När röstade vi på Johansson, Wallenberg och Lundberg?
Trots miljardvinster flyttar Ericssons ledning stora delar av den svenska produktionen till Östeuropa och Kina. Är det rimligt att ett fåtal icke folkvalda personer har en sådan makt över människor och samhälle?
3 000 anställda ska bort i Sverige när Ericssons ledning, med tillförordnade vd:n Jan Frykhammar och styrelseordföranden Leif Johansson i spetsen, ska skära ner i verksamheten. Produktionen ska i framtiden centraliseras till Nanjing i Kina och Tallin i Estland.
Hårdast drabbade av neddragningarna är fabrikerna i Kumla och Borås. Budet för Kumla är hittills att bara en liten del av verksamheten, testutvecklingen, ska finnas kvar medan tillverkningen av prototyper försvinner. Produktionen av mini-link i Borås kommer läggas ner helt och flyttas till Ungern.
Men Ericsson är inte ett företag som går dåligt. Åren 2011-2015 gjorde Ericsson en vinst på mer än 80 miljarder kronor. Bara 2015 gjordes en vinst på 19,9 miljarder kronor, och aktieägarna fick dela på 12 miljarder.
Ericssons ledning är också ovanligt välbetald. Sedan 2011 har de kostat företaget långt mer än en miljard kronor i löner och bonusar.
Den nu sparkade direktören Hans Vestberg var Sveriges tredje bäst betalda vd. Sedan 2010 har han fått lön, ersättningar och förmåner på över 250 miljoner kronor. Han har flugit privatjet för 300 miljoner, och när han sparkades fick han ytterligare 28 miljoner.
Den från fackligt håll minst sagt impopulära personaldirektören Bina Chaurasia fick – utöver lön, pensionsavsättning och ”vanlig” bonus – 10 miljoner kronor för att inte sluta när hon ville flytta hem till USA 2014.
Det är alltså de här personerna som beslutat att verksamheterna i Borås, Kumla, Göteborg, Karlskrona, Linköping och Stockholm är för dyra.
Om de tänker ersätta även sig själva med lågavlönad arbetskraft i Östeuropa och Kina återstår att se.
En ryggmärgsreaktion är att det är förbannat otacksamt och orättvist av Ericssons ledning att skära och lägga ner bara för att aktieägarna inte är nöjda med vinsten. Det är ju inte Jan Frykhammar eller Leif Johansson som arbetat och byggt upp företaget under 140 år. Och det är definitivt inte aktieägare som Fredrik Lundbergs Industrivärden eller familjen Wallenbergs Investor.
Nej, det är generationer av svenska arbetare som producerat mervärde i Ericssons fabriker, och det är svenska skattebetalare som via statliga Televerket garanterat deras profiter.
Men otacksamt och orättvist eller inte. Ericssons ledning har inte som uppgift att garantera arbetstillfällen och försörjning åt folk. Deras uppgift är att göra aktieägarna nöjda.
Frågorna som måste ställas är: Vad är det för ett samhälle som ger ett fåtal personer, som ingen har röstat på, rätten att ta beslut som får stora negativa konsekvenser både för enskilda arbetare och för hela kommuner som mister en av sina största arbetsplatser? Och är det ett sådant samhälle vi vill ha? Om inte, vad ska vi göra åt det?