Vänsterpartiet sviker Kuba

Vänsterpartiets förhållande till Kuba ger en bra bild av partiets glidning mot en rent proimperialistisk hållning.

Vid millennieskiftet tilltog västvärldens hets mot Kuba. Det var uppenbart att socialismen på Kuba inte skulle falla som i Östeuropa, och med George W Bush som president i USA fick det antisocialistiska korståget en ny stridbar påve.

Även i Sverige märktes den tilltagande hetsen, som inte minst riktade sig mot Vänsterpartiets dåvarande ordförande Lars Ohly. Han försökte först stå på sig i att kalla sig kommunist och fortsätta sitt medlemskap i Svensk-Kubanska Föreningen, men till slut segrade opportunismen.

2004 deklarerade Lars Ohly i riksdagen att Kuba är en diktatur. Men den liberala hetsen gavs endast nytt bränsle. 2006 gick Ohly ut i radion och meddelade att han med omedelbar verkan lämnade Svensk-Kubanska Föreningen som han stämplade som en ”lydorganisation till kubanska regimen”.

Än en gång tryckte han på att Kuba är en diktatur som fängslar människor utan rättegång, ett påstående som varken Lars Ohly eller någon annan som hävdar det har kunnat bevisa.

Det finns visserligen ett koncentrationsläger på Kuba där fångar spärras in utan rättegång och tvingas leva under omänskliga förhållanden, men det är USA:s Guantanamoläger.

Inför Vänsterpartiets kongress 2008 protesterade en lång rad framträdande latinamerikaner i Sverige mot Vänsterpartiets Kubafientliga hållning. I sitt öppna brev skrev de att ”Vänsterpartiet, när man vägrar upprätta en dialog med de kubanska kommunisterna, i praktiken gjort gemensam sak med angriparna.”

Även på kongressen var det flera delegater som slogs för Kubasolidariteten. Men de led nederlag och inför media avfärdade Ohly solidariteten som ”tokiga idéer”.

En som tidigare stått för dessa tokiga idéer var Olof Palme, som 1975, när han besökte Kuba, avslutade sitt tal vid ett massmöte i Santiago de Cuba med orden: ”Leve vänskapen mellan Sverige och Kuba! Leve solidariteten! Leve det självständiga och oberoende Kuba!”

Det ger en skrämmande bild av den förskjutning som har skett i Sverige, inte minst under 2000-talet då imperialismen har tillåtits stå oemotsagd. Solidaritet med länder som kämpar för oberoende och som försöker bygga alternativ till kapitalismen är ”tokiga idéer”.

Inför valet 2010 när dörren stod öppen till att kliva in i regeringen gick Lars Ohly ytterligare ett steg. För att signalera sin uppslutning bakom imperialismens världsbild undertecknade Ohly ett riksdagsupprop mot Kuba. Att uppropets ursprungsversion var initierat av USA och att det i riksdagen frambars av bombhögerns Fredrik Malm, utgjorde uppenbarligen inget hinder.

Samma år deklarerade Ohly att han alla dagar i veckan valde massmördaren Tony Blair framför Fidel Castro. Blair som genom sina lögner inför Irakkriget bär ansvaret för mördandet av hundratusentals, vissa siffror talar om miljontals, oskyldiga irakier.

Med Jonas Sjöstedt vid rodret har utvecklingen fortsatt. Redan innan Sjöstedt tillträdde hade han på sin blogg deklarerat sin trohet till liberalismen genom att stämpla Kuba som ”en politisk diktatur” utan yttrandefrihet och med politiska fångar. Istället föredrar Sjöstedt USA som rakt upp och ner är ”en politisk demokrati”.

Från de Kubavänner som trots allt när ett hopp om Vänsterpartiet säger man att Vänsterpartiet har en kritisk inställning till det socialistiska Kuba.

Det var möjligen sant en gång i tiden. Men att göra gemensam sak med bombhögern, att välja brittiska massmördare och att föredra skurkstaten USA före Kuba, det handlar det inte längre om kritik. Då har man tagit ställning mot Kuba och precis som det skrevs i protestbrevet 2008 ”i praktiken gjort gemensam sak med angriparna”.

Även Kommunistiska Partiet är kritiskt. Vi är kritiska till allt. Vi menar att tänkande människor alltid måste vara kritiska. Mot sina motståndare, mot sina vänner och inte minst kritisk mot sig själv.

Framförallt så måste man vara just självkritisk. Det gäller att försöka ställa sig vid sidan av sig själv och de politiska strömningar som vi lever i och som vi alla dras med i och påverkas av. Och inför den spegelbild som då tonar upp måste man också våga fråga sig var har jag egentligen hamnat.