Proletären i Frankrike: ”Vi fortsätter strejka tills Macron ger sig”
Sedan sex veckor tillbaka strejkar hundratusentals arbetare i Frankrike mot president Emmanuel Macrons förslag på nytt pensionssystem. Förslaget som har det svenska systemet som förebild skulle innebära höjd pensionsålder och sänkta pensioner för de allra flesta. Proletären åkte till Paris och möttes av beslutsamma arbetare och polisens tårgas.
I trappan till tunnelbanan under Place de la Nation står Sabria Hafid och välkomnar demonstranter som kommit med något av de få tåg som faktiskt går.
Hon är själv tunnelbaneförare men har inte kört några tåg sedan den 5 december förra året. Som hundratusentals andra arbetare i Frankrike strejkar hon mot president Macrons förslag till nytt pensionssystem, och det är hon fast besluten att fortsätta med tills Macron drar tillbaka förslaget.
Hennes breda leende försvinner för en sekund när hon nämner presidentens namn, gör tummen ner och formar läpparna till ett imponerande pruttljud så att det inte ska råda något tvivel om vad hon anser om honom. Direkt därpå är leendet tillbaka och hon fortsätter skramla med insamlingsbössan för de strejkande förarna på tunnelbanans linje 5 i Paris.
Som de allra flesta som strejkar är Sabria Hafid inte medlem i något fack, och även om hon hade varit det hade hon inte fått någon ersättning för sin uteblivna lön. Den enda av de fackliga centralorganisationerna som betalar ut strejkersättning är reformistiska CFDT. Åtminstone i teorin, då de i praktiken aldrig tar ut sina medlemmar i strejk.
Den nyss pensionerade läraren Philippe Dugrave var medlem i det mer radikala SUD. Pensionsåldern för offentliganställda lärare är 62 år, i Macrons ursprungliga förslag skulle den lägsta åldern att kunna ta ut full pension höjas till 64 år för alla, oavsett yrke.
Philippe Dugrave, som också är medlem i det SUD närstående partiet NPA (Nya antikapitalistiska partiet, som fick 13 procent i presidentvalet 2012), är kritisk till merparten av de fackliga organisationernas taktik.
– Problemet är att strejken inte är total. Jag har försökt övertyga mina kollegor om att de måste strejka på obegränsad tid. Det är nödvändigt för att besegra Macron och få honom att slänga reformen i papperskorgen, säger han.
– Men en del kollegor tvekar och de flesta fackföreningsledarna är inte tydliga i sitt budskap. Facken har mycket pengar men de strejkande får inte del av dem, och ledningarna vill inte utlysa generalstrejk.
Axel Persson, svensk-fransk lokförare och ordförande i den radikala centralorganisationen CGT:s klubb på bangården i Parisförorten Trappes, kan instämma i åtminstone en del av kritiken.
– Det finns strejker i privata företag också, men det är inte lika stark uppslutning som hos oss på den statliga järnvägen. Vi har lyckats få ner Macron på ett knä, men om vi vill få ner honom på båda så måste vi utvidga strejken till alla branscher.
– Läget är komplicerat. Regeringen har gjort delvisa undantag i reformen för så gott som alla de yrkesgrupper som strejkar. Antingen säger de att systemet inte ska börja gälla för en del av dem som redan arbetar, eller att effekterna av systemet ska bli lindrigare till en början. Men om vi ska lyckas tvinga regeringen att ta bort hela sitt lagförslag och inte bara till delar ge efter för vissa yrkesgrupper, bland annat järnvägsarbetare, så måste strejken utvidgas överallt.
Medan vi går i lördagens strejkdemonstration – som enligt inrikesministeriet samlade omkring 20.000 och enligt CGT 150.000 personer, i vilket fall en blygsam siffra jämfört med torsdagens mångdubbelt större demonstration – nås vi av nyheten att premiärminister Edouard Philippe går med på att att dra tillbaka den mest uppmärksammade delen av reformen, att höja den generella pensionsåldern för alla yrkesgrupper till 64 år.
Axel Persson säger att strejken kommer att fortsätta ändå, även om utspelet kan komma att sänka stridslusten för många som redan förlorat en månadslön och inte vet hur de ska betala nästa hyra.
– Vi strejkar för att hela förslaget ska bort och ännu har vi inte lyckats. Men man ser väldigt stor skillnad på hur de som inte har strejkat blir behandlade jämfört med hur vi blir behandlade.
Han tar avloppsarbetarna som jobbar nere i kloakerna som exempel.
– De går i pension vid 52 år idag, men deras medellivslängd är 58 år. De kan inte jobba tills de är 64. Vi strejkar för dem också, men man kan egentligen inte strejka för andra, det håller inte. Om vi vill vinna allihop måste vi strejka allihop tillsammans också, så enkelt är det.
– Många stödjer vår strejk, för de förstår att den gynnar alla arbetares intressen. Men om vi vill tvinga regeringen att backa helt måste de själva också gå ut i strejk. Sympati räcker inte.
Det är ganska exakt ett år sedan Proletären senast besökte Paris. Då var det gula västarna-demonstration. Ett år senare är den rörelsen decimerad efter systematiskt polisvåld, mängder av arresteringar och sönderskjutna ögon från polisens gummikulor.
Det syns ändå en hel del gula västar även i dagens demonstration, och förhållandet mellan de strejkande arbetarna och Macrons kravallpolis är inte helt olikt det mellan de gula västarna och samma polis.
Ingen verkar bli upprörd över att ett skyltfönster till en bank slås sönder under demonstrationen eller att någon sätter fyr på ett försäkringsbolags lokal. När brandkåren kommer och släcker elden applåderas de rödklädda brandmännen, som ses som en radikal och kampvillig motpol till kravallpolisen i sina mörkblå uniformer.
Mot slutet av demonstrationen blir även vi, som definitivt inte skadat någon egendom, utsatta för en ordentlig tårgasdusch och kommer för en stund bort från varandra i tumultet. När tårarna torkat och vi kan andas ordentligt igen radar kravallpolisen upp sig runt Place de la République och det är inte bara några svartklädda provokatörer, utan bredaxlade arbetare i fackföreningsvästar, som stirrar tillbaka på de hjälmklädda poliserna bakom sina sköldar och batonger.
– Gula västarna har haft inflytande på strejken. De symboliserar en rörelse över hela samhället mot Macron. De har haft väldigt stark sympati i opinionen och folk har inspirerats av deras radikalitet, säger Axel Persson.
Han berättar att det utbryter slagsmål så gott som varje tidig morgon mellan polisen och CGT:s strejkvakter när strejkbrytare kommer för att köra bussar eller tåg. Annars är förhållandet mellan de som fortsätter strejka och de som går tillbaka till arbetet långt ifrån svartvitt.
– Det är färre som strejkar nu än i början, för folk har inga pengar kvar. Men vi lyckas ändå ofta övertala dem som gått tillbaka till jobbet att börja strejka på nytt, vilket är ganska imponerande.
Proletärens insamling till järnvägsklubben i Trappes kommer i ett läge när klubben redan lyckats samla in en del pengar, men inte i närheten av vad som skulle täcka de uteblivna lönerna.
– Det är så man kan köpa lite mat till familjen, men inte så man kan betala hyran. Vi ska börja dela ut pengar i slutet av januari när de stora löneavdragen kommer. Då kommer vi behöva solidariteten som mest.