Varning för tyska minijobb
Från borgerligt håll framhålls ofta den tyska arbetsmarknaden som ett positivt exempel på hur arbetslösheten bör bekämpas i Sverige. Men inga bevis finns för att de tyska ”minijobben” minskat arbetslösheten.
Anställningsformen som de svenska kapitalisterna och deras hjälpredor i media nu sneglar på är de tyska ”minijobben”, vilka innebär att man arbetar deltid med en skattefri lön på högst 450 euro i månaden, det vill säga drygt 4000 svenska kronor.
Självklart kan ingen leva på den lönen så de arbetare som inte delvis försörjs av någon annan måste ha flera minijobb eller be om bidrag från det offentliga för att klara försörjningen. I Berlin är exempelvis var fjärde minijobbare beroende av socialbidrag.
Inte heller får man någon ersättning när man är sjuk från sitt minijobb, och man har inte rätt till någon arbetslöshetsförsäkring om man blir av med jobbet. Inbetalningarna till pensionssystemet är dessutom minimala.
Tolv år efter införandet är 7,8 miljoner tyska jobb minijobb, nästan en femtedel av landets anställningar. De flesta minijobben finns inom områdena detaljhandel, reparation och service, hotell och restaurang, städning samt vård och omsorg.
Att borgerligheten på olika sätt vill hålla lönekostnaderna nere är ingen nyhet. Alliansregeringarna 2006-2014 använde bland annat jobbskatteavdragen för att dämpa kraven på löneökningar, då med motiveringen att ”det ska löna sig att jobba”.
Sedan dess har exempelvis sänkta trösklar in till arbetsmarknaden och lägre ingångslöner förespråkats flitigt på borgerliga ledar- och debattsidor. Men en av de starkaste trenderna bland lönesänkarförslagen är ”enkla jobb” eller ”vardags-jobb”. För att minska arbetslösheten vill partier och opinionsbildare på högersidan – och förstås framförallt kapitalisterna i Svenskt Näringsliv – ha fler låglönejobb. Även Miljöpartiets Gustav Fridolin vill se olika subventioner för ”enkla jobb”, till skillnad från regeringskollegorna i Socialdemokraterna som vill utbilda bort arbetslösheten.
Att förebilden för de enkla jobben finns i Tyskland är bland andra Moderaternas ekonomisk-politiska talesperson Ulf Kristersson och den borgerliga ekonomiprofessorn Lars Calmfors överens om. De har båda använt ”det tyska arbetsmarknadsundret” som ett vägledande exempel för Sverige.
Vad som hände i Tyskland var att tillväxten ökade och arbetslösheten sjönk från 10 procent i början av 2000-talet till dagens 5 procent, vilket sägs bero på de så kallade Hartz-reformerna som genomfördes av den socialdemokratiska Gerard Schröder-regeringen mellan 2003 och 2005. En del av reformpaketet var att införa en ny anställningsform.
De tyska minijobben används som sagt som förebild av dem som propagerar för enkla jobb i Sverige, och halveringen av Tysklands arbetslöshet tas som bevis för hur välgörande låglönejobben är. Men en ny rapport ifrågasätter sambanden.
Den svenska liberala tankesmedjan Fores presenterade i november rapporten ”Mini- and Midi-Jobs in Germany: Effects of Marginal Employment on Unemployment” vars författare menar att det inte finns något som entydigt visar att Hartz-reformerna skulle vara orsaken till att arbetslösheten sjunkit så kraftigt, och inte heller vilka delar av reformerna som i sådana fall skulle varit avgörande.
Inte heller har man kunnat visa att minijobben skulle fungera som en språngbräda till reguljära jobb. Detta kan vara värt att komma ihåg när det från diverse politiska håll pratas om olika låglönejobb som ett sätt att ”få in en fot på arbetsmarknaden”.
Att det skulle vara minijobbens förtjänst att Tysklands arbetslöshet halverats kan alltså inte bevisas. Men kan man då vänta sig att de som vill införa den här typen av låglönejobb i Sverige tar till sig av rapporten och ändrar sig? Svaret är nej av den enkla anledningen att deras syfte aldrig har varit att minska arbetslösheten.
Det är de låga lönerna i sig som är målet. Inför man en anställningsform där lönerna är mycket sämre än i reguljära anställningar sätter det förstås press på övriga löner.
I Tyskland har minijobben fungerat som organiserad dumpning av löner och sociala villkor och i vissa branscher, som byggstädning, restaurang och handel har minijobb till och med blivit norm.
Det är lönedumpning Svenskt Näringslivs Carola Lemne vill ha när hon pratar om ”vardagsjobb”. Hon och de andra kapitalisterna är inte intresserade av att bekämpa arbetslösheten. Även den håller ju lönerna nere.