Corbyn försätter Laboureliten i chock
Partiapparaten i brittiska Labour är i chock efter att Jeremy Corbyn, en klassisk socialdemokrat, valts till till partiledare. Populariteten bland medlemmarna vägs upp av ett starkt motstånd inom partieliten.
Med 59,5 procent av rösterna i första valomgången vann Jeremy Corbyn partiledarvalet i brittiska Labour med en jordskredsseger.
Fyrtio procentenheter efter kom tidigare favoriten Andy Burnham, och tidigare premiärministrarna Brown och Blairs favoriter, Yvette Cooper och Liz Kendall, fick 17 procent respektive 4.5 procent av rösterna.
Corbyns kandidatur tycks osannolik även i efterhand. Efter 32 år som parlamentariker har han aldrig tidigare varit tilltänkt som talesperson i någon fråga. Han har röstat emot partilinjen över 500 gånger, och säger sig vilja dra Tony Blair inför rätta som krigsförbrytare.
Med stöd av runt 20 av de 232 labourparlamentarikerna lyckades han uppfylla det formella kravet om 15 procents stöd i partigruppen med bara timmar till godo, de sista underskrifterna hämtade från medlemmar som dömde ut honom som chanslös.
Vadslagningsbyråerna gav 100-1 för Corbyn som partiledare.
Men under sensommaren hände något. Utan att göra insteg bland partietablissemanget lyckades Corbyn med sin rättframma, något schabbiga men vänliga framtoning nå ut till och mobilisera breda lager av partimedlemmar och sympatisörer för ett drastiskt brott med de senaste årtiondenas labourpolitik.
Politiskt betraktar han sig som en klassisk socialdemokrat av samma stil som Bernie Sanders i USA. Corbyn vill ha ett stopp på åtstramningspolitiken och finansiera offentliga sektorn med högre skatter för högavlönade och genom att komma åt skattesmitare.
Han säger sig vilja införa ett folkets ”Quantitative Easing” med stora offentliga satsningar på att bygga bostäder, förstatliga elmarknaden och järnvägen. Han vill slopa studieavgifterna till universitet och se över de senaste årens friskolereformer.
Corbyn vill reglera den privata hyresmarknaden för att sätta stopp för den ”sociala rensningen” i centrala London. Han vill sätta stopp för den konservativa regeringens antifackliga förslag, samt deras förslag på nedskärningar i hälsobudgeten.
Han uttrycker regelbundet antiimperialistiska ståndpunkter och har tidigare sagt sig vilja skrota Storbritanniens kärnvapen och lämna, eller åtminstone lägga band på, Nato.
Som vacklande EU-kritiker säger han sig inte ha uteslutit att kampanja för att Storbritannien ska lämna EU, men han föredrar ett reformerat EU.
Allt detta avskys besinningslöst av det egna partiets elit.
En grupp labourparlamentariker har enligt en välspridd hemlighet formerat gruppen ”the resistance” för att motarbeta Corbyn i parlamentet, dock rapporteras flera ha backat från planer av omedelbara kuppförsök efter hans överväldigande stöd i omröstningen.
Tidigare labourministern Tim Harris uttrycker att ”det enda värre än att Jeremy Corbyn förlorar nästa val är att han vinner nästa val”, och flera tunga namn inom partiet har uttryckt att hans position ska betraktas som en provanställning, och att partiet måste ”göra vad som krävs” för att få en trovärdig ledare inför valet 2020.
Kommunistpartiet CPB välkomnar Corbyns vinst medan CPGBml ser den som kontraproduktiv i klasskampen.