Varv och klass

Vi var flera tusen som arbetade på Eriksbergs varv i Göteborg. Jag hade avverkat tre år på Uddevallavarvet men eftersom jag avskydde stan ville jag tillbaka till min födelsestad Göteborg. Det var 1969.

För en månad sedan kom jag tillbaka till varvsområdet och promenerade runt med Mirian, min honduranska fotograf och livskamrat. Min systerson har en lägenhet i de från 1930-talet upprustade arbetarbostäderna, cirka 500 meter från det före detta varvet där han gav oss en sängplats under vistelsen i Göteborg. Det var i dessa bostäder som många av mina arbetskamrater från Eriksberg bodde anno 1969.

Men det enda som är kvar av det som påminner om varvet är bockkranen, torrdockan och den gamla träbyggnaden som var personalkontoret där jag sökte jobb en kall eftermiddag på senvintern 1969. På älven rådde det på den tiden en febril aktivitet med båtar som kom och gick från hela världen. Släggslagen och slipmaskinerna från tre varv påminde ljudligt om proletariatets närvaro.

Och så såg jag reklamskylten från bygg- och fastighetsbolaget JM som fick blodet att pulsera snabbare; ”Skeppsbyggaren, Moderna hem i äkta varvsmiljö”.

Göteborgs välbärgade är inte ensamma om att vilja bo nära och i hamnområden. Det är sedan några år ett internationellt fenomen hos denna sociala klass. Borgarna i Liverpool eller Buenos Aires gör det. Så varför inte i Göteborg, Stockholm eller Malmö? Men att som JM påstår att det är en “äkta varvsmiljö” är att både förfalska historien och att ge oss som arbetade på varvet en mental hästspark.

JM bygger 89 lägenheter som kommer att kosta mellan 1,6 och 7,5 miljoner kronor att köpa. Månadshyran slutar på 2950-6200 kronor. Därefter är det grönt ljus att inleda spekulationen för dem från den ”äkta varvsmiljön”.

Vad vet de kommande bostadsrättsägarna om hur vi arbetade och villkoren vi levde under när det existerade ett verkligt varv på Eriksberg? Om hur stora barnfamiljer trängdes i en tvåa likt den min systerson förfogar över i dag, men ensam? Eller mina arbetskamrater som bodde på valfångaren som låg för ankar vid en av pirarna på varvsområdet. En jävligt trist tillvaro för många norrlänningar som ”urbaniserades” som ett resultat av de kapitaliska produktivkrafternas utveckling i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet?

Utanför porten mot Älvsborgsbron fanns det ”AMS-baracker” för dem som hade avverkat Valfångaren och kommit upp ett pinnhål i sin hårda bostadsmiljö. Här återfanns finländare och hundratals jugoslaver som hade rekryterats av Broströms utsända på Balkan.

Själv hyrde jag en modern etta på Lundströmsgatan, en kilometer från Eketrägatan. Det var rätt nära Biskopsgården dit min familj flyttade i slutet av 50-talet. Bakom oss lämnade vi Vegagatan i Olivedal, granne med röda Masthugget.

”Miljonprogrammet”, ett historiskt efterkrigskrav från svensk arbetarrörelse gick i uppfyllelse och för oss. För farsan, som var rörläggare på Lindholmens varv, och morsan, biträde på ”Ost-Anders” i Saluhallen vid Kungstorget, och min lillasyrra var det en verklig revolution i bostadsstandard.

På Vegagatan 13 lämnade vi en etta med vedspis i köket och kamin i det enda rummet som höll oss vid liv under vinterhalvåret. ”Badet” bestod av en zinkbalja i köket och toaletten på svalen delade vi med grannen. Morsan tvättade kläderna i ett enormt träkar på gården. På vintern var vattnet ibland fruset och detta ”äkta” arbetarboende gav mer än en kvinna reumatism.

Men jag skulle inte vilja bo på ”Skeppsbyggaren” där borgare ska flytta in 2015. Tegelbyggda tiovåningslådor med panoramafönster som står tätt intill varandra och som kostar en bokstavlig förmögenhet. Skulle jag, efter 15 år i Latinamerika, flytta tillbaka till Sverige, har jag inget emot att det blir Biskopsgården, igen.

Jag tog med mig Mirian och gick först på Sjöfartsmuseet som ger en fantastiskt bra och pedagogisk visning om sjöfart, arbetsförhållanden och varvsproduktion, totalt fjärran från överklassens Eriksberg. Sedan gjorde vi ”klassresan” mot Biskopsgården med det som då var 5:ans spårvagn (idag 6:an) och gick runt i kvarteren där jag växte upp i slutet av 50-talet.

Sjön Svarte Mossen är lika vacker nu som då med ett enormt fågelliv. Där tillbringade vi ungar vintrar och somrar och dumpade i och fick skäll och örfilar av morsan när vi huttrande kom hem dyblöta, varje gång med risk för en lunginflammation om det var vintertid.

När Sjumilaskolan skulle byggas vid Friskväderstorget sprängde byggarna hela berg med turen för oss att det bildades en smärre lagun. Vi ”lånade” plywoodskivor från bygget som vi snickrade ihop och som blev ”segelflottar” den sommaren.

Det var den ”autentiska kvartersmiljön” som ungarna till dem som arbetade på varven, SKF, Volvo eller byggen levde och växte upp i. Vad Mirian och jag såg från Biskopsgården eller Länsmansgården var bostäder nära naturen men så klart, i områden som i dag är folkmässigt deformerade, inte för att det är fel på områdena eller hyresgästerna som sådana utan för att det politisk-ekonomiska systemet har förvridit hela samhällsutvecklingen.

Den politiska administrationen har överlämnat kontrollen över en verklig planering av bostadsområden och bostadspolitik till förmån för den klass som kommer att bosätta sig i ”Skeppsbyggaren”, det som idag kallas för ”Miljonärsprogrammet”.

Så studsade vi på ytterligare ett cyniskt reklampåstående på det gamla varvsområdet på Eriksberg, denna gång från en fastighetsbyrå med det lika cyniska och otroliga namnet Ert Nya Hem Fastighetsbyrå:

”Då vi på Ert Nya Hem Fastighetsbyrå jobbar med hem, känns frågan om boende och mat primärt. Alla borde ha rätt till tak över huvudet och kunna äta sig mätta varje dag. Inte bara för en dag. Vi kommer därför att stödja Stadsmissionen Göteborg som gör ett fantastiskt jobb med att skapa en hållbar framtid.”

I dag finns det inte ett politiskt parti i riksdagen som kräver drastiska förändringar på bostadspolitikens område för att slå tillbaka spekulationen och privatiseringen av det fasta kapitalet. De systembevarande riksdagspartierna är alla överens om ”Modellen”. Några kräver flera hyresrätter som ska vara billigare men baserat på färre parkeringsplatser och dylikt.

Men var tog den gamla VPK-gruppens årliga motioner om en statlig bostadsbank till låg och fast ränta vägen? Eller kravet på ett förstatligande av byggmaterialindustrin?

Visst, det innebär konfrontation med bygg- och finanskapitalet. Men det var väl därför som den svenska arbetarklassen i sin begynnelse skapade sitt politiska verktyg som bland annat skulle göra slut på de eländiga bostadsförhållandena och se bostaden som en social rättighet. ”Hissbidrag” i all ära men hyrorna och priserna tar just den hissen medan lönerna tar trappan.

Det mest radikala som dagens vänsterparti kräver är ”en helhetsinriktad politik som säkerställer ett efterfrågestyrt byggande, en jämn och kostnadskontrollerad produktion med bra kvalitet under längre perioder och en strategi som ger lokala byggföretag m fl konkurrensmöjligheter gentemot de stora regionala och nationella byggbolagen”.

Med andra ord är det den fria marknadens aktörer som med vissa riktlinjer från Rosenbad och riksdagen ska bestämma, enligt V:s omfattande bostadspolitiska motion på 70000 tecken (Motion 2013/14:C431). Den är undertecknad av partiordföranden och ytterligare sex riksdagsledamöter.

Men i den finns inte ett ord om en statlig bostadsbank, statlig produktion av både material och bostäder för att bryta det monopoliserade bygg- och finanskapitalets grepp över den sociala rätten till en bostad. Talet om bort med vinstbegreppet kan inte vara begränsat till vårdsektorn samtidigt som partiet exkluderar produktion och finansiering av bostäder som tar större delen av arbetande människors inkomster.

En illustration av hur byggherrar och bankirer inkasserar miljoner är just JM som står bakom bygget av Skeppsbyggaren. JM redovisade en vinst före skatt på 529 miljoner kronor för fjärde kvartalet 2013. Var-ifrån kommer dessa miljoner?

I Uddevalla deltog jag på 1960-talet i en över tre månaders bostadskamp som protest mot en tioprocentig hyreshöjning som det allmännyttiga Uddevallahem ville genomföra. Vi betalade det gamla hyresbeloppet men deponerade hyreshöjningen hos Länsstyrelsen. På så sätt satte vi press på bostadsbolaget som efter tre månader var tvungna att stämma oss inför hyresdomstolen.

Sossarna inom hyresgästföreningen i Uddevalla rasade och anklagade oss som hade tagit initiativ till aktionen, som fick en massiv uppslutning bland de 700 hushållen, för att vara ”kommunister som fiskar i grumligt vatten”. Var och en av de 700 hyresgästerna skrev under en förbindelse där de förband sig att deponera beloppet hos Länsstyrelsen.

Det var ett gigantiskt arbete som samtidigt var ett oerhört viktigt politiskt arbete för att höja medvetandet hos grannarna, som till stor del var arbetare på Uddevallavarvet.

På 1930-talet genomfördes en heroisk kamp bland hyresgästerna, de flesta arbetade på Pellegrins margarinfabrik, i Olskroken i Göteborg. Bostadsförhållanden var vidriga och droppen var en kraftig hyreshöjning som Fastighetsägarnas Garantiförening ville genomföra. Hyresgästföreningen leddes av vänstersocialdemokrater, kommunister och en och annan syndikalist. Över 250 arbetarfamiljer vräktes och när turen kom till tre änkor blev svaret från en av dem, Anna Johansson, följande, enligt författaren Göte Brink i boken Slaget om Olskroken:

”Va säjer han? Undantag? Hänsyn? Nähej, aldrig i livet! Ska di andre vräkas så ska fanimej vi också vräkas! Här ska jädrar i mig inte göras några undantag! Vi är inga hjälplösa salongsfröknar. Det kan han hälsa dom där förbannade pösmunkarna!”

Solidariteten med Olskrokens kämpande hyresgäster var stor, trots den djupa kapitalistiska krisen på 30-talet och till slut fick Fastighetsägarnas Garantiförening ge med sig. Under våren 1937 godtog hyresgästföreningen ett fjärde medlarbud där nästan alla deras krav uppfylldes.

Upprustning av Olskrokens bostäder skulle ske (vattenklosetter i alla fastigheter, nya diskbänkar, nya spisar etc.) och av den tänkta hyreshöjningen blev bara en fjärdedel kvar. Alla familjer som så brutalt blivit vräkta fick återvända.

En av centralgestalterna, Vilhelm ”Kulsprute-Ville” Johansson fällde en kommentar som i dag kan illustrera hur skillnaderna mellan de sociala klassernas levnadsboende på Eriksberg och Biskopsgården synliggörs:

”Se norrut på de gamla trädkåkarna i Olskroken! Murkna, nedgångna och vanvårdade! Se sedan österut, åt andra sidan Redbergsvägen! Här växer nu dom nya lamellhusen i Gubbero! Med balkonger! Med stora fönster som ger ljus! Med badrum! Med centralvärme och maskinell tvättstuga! Med park omkring! Det är hälsobostäder!”

Det är denna form av kamp som saknas i dagens Sverige men som förekom i Umeå bland studenterna, varvsarbetarna i Uddevalla, i Angered i Göteborg och på en rad andra platser under samma decennium.

Vegagatan, Biskopsgården och Skeppsbyggaren illustrerar hur tjuvsamhället nästan har konstituerats som regeringspolitik. Det visar också det historiska behovet av ett parti som kan kanalisera och organisera en massrörelse för det enormt uppdämda behovet av bostäder och en politik som bryter med kapitalet.

Frågan är hur det ser ut när Mirian och jag kommer tillbaka om 15 år?

Dick Emanuelsson

Tegucigalpa, Honduras