djävulen syns i detaljerna.
Bland arbetarna på städcentralen är en tydlig majoritet kvinnor. När vi frågar Anna Melander om kvinnodominansen menar hon att andelen män har ökat, men att det finns vissa saker som ”bara hänger med”.
– Det har väl blivit en kvinnostämpel på yrket. Men så är det väl också med vården över lag. Och det där syns väl på lönerna. Rent krasst är det väl så att mansyrken i allmänhet har högre lön.
– Det är gamla normer som sitter i, säger Johanna Oscarsson. Vi har väl inte kommit mycket längre än så i samhället.