Ledare: V:s folkhemsdröm – en politik för alla?

Först ut bland talarna i årets Almedalsvecka var Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar. Självförtroendet har vuxit markant hos henne efter debatten om marknadshyror och misstroendeförklaringen mot regeringen.

Medvinden i opinionen syntes tydligt där Dadgostar deklarerade att ”den nyliberala eran har gått i graven”. I talet ville Dadgostar närmast framstå som en ny landsfader. Hon ser inte sitt ansvar som främst hos Vänsterpartiet och lojaliteten finns inte i riksdagshuset utan hennes ansvar, menar hon, finns hos svenska folket där hon har respekt för rösterna i valurnan och inte springer andras ärenden.

Dadgostar talade om folkhemmets hjärta, den svenska modellen, att väljarna inte ska sättas på avbytarbänken och att det sunda förnuftet har ersatts av politisk prestige.

Men bortom orden borde alla fråga vad hon egentligen säger? Det kan låta vällovligt men innebörden är så oklar att det blir omöjligt att förstå vad hon avser. Eller om man vänder på det, alla kan läsa in det de vill höra för att kunna nicka instämmande. Vem eller vad definierar till exempel det sunda förnuftet i politiken?

Det finns inget parti som representerar hela svenska folket. Själva definitionen av ett politiskt parti är att det är en intressegrupp. Ett särintresse som förenas i en förening. Det kan handla om en ideologi som liberalismen eller om en specifik fråga som att skydda privatlivet på internet. Det största särintresset representeras av arbetarklassen där klasstillhörigheten skiljer intressena åt.

I en tid där ideologi suddas ut till förmån för en politik som antas kunna appellera alla är det inte konstigt att Dadgostar och Vänsterpartiet anammar detta bedrägliga språkbruk. Det är ett klassiskt socialdemokratiskt språkbruk. Förklätt i begreppet folkhemmet hävdade Per-Albin Hansson samhället som ett hem för hela folket, präglat av samförstånd och jämlikhet.

Denna politik byggde på tanken om den korporativa staten, en stat som var en överenskommelse mellan socialdemokratin och kapitalet. Den korporativa staten i Sverige är känd som Saltsjöbadsandan, välfärdssamhället eller den svenska modellen.

Från 1930-talet var trycket från arbetarrörelsen och ett konkurrerande socialistiskt världssystem så stort att kapitalet gick med på eftergifter. Folk fick bättre bostäder, pensioner man kunde leva på och reallöneökningar. Men kapitalet drog gränsen vid ägandet, som fortsatt skulle vara privat och enskilt. Samtidigt fick de också fredsplikten som passiviserade arbetarrörelsen och därmed över tid säkrade kapitalismens makt och vinster.

Här ligger den så kallade svenska modellen; att arbetsmarknadens parter ska komma överens om de kapitalistiska spelreglerna. Det är denna modell och denna gamla socialdemokratiska tankevärld som Vänsterpartiet nu gör allt för att återerövra. Så citerade Dadgostar till exempel Per-Albin Hansson i sitt tal och hon återkommer ofta till den svenska modellen.

Nooshi Dadgostar talar gärna om svunna tider. Men uppfattningen om den svenska modellens förträfflighet är väl selektiv. ”Löntagare och hyresgäster vet bäst, genom förhandlingar. Den svenska modellen var stark”, berättade hon. Men då ska man veta att i riktlinjerna för den svenska bostadspolitiken under folkhemmets glansdagar skulle hyran vara cirka 20 procent av en LO-arbetares lön. Idag är den uppemot 42 procent. 

Kapitalet tar en allt större bit av kakan, även med den svenska modellen. Här handlar det om tempo. Med marknadshyror går det snabbare, med traditionella metoder går det långsammare. Men utvecklingen går åt samma håll. Hyresgästerna förlorar, fastighetskapitalisterna och bankerna vinner.  

Vänsterpartiet vill bli de nya Socialdemokraterna. De vill vara det reformistiska partiet i svensk politik och platsen är ledig. Socialdemokraterna övergav den för mer än 30 år sedan även om nostalgiska socialdemokrater, anförda av Daniel Suhonen och Reformisterna, fortfarande tror att sossarna är ett parti som vill och kan föra vänsterpolitik. 

Vänsterpartiets linje är även att bli ett mer utpräglat valparti. Det är genom ett ökat röstetal som kraven i budgetförhandlingarna ska kunna skärpas. Men då krävs mer och större samarbeten med andra partier. Tydligast visades detta i Dadgostars utspel i mitten av maj om att de är beredda att samarbeta med Centerpartiet. Ett utspel som genast stöddes av en majoritet av Vänsterpartiets partidistrikt.

När Nooshi Dadgostar håller sitt Almedalstal saknas systemkritiken helt. Visionen om ett annat samhällssystem fattas. Varje sig ord som socialism, kapitalism eller arbetarklass nämns. 

”Vänsterpartiet kan man lita på”, är det nya mantrat. Men hur var det med arbetsrätten och Lagen om anställningsskydd? Det var den andra röda linjen vid sidan av marknadshyror som Vänsterpartiet målade upp för att släppa fram Stefan Löfven och Januariöverenskommelsen. 

Här har försämringarna inte bara utretts utan även föreslagits och detta utan att Vänsterpartiet agerat. Så när Vänsterpartiet säger att de står för sina ord sträckte de sig till att stå vid ETT ord. 

Nu står Löfven inför en omröstning att bli återvald som statsminister. Vänsterpartiet har lovat att släppa fram honom. Likaså Centerpartiet med förbehållet att reformen av Las genomförs.

Dadgostar har de senaste veckorna erkänt att Vänsterpartiet agerat dörrmatta åt Socialdemokraterna men att det nu är slut med det. Men fortsätter de inte att vara just en dörrmatta om de återigen släpper fram Löfven trots att alla de nyliberala reformerna utom en finns kvar, inklusive försämringarna av arbetsrätten och Las? Den nyliberala eran har inte gått i graven, för det krävs betydligt mer.