Ett kommunistiskt arbetarparti för framtiden
Med ett nytt partiprogram, nyvald partiordförande, Robert Mathiasson, och en tydligt föryngrad partikader tar Kommunisterna efter sin sjuttonde kongress ny sats i arbetet med att bygga Kommunistiska Partiet som ett starkt och aktivt alternativ för alla Sveriges arbetare och progressiva.
Kongressen öppnas med sång av Spartakuskören till ackompanjemang av bandet Lördagssabotören och skådespelarna Hanna Ascher och Jon Andersson framför en nyskriven text till partiets ära. Så långt inleds Kommunistiska Partiets sjuttonde kongress traditionsenligt med kulturuppträdanden. Men för första gången hålls inledningsanförandet av en kvinna, Lisa Engström från avgående partistyrelsen.
Hon förklarar kongressen för öppnad inför en överfull kongressal med 250 kommunister från hela landet. Tydligt fler än på någon av de tidigare kongresserna under 2000-talet. Det ungdomliga inslaget är också märkbart större än tidigare.
Redan i sjuttonde kongressens första skälvande stund får vi en förnimmelse av att här samlas ett levande parti berett att seriöst gripa sig an alla de uppgifter som krävs för det fortsatta partibygget. En känsla grundad i vetskapen om de många intensiva möten och diskussioner som ligger bakom det partiprogram som ska antas. Kryddad med förväntningarna på vad som ska komma ut från det på kongressen förestående generationsskiftet.
När kongressförhandlingarna tar fart understryks betydelsen av programdiskussionen och övriga politiska förberedelser inför den sjuttonde kongressen. Som när avgående partiordförande Anders Carlsson i sin inledning till punkten om verksamhetsberättelsen betecknar det som historisk att ”vi har lyckats överföra vår kommunistiska tradition och vår specifika identitet som r-are till en ny generation…”.
Vilket bekräftas i diskussionen kring partistyrelsens verksamhetsberättelse där aktivister från skilda lokalorganisationer ger tydliga besked om en levande partiverksamhet.
En under kongressperioden växande yngre medlemsskara och rikt mötesliv rapporteras från gamla väletablerade partiavdelningar som Kristianstad, Stockholm, Malmö, Ludvika liksom från unga växande avdelningar som Kalmar-Nybro och Karlstad, där den senare vet berätta hur den väl-organiserade försäljningen av Proletären ger nya kontakter vilket avspeglas i att hela 100 personer deltog i Röd Front i fjol.
Givetvis är partibygget olikmässigt men också där de kvantitativa framgångarna uteblivit som i Västerås, Uddevalla, Göteborg, Uppsala, Umeå rapporteras om ett organiserat utåtriktat arbete med fler möten och försäljningar än förr.
Mest glädjande är rapporterna från arbetslivet. Här har Kommunistiska Partiets nya unga kader betytt ett lyft i en tid som skriker efter arbetarkamp som vågar och orkar utmana den förlamande högerpolitiken och det socialdemokratiska fackliga förräderiet.
Från Umeå i norr till Skåne i söder berättar bilarbetare, elektriker, vårdanställda, arbetare på järnvägarna och i kommunal kollektivtrafik om organiserat fackligt-politiskt arbete där Kommunisterna med ett offensivt och inbjudande arbetssätt aktivt bidragit till kampen såväl inom som utom fackföreningarna.
Tveklöst har den avslutade kongressperioden inneburit ett kvalitativt framsteg för arbetsplatsarbetet och rapporterna från detta för Kommunisterna så avgörande arbetsfält fördjupar bilden av ett levande parti med framtiden för sig.
Lördagens och söndagens förhandlingar upptas till stor del av motionsbehandlingen där merparten handlar om förslaget till partiprogram. Här kan vi tala om partidemokrati utan dess motstycke i svensk politik.
Först ett förslag år 2012 från den kongressvalda programkommissionen. Sedan en remissrunda med diskussioner i partiavdelningar och partiföreningar landet runt som resulterar i ett slutligt programförslag sensommaren 2013 att behandla på sjuttonde kongressen. Nya diskussioner under hösten i partiavdelningarna vilket resulterar i 138 kongressmotioner med förslag på förändringar och klargöranden i programtexten.
Inte undra på applådåskorna när klubban faller för det slutgiltiga programförslaget där den viktigaste förändringen är en betydligt skarpare skrivning om jämställdhet och kvinnokamp.
Kongressens kvalitativa lyft vad gäller intern jämställdhet och arbetsplatsarbete är också det som partiordförande Robert Mathiasson lyfter fram i sitt avslutnings-tal:
– Antagandet av ett nytt marxist-leninistiskt program visar att vi är ett parti av arbetare, för arbetare. Ett parti för framtiden. Tar vi med oss enigheten och den goda stämningen från kongressen hem till det politiska vardagsarbetet så är jag övertygad om att valåret 2014 är möjligheternas år för Kommunistiska Partiet.