Ledare: Visionerna måste komma ur verkligheten

1 maj, den organiserade arbetarklassens egen högtidsdag står för dörren. Smattrande fanor och eggande tal påminner oss om vilken viktig samhällspolitisk kraft arbetarrörelsen varit. Kampen för bättre arbets- och levnadsvillkor har tvingat fram sociala framsteg som arbetarskydd, bättre bostäder, semester, pensioner, arbetslöshetsersättning, sjukförsäkring och andra eftergifter från borgerligheten.

Framsteg som begränsat det kapitalistiska godtycket och skyddat arbetarklassen från de värsta utsugningsformerna.

Samtidigt förknippar många, även arbetare tyvärr, 1 maj-firandet med svunna tider. Militansen och optimismen från förr känns avlägsen och få tror på allvar att allt kan bli ”som vanligt igen”. Var finns visionerna om framtiden som kan mobilisera och tända glöden på nytt?

Arbetarrörelsen har alltid varit delad i en revolutionär och en reformistisk del. August Palm och Hjalmar Branting. Kommunister och Socialdemokrater. Ofta eniga bakom krav och åtgärder som förbättrar arbetarklassens situation och åtminstone skenbart eniga om målet, ett socialistiskt samhälle.

Numera är den reformistiska vägen, att avskaffa kapitalismen genom gradvisa reformer, en glömd dröm. Socialdemokratin har själv övergivit den och deltar med liv och lust i attackerna på de fackliga och sociala framstegen.

Så firas årets 1 maj i skuggan av den nya lagen med fler begränsningar av fackens möjligheter att använda konfliktvapnet. Ett faktum som borde leda till att de socialdemokratiska talarna i landet helt saknar publik! Åtminstone av arbetare som anser att facklig organisering är en nyckel till framgång.

Den planerade lagen är ett rent beställningsverk från Svenskt Näringsliv. Men det är typiskt att det stridbara lilla Hamnarbetarförbundet användes som förevändning. Ett fack som lever upp till sin roll skulle smulas sönder. Det  enade  borgerlighet, politikerelit och fackförbundens toppar till ett angrepp och ett lagförslag som reser nya hinder för arbetarkamp i Sverige.

Motståndet mot den planerade lagen har dock väckt hopp. Fackligt engagerade och förtroendevalda från alla förbund i hela landet har höjt sina röster och pepprat sin förbundsledningar med protester. Nätverk och andra initiativ har vuxit fram och aktiverats, enigt och utan inbördes konkurrens. Detta är något att bygga vidare på.

Vi skulle ju önska att vi, som ett eko från förr, kunde säga till makthavarna: Stiftar ni denna lag så lovar vi att aldrig följa den.

Men rörelsen mot antistrejklagen har lämnat en hel del arbetare oberörda. Många upplever inte ens att vi har någon strejkrätt som det är, eller att facken utnyttjar sin  påstådda styrka på rätt sätt. Facken känns irrelevanta, passiva och svaga. Ledningarna i Stockholm ger sig själva stora förmåner och fantasilöner. Medlemmarnas intressen lämnas utan försvar i det nya arbetslivet. När det reses krav på hårda tag mot otrygga anställningar, förslitningsskador och olyckor slår topparna dövörat till. Anpassning istället för motstånd är deras recept. Eller som i politiken, att välja det minst dåliga alternativet.

Nya tider kräver nya tankar, organisationsformer och strategier för att samla motstånd och kanalisera folkets intressen. Det är en utmaning som vi som säger oss stå för den revolutionära grenen av arbetarrörelsen måste ta på allvar. Skenande ojämlikhet och växande klassklyftor kräver en politisk kraft som blickar framåt.

Socialdemokratin har blivit en del av problemet. Numera fjäskar de och Vänsterpartiet hellre för den moderna välmående medelklassen i storstäderna. En grupp som inte fruktar globaliseringens och nyliberalismens följder och inte heller anser att arbetarnas rättigheter är viktiga. Deras bostadsområden och skolor är en trygg och säker bubbla.

När politiken tillåts handla om värderingsfrågor istället för hur man löser konkreta livsvillkorfrågor blir den irrelevant för arbetare. ”Alla människors lika värde”, skorrar falskt när en oväntad räkning på några hundra kan innebära att du inte har pengar till mat i slutet på månaden.

Skall vi kunna bryta det borgerliga övertaget och ändra den politiska agendan måste klasspolitiken fram. Systemkritik och visioner om socialism och arbetarmakt är bot mot håglöshet och vanmakt om det grundas i dagens verklighet av dagens människor. Kommunistiska Partiet vill delta och vara lyhörda i det samtalet. I årets 1 maj står vi mot EU-elit och Brysselmakt. Vi ställer upp till försvar av strejkrätten, och med en välfärdspolitik för att omfördela resurser till pensioner, bostäder, riktiga jobb och minskade klassklyftor.

Hoppas vi ses där.