Hoppa till huvudinnehåll
Av

Kapitalets krig mot lönerna

Flyktingkrisen och arbetslösheten används som slagträ för att sänka lönerna. Men varför vill högern och kapitalet egentligen sänka lönerna när de redan har rabatt på 150.000 jobb?


Det pågår ett krig mot lönerna. Eller rättare sagt mot arbetarlönerna. För det är aldrig de högavlönades löner som ska sänkas eller som inte får höjas, utan just arbetarlönerna.

Det är dessutom de arbetare som redan har låga löner som ska få ännu mindre i lön. Till exempel riktar sig Kristdemokraternas introduktionsanställningar – med en lön på 75 procent av lägstalönen – endast mot yrken med en avtalad lägstalön på under 22.000 kronor i månaden.

Liberalernas ordförande Jan Björklund och partiets ekonomiskpolitiska talesperson Erik Ullenhag kritiserade i en debattartikel i Dagens Nyheter (11 februari) bland annat Kommunal för att de kräver löneökningar utöver industrins märke för undersköterskor.

En genomsnittlig kvinnlig arbetare i kommunal sektor har en faktisk månadslön på 17094 kronor före skatt. Enligt de goda liberalerna Björklund och Ullenhag räcker det tydligen gott.
Liberalerna är också det enda partiet som mer specifikt har angett vad lönen i deras föreslagna anställningsform start-jobb för nyanlända och unga under 23 år kommer ligga på: 15.000 kronor i månaden.

Tidningen Arbetet gjorde utifrån Konsumentverkets budgetkalkylator en uträkning på om det går att leva på 15.000 kronor i månaden för en ensamstående tvåbarnsförälder. Inte en chans. Och då har de ändå inte räknat med att arbetaren kanske bara får ett deltidsjobb.

Även de andra två allianspartierna, Moderaterna och Centerpartiet, har hittat på sina egna låglöneanställningar. Moderaterna är dock det enda partiet av de fyra som inte vill lagstifta om en ny anställningsform. KD, C och L hotar alla med det om inte parterna i avtalsrörelsen tar steg i riktningen mot sänkta ingångslöner.

Lönesänkarna vet förstås att utnyttja flyktingkrisen till sin fördel. För att alla som kommer till Sverige ska komma i arbete och integreras krävs extraordinära åtgärder. Särskilt Centerpartiet har just nyanlända som enda målgrupp för sina ”ingångsjobb”.

Att kräva att invandrare ska arbeta för lägre lön än infödda svenskar är inget annat än rasism och arbetarförakt i en blandning som bara extremister som centerpartister kan koka ihop.
Även i avtalsrörelsen finns lönesänkarförslagen. Utöver de sedvanliga kraven på frysta ingångslöner och låga eller inga löneökningar förstås.

Längst går Sveriges Byggindustrier (BI) i sitt krav på att införa en ny anställningsform i byggavtalet. Introduktionsanställningar ska kunna ges till nyanlända och långtidsarbetslösa och ge en månadslön på mellan 16.000 och 17.000 kronor.

BI angriper återigen ackordslönerna på byggena. Det är i sig inget nytt men argumentationen har anpassats till 2016: ackorden främjar en machokultur och hindrar jämställdheten i branschen. Ett argument som många byggnadsarbetare – män som kvinnor – inte skriver under på.

Även detta handlar om att pressa ner lönerna. Trots att en allt mindre del av byggnadsarbetarna arbetar på ackord så fyller de som fortfarande gör det en lönenormerande roll. Sedan industrin har gått över till månadslön istället för ackordslön har industriarbetarlönerna sänkts i relation till bygglönerna.

Arbetsköparna i Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har sedan 2015 S-V-MP-majoritet. Detta hindrade dem inte från att i början av avtalsrörelsen kräva att lägstalönerna helt skrotas. Kommunals avtalschef Johan Ingelskog menade att SKL intog en extrem position till höger om Svenskt Näringsliv, och sedan dess har SKL också backat något från kravet.

Almega Fastighetsarbetsgivarna kräver dock fortfarande slopade lägstalöner.

När kapitalisterna och deras klassvänner i riksdagspartierna kräver låglönejobb och sänkta ingångslöner säger de att det är för att fler ska komma i jobb. Om det bara blir billigare att anställa så kommer fler få en anställning.

De har dock inget vidare stöd i forskningen för att sänkta lönekostnader leder till fler jobb. Arbetsköparna anställer inte för att det är billigt utan för att det finns arbete som behöver utföras.
Trots att frågorna formuleras i formen av vad som är bäst för hela Sverige så är det i grunden två klassintressen som står mot varandra: kapitalistklassens strävan efter att sänka lönekostnaderna för att öka vinsten, och arbetarklassens strävan efter att få ut en skälig del av det de själva producerar.

Men faktum är att företagen redan nu kan anlita extremt billig arbetskraft, ibland till och med billigare än de låglönejobb som nu föreslås från politiker och näringsliv. Genom Arbetsförmedlingen kan arbetsköpare få en stor del av lönekostnaden betald av staten om de tar in arbetslösa eller nyanlända på någon form av subventionerad anställning.

Vanligast är nystartsjobben som i januari sysselsatte 44212 personer. Den arbetsköpare som anställer en långtidsarbetslös eller nyanländ kan få rabatt med upp till 63 procent av lönen, högst 13.825 kronor.

Arbetslösa i jobb- och utvecklingsgarantin kan anställas med anställningsstöd som innebär 85 procents rabatt på lönekostnaden, totalt cirka 19.000 kronor i månaden till arbetsköparen. Drygt 9000 personer hade jobb med särskilt eller förstärkt anställningsstöd i januari.

Nyanställda kan anställas på instegsjobb med 80 procents rabatt. Drygt 4000 personer hade en sådan anställning i januari.

Arbetsköpare som anställer personer med någon form av funktionsnedsättning kan genom trygghetsanställning eller lönebidrag få upp till 16.700 kronor i månaden av lönekostnaden betald av staten. Hur stor subventionen blir beror på den anställdas arbetsförmåga.

Kan hen exempelvis arbeta 50 procent av vad en normalfungerande anställd kan, behöver arbetsköparen själv bara betala motsvarande del av lönekostnaden medan staten står för resten.
Inte sällan förväntas de anställda ändå arbeta mer eller rentav lika mycket som en vanlig anställd. Trygghetsanställningar och anställda med lönebidrag omfattade i januari nästan 64.000 personer.

Sammanlagt betalar staten delar av lönen för cirka 150.000 anställda.

Arbetsförmedlingen har kritiserats för att vara för flata gentemot de arbetsköpare som satt i system att hålla nere sina lönekostnader med hjälp av subventionerade anställningar. Kritiken har kommit från både fackligt håll och i den statliga Qvarfortutredningen från 2014.

I en ny rapport har Arbetsförmedlingen själva kartlagt användandet av subventionerad arbetskraft och kommit fram till att det är som mest utbrett i sex branscher: restaurang, lokalvård, detaljhandel, bilserviceverkstäder och taxi. En del företag går så långt att de inte har några reguljärt anställda över huvud taget.

Men om arbetsköparna redan nu kan få billig arbetskraft direkt från Arbetsförmedlingen, varför slåss då Svenskt Näringsliv och allianspartierna för låglönejobb som
ibland till och med är dyrare för arbetsköparen än med de nuvarande subventionerna?

Därför att de vill att billig arbetskraft ska vara regel och inte undantag. De undantag som de subventionerade anställningarna utgör på arbetsmarknaden är för små för att kunna påverka det allmänna löneläget.

Om kapitalet däremot i större skala ska kunna pressa ner lönekostnaderna så krävs det att lönerna sänks för större grupper av arbetarklassen.

Även om det inte handlar om att de som nu har en anställning ska få lägre lön så blir följden att lönerna på sikt sänks. Liksom ackordslönerna inom Byggnads pressar upp lönerna i ena änden av arbetarnas ”lönetrappa” så pressar nya låglönejobb eller sänkta ingångslöner ner lönerna i andra änden.

Det är därför de slåss för att sänka arbetarlönerna.