Chile gör upp med arvet från Pinochet
Den 21 november är det president- och parlamentsval i Chile. Här publicerar vi ett resereportage av Lorena Diaz Pohl från Svensk-chilenska vänskapsföreningen, som nyligen besökt sitt gamla hemland. Arvet från Pinochets diktatur finns kvar, både i den nyliberala grundlagen och i den statliga repressionen mot de som reste sig i oktober 2019. Men arbete pågår för en ny konstitution, och det finns hopp på gator och torg.
Jag bestämde mig för att åka till Chile när restriktionerna både i Sverige och Chile äntligen började minska. Jag är född i Chile och kom till Sverige när jag var 14 år, men hade trots mina 52 år aldrig upplevt en september i Chile.
Sedan den stora revolten med massdemonstrationer över hela Chile i oktober 2019 hade jag följt utvecklingen i det chilenska samhället. Tillsammans med andra organisationer här i Sverige har min egen organisation, Svensk-Chilenska Vänskapsföreningen, stött folket i Chile och informerat om de grova brott mot mänskliga rättigheter som skett.
Vi insåg tidigt att den svenska massmedian och utrikesdepartementet använder sig av de chilenska officiella informationskanalerna, vilka ägs av den chilenska eliten som har velat kriminalisera den sociala proteströrelsen.
Jag hade ett digert program att beta av, mitt största mål var att uppleva september i Chile, den mest laddade månaden för de politiska och historiska skeendena i landet. Salvador Allende blev Chiles president den 3 september (1970), militärkuppen skedde den 11 september (1973) och så den 18 september, Chiles självständighetsdag från Spanien (1810), för chilenare den viktigaste folkfesten på hela året.
Det första jag gjorde var att delta på en demonstration på Plaza de la Dignidad (värdighetens torg, tidigare plaza Italia) till stöd för oktoberrevoltens politiska fångar. På vägen dit kunde jag läsa skrivna protestord på väggar och murar längs huvudgatan la Alameda, i närheten av kulturcentret GAM och kring torget.
Väggarna i Santiago bokstavligen talar. Det som inte tas upp i media, de otaliga brotten mot mänskliga rättigheter, miljöbrotten där hela livsmiljöer förgiftats, den bristande tillgången till vård, till utbildning, den stora hopplösheten kan läsas där.
På torget samlades folk i grupper, man såg att det var många som var där varje fredag och därför kände igen varandra. Folk bar på banderoller och skyltar samt Mapucheflaggor. Mapucheflaggan har blivit ett återkommande inslag i alla demonstrationer mot regeringen, eftersom chilenare har insett att det förtryck som Mapuchefolket har upplevt sedan flera sekler tillbaka får hela Chile uppleva sedan oktober 2019.
Vi hörde stenarna slå mot metallytorna på busshållplatserna kring torget och mot stålmuren som presidenten Piñera lät bygga för att skydda den tomma foten till statyn av general Baquedano, känd för att ha lett massakern av Mapuchefolket på 1800-talet och en stor idol bland dagens militärer. Statyn flyttades för ett år sedan till okänd plats efter att folk försökt såga av den.
En ensam äldre kvinna med en Mapucheflagga kom fram till ett stålräcke vid en busshållplats och slog rytmiskt i protest. Hon stod där mycket länge, totalt fokuserad på att slå mot metallytan så att det hördes över hela torget, det berörde mig djupt. Vi träffade på en äldre herre, som hade stått på Plaza Dignidad i stort sett varje fredag, med en skylt där det stod ”Tack modiga ungdom”.
– Vi måste vara närvarande på gatorna och aldrig ge upp, vi är skyldiga vår modiga ungdom det! sa han.
Brinnande barrikader anlades för att stoppa trafiken. Värdighetens torg ligger i en rondell på en av Santiagos mest trafikerade gator, Alameda. På det sättet kan folk ta hela torget i besittning och motstå polisens försök att skingra demonstrationen.
Efter cirka en timme började folk peka mot Alameda och någon sa till oss att polisfordon var på väg. Mina vänner sa till mig att det var dags att gå hem. På vägen till tunnelbanan dök flera polisfordon upp, de senaste kritvita modellerna som ser ut som tagna från en Starwars-film, försedda med vattenkanoner för att spruta på folket på torget.
Jag deltog i 11 september-demonstrationen som startade på Plaza de los Heroes och avslutades på kyrkogården Cementerio general. Det var mycket folk från olika organisationer. Jag kunde se fackföreningar, organisationer för släktingar till fängslade och försvunna, till de mördade under diktaturen, till de mördade sedan 2019, till de gripna sedan 2019, till dem som förlorat synen från polisbeskjutningar under demonstrationer, grupper från det kommunistiska ungdomsförbundet och partiet, från det revolutionära vänsterpartiet MIR med flera.
Banderoller med politiska budskap varvades med musik- och dansgrupper i färgglada kläder. Kulturen och konsten är en viktig del i chilenska demonstrationståg. Det kändes högtidligt, här fanns flera generationer samlade. De som aldrig har gett upp, de som kommer att fortsätta att kämpa tills livet tar slut. Det fanns ett bubblande raseri och sorg över orättvisorna i samhället, över morden, tortyren och fängslandet av oskyldiga, som fortfarande pågår med total straffrihet för de skyldiga makthavarna.
Ungefär 20 minuter efter att vi hade startat marschen dök polisfordonen med vattenkanoner upp, ”guanacos”, som folk kallar dem. De började spruta på delar av demonstrationståget, ett sätt att reta upp folk och störa marschen. Men vi fortsatte i flera kilometer, rakt igenom Santiagos centrala delar, skrikandes slagord om frihet åt de politiska fångarna och om att skitstöveln (i snäll översättning) Piñera är en mördare precis som Pinochet, och ”Compañero Salvador Allende, presente!” och ”Compañero Victor Jara, presente!”.
Marschen avslutades i kvarter 29 i Cementerio general. I kvarter 29 begravdes människorna som mördades under diktaturen och som inte kunde identifieras.
Flera höll tal till minnes av de saknade, även för dem som har dödats efter diktaturen. Precis bredvid kvarter 29 ligger Victor Jaras grav och tidigare också Pablo Nerudas, innan han flyttades till sitt hus på Isla Negra.
På vägen tillbaka fick vi gå en annan väg ut från kyrkogården, eftersom huvudingången var blockerad av polisfordon som sköt tårgas och vatten med högtryckskanoner. Vi passerade Allendes grav och stannade till, tillsammans med många andra, för en tyst minut.
Jag bodde på gatan där Santiagos största fängelse ligger, Santiago 1. Min vän berättade att varje gång en knarklangare blev fri firades med fyrverkerier utanför fängelset. Fyrverkerier hördes varannan natt. Det kändes tungt med tanke på alla unga som satts i ”preventivt fängelse” med hjälp av påhittade bevis och den korrupta polisen carabineros.
Många av dem har suttit och väntat på sin dom i två år. Unga människor utan tidigare straff som har tvingats att leva under miserabla förhållanden i fängelserna, isolerade från sina familjer. Familjerna får en gång i veckan leverera mat (de får mat i fängelset men den är mycket dålig) kläder eller toalettförnödenheter, och måste köa tre-fyra timmar för att komma in.
Jag deltog i två olika möten med kommunistpartiets lokala partiförening Luis Emilio Recabarren, från kommunen Pedro Aguirre Cerda. På mötena presenterades kandidaterna till riksdagen och regionen och de förde samtal med grannarna där deras behov och önskemål togs upp.
Ett växande problem är att privata byggherrar bygger flervåningshus i kommuner som inte har råd att anpassa gator och torg till de nya förutsättningarna, vilket leder till trafikproblem samt eftersatta, slitna och till och med farliga offentliga miljöer för de boende i hela grannskapet.
Jag deltog i ett annat fantastiskt torgmöte och mötte en ung riksdagskvinna för kommunistpartiet, Karol Cariola. En ledamot som är engagerande och arbetar hårt tillsammans med sin riksdagsgrupp för att få igenom lagar som för det chilenska samhället framåt, ut ur den nyliberala tvångströjan det tvingades in i under Pinochet-tiden och som cementerades med Pinochets grundlag.
– Här på torget finns det flera generationer ungdomar som har kämpat mot ett system vi fick i arv från diktaturen. Vi har just nu ett unikt tillfälle att ändra på det genom att skriva en ny grundlag, genom våra folkvalda representanter! Det chilenska folket har sedan 70-talet aldrig slutat att kämpa och det kommer vi att fortsätta att göra. Det är vår plikt efter vår gemensamma historia. Vi ska fortsätta att kämpa för sanning och rättvisa, men även för ett jämlikt samhälle för våra barn, för kvinnorna och våra äldre, sa Karol Cariola.
Hela mötet genomsyrades av glädjen över att kunna träffas igen efter två år i påtvingad karantän. Det dansades cueca till levande musik från en folkmusikgrupp från la Davila och det bjöds på rött vin och köttpiroger, med Anderna som bakgrund.
En annan bild av dagens Chile: Jag ville sända ett inrikespaket till en bekant och köade till det fortfarande statliga Correos de Chile. På vägen dit passerade vi flera privata postföretag där köerna var obefintliga till skillnad från på den statliga posten.
I kön kom vi i samtal med en ung man som arbetade där som vakt. Han berättade att det bara blev svårare och svårare att leva, med stigande matpriser och hyreshöjningar. Han tjänade 380.000 pesos och klarade sig tack vare att han bodde hos sina föräldrar.
Han trodde att en oktoberrevolt 2.0 kunde hända när som helst. Samtidigt passade han på att ifrågasätta den folkvalda kommissionens arbete, de som idag sitter och skriver ett förslag till Chiles nya grundlag.
Det sista var ett klart eko från det som dagligen sprids i de officiella tv- och radiokanalerna samt i de största tidningarna. Medierna ägs av dem som gjorde sig rika under Pinochet-diktaturen och inte vill se en ny grundlag skriven av en folkvald kommission. Högerpartierna fick ju mindre än en tredjedel av rösterna i valet till den konstituerande församlingen, deras enda sätt att påverka är genom att på alla sätt sabotera arbetet med den nya grundlagen.
En vanlig hyra för enmanshushåll i Santiago ligger runt 250.000 pesos, så den här unge mannen som just repeterade det som högermedian bombar i honom varje dag skulle knappt ha råd att leva på sin lön.
Ett minne till, som speglar ett av Chiles många miljöproblem: privatiseringen av vattnet och dess omgivande landskap.
Vi besökte ett mycket populärt område beläget något högre upp i bergen, Cajon del Maipo. Byn San José och San Alfonso ligger bara några kilometer ifrån varandra, omgivna av ett otroligt vackert bergigt landskap, med en strömmande älv. I hela området fanns det en enda plats där naturen var tillgänglig för allmänheten, resten var avstängda av privatägda fastigheter.
Detsamma vid floden Maipos utlopp i havet, där den enda tillgängliga vägen ner till deltat var avstängd och ägdes av ett surf-företag, eller den vackra gångvägen i min väns barndomslandskap som nu hade stängts av för allmänheten och där det byggts en hiss för tre bungalows. Allmänheten fick i stället ta en omväg på tre kilometer ner till stranden. Alla dessa fall är egentligen olagliga då det finns ett gällande strandskydd, men som har urholkats så pass att den som har pengar inte bryr sig om att följa det.
Dessa två sista bilder av Chile idag får mig att tänka på det som håller på att hända i Sverige. Hur det samhälle vi alla kanske tagit lite för givet steg för steg demonteras, urholkas. Hur Sverige följer samma nyliberala väg som Chile en gång i tiden tvingades att följa genom en blodig militärkupp.
Men jag tar även med mig den enorma livsglädjen och framtidstron som puttrar i många chilenska kök och på gator och torg. Det är klart att det chilenska folket har fått ett försämrat förtroende för politikerna då många av dem har blivit bekväma, köpta av ett korrupt nyliberalt system som kommer att göra allt det kan för att behålla makten. Men det finns ett enormt missnöje med orättvisorna och korruptionen, samt ett raseri över statens maktmissbruk som skadat så många.
Chilenarna kommer inte längre att låta sig kuvas av ett system som har vävt sig in i varenda vrå av deras liv och relationer. De har hittat tillbaka till torgen och gatorna, de skapar nätverk av organisationer och politiska grupperingar, de är väl pålästa och vet vad som behöver förändras för att skapa ett rättvist välfärdssamhälle.