Folkbildning mot Nato – Stina Oscarson om kultur, kunskap och kampen mot Nato

På lunchstället vi ses på är det ännu fullsatt, trots att det hunnit bli eftermiddag. Dramatikern och kulturdebattören Stina Oscarson är i Göteborg för att lite senare på kvällen tala om våld på Stadsbiblioteket, om kulturen kan förhindra våld.

Även vi ska prata om våld, närmare bestämt Nato. Men först kulturpolitik.

– Jag förstår inte frågan, det beror ju helt på vad man vill med kulturen.

Stina Oscarsson avfärdar min fråga om hur det står till med kulturen i Sverige idag, efter att vi satt oss ner med varsin kopp te respektive kaffe.

Kultur, menar hon, skapas ju hela tiden. I alla samhällen, oavsett styrelseskick. Den kan rent av frodas under förtryck och de allra värsta politiska förhållanden.

Jag omformulerar frågan. Vad betydde åtta år av högerpolitik för kulturen i Sverige? Hur stor inverkan fick den borgerliga regeringens kulturutredning, som fick sin kanske största kritiker i Stina Oscarson?

– Det var egentligen ett stort förslag som till sist kom att läggas, och det var regionaliseringen. Den har genomförts successivt, så vi har inte riktigt sett konsekvenserna av den än.

Kulturutredningen var en statlig kommitté som tillsattes av regeringen efter den borgerliga valsegern 2006. Den var en slags uppgörelse med 1974 års fastställande av kulturpolitiken.

Då, 1974, slogs bland annat fast att kulturen skulle skyddas mot ”kommersialismens negativa verkningar”.

Nu, 2006, skulle statens inflytande minskas och kulturen öppnas upp för ”andra intressenter” utanför offentlig sektor. En av nyckelformuleringarna var ”ekonomisk hållbarhet”.

Stina Oscarson jobbade på Orionteatern i Stockholm och tillsammans med flera andra namnkunniga kulturarbetare tog hon initiativ till den uppmärksammade skuggutredningen. ”Marknaden är inte demokratisk” konstaterade de i sin utredning och demaskerade den nyliberala agenda som lyste mellan varje rad i regeringens kulturutredning.

Stora delar av kulturutredningen blev aldrig verklighet, bland annat tack vare skuggutredningen. Utom regionaliseringen då.

– Det är en villfarelse att det blir mer demokrati när man flyttar ut besluten till regionerna. Istället ställs kulturen oftare mot andra värden, som sjukvård eller skola. Det öppnar upp för populism.

Stina Oscarson berättar att skuggutredningen ledde till viktiga debatter och samtal om kulturpolitiken och många politiker tog den på stort allvar. Ändå märks en förändrad attityd till kulturen. Kulturpolitiken har blivit en tävling.

– Många politiker har plötsligt fått upp ögonen för kultur. Kommuner vill bli årets bibliotekskommun, årets designkommun. Det satsas på fina hus åt kulturen men glappet mellan visionerna och utövarna blir större. Vad händer med de som inte har råd att vara i de fina husen, eller den kultur som inte platsar i årets tillväxtkommun?

Efter att ha jobbat på Orionteatern blev Stina Oscarson chef för Radioteatern på Sveriges Radio, ett uppdrag hon lämnade 2014. Sedan dess har hon frilansat och bland annat skrivit artiklar för 6F-fackförbundens tankesmedja Katalys, men också hunnit vara ”konstnärlig ledare” för Socialistiskt forum.

Vi diskuterar konstens roll i arbetarrörelsen. Kultur är bildning och bildning är makt, resonerar Stina Oscarsson och varnar för bildningsförakt inom arbetarrörelsen och i hela samhället.

– Ska vi på allvar formulera en ny idé om hur samhället ska vara, då behöver vi bildning.

Lite klyschigt citerar jag Brecht: ”Konsten är inte en spegel man håller upp mot verkligheten, utan en hammare med vilken man formar den.” Jag frågar om Stina Oscarsson håller med.

– Nej, det gör jag inte. Men jag håller inte med om spegeln heller. Jag tror inte på hammare. Konsten ska aldrig slå budskap i huvudet på sin publik.

Istället, menar Stina Oscarsson, ska konsten hjälpa oss att ifrågasätta, så frön av tvivel på om vi verkligen gör rätt saker, med våra liv och med samhället. Konstens roll är inte upplysning.

– Konst kidnappas alltid av makten, fortsätter Stina Oscarson och tar reklamen som exempel.

– Det är precis samma sak som när konsten kidnappas i en diktatur för att göra propagandafilmer.

Vi kommer in på mer ideologiska frågor. Om socialism, makt och synen på våld. För Stina Oscarsson är principen om icke-våld helig. Samtal istället för våld går som en röd tråd genom hennes resonemang, från demokratin och kulturen till Nato och säkerhetspolitiken.

Nato var det ja. Fredsfrågan har visserligen hela tiden funnits med i Stina Oscarsons konstnärskap men sedan ett år har hon aktivt politiskt jobbat med frågan om Nato och värdlandsavtalet.

– Jag var uppe i Norrbotten vid den stora militärövningen Arctic Challenge Exercise, träffade människor och fick syn på den enorma militarisering som pågår där. Jag förstod i vilket omfattning det påverkar lokalbefolkningen och hur det här hänger ihop med vårt närmande till Nato.

Hon reagerade på okunskapen bland journalister och vanliga medborgare.

– Jag insåg att i den här frågan behövs det folkbildning – och det snabbt!

Därför tog hon initiativ till Natoutredningen. Men det är inte ännu en skuggutredning.

– Det har ju inte gjorts någon annan, påpekar Stina Oscarson.

– Vi har ett tjugotal samarbeten ingångna med Nato och värdlands-avtalet på gång. Att det inte har gjorts en analys av konsekvenserna är djupt oroväckande.

Förutom en analys av de säkerhetspolitiska konsekvenserna av samarbetet med Nato är Natoutredningen även en genomgång av svensk utrikespolitiks och försvarspolitiks historia.

Bland de medverkande finns folkpartisten Hans Blix och moderaten Sven Hirdman, båda diplomater. Det var viktigt att utredningen inte skulle kunna avfärdas som en vänsterutredning. Men det betyder inte att Stina Oscarson duckar för politiken.

Inför Internationella kvinnodagen 8 mars undertecknade Stina Oscarson ett debattinlägg för en ”feministisk mobilisering för jämlikhet, hållbarhet och nedrustning”. Frågorna hänger ihop, menar hon.

– Nu har vi en regering som säger att de vill ha en feministisk utrikes-politik, men det väger ju ganska lätt när man ser hur Sverige agerar. Titta bara på vapenexporten och Natofrågan.

Stina Oscarsson påpekar att kvinnor oftast varit drivande för att konflikter inte ska lösas med våld. Samtidigt som kvinnor oftast också varit de största offren för krig och konflikter.

– Att gå in i ett Natosamarbete där vi kan få Natobaser med Natosoldater med immunitet i Sverige, där Nato ska kunna bedriva krig mot tredje land med Sverige som utgångspunkt, under skenet av en feministisk utrikespolitik är för mig obegripligt.

Jag tar som exempel 8 mars i Göteborg, där ingen talare, inte heller vänsterpartisten, tog upp Nato. Trots att hela temat för demonstrationen var solidaritet med kvinnor på flykt. Anmärkningsvärt, konstaterar Stina Oscarson.

– Frågan skrämmer fortfarande många och det finns en tendens att göra 8 mars allmännare och lite mer ofarlig.

Överhuvudtaget verkar det vara lätt att mobilisera människor för flyktingar men svårare att mobilisera mot själva orsaken till att människor flyr, krigen. Trots att Nato och Sverige varit medskyldiga.

– Det är alltid enklare att beröra människor med konkreta människoöden här och nu i vår vardag, resonerar Stina Oscarson och beskriver mobiliseringen för flyktingar som delvis misslyckad. Regeringen gjorde ju istället en kovändning i frågan.

– Visst, det är enkelt att samla en manifestation med 20.000 personer, men det finns ingen långsiktighet. Folk får säga vad de tycker men det är så långt från politisk organisering du kan komma. Frågan om krig och vapenexport kräver mycket kunskap. Då värjer sig folk.

Vi pratar om medias roll i debattklimatet och Stina Oscarson är mycket kritisk till hur rapporteringen om till exempel Ryssland sett ut.

– Våra största dagstidningar bedriver en daglig Natopropaganda. Jag försvarar inte Putin på något sätt men vi kan inte bygga vår säkerhet på att Putin är ledare. Vi måste bygga den på en annan ideologisk grund.

Ett begrepp Stina Oscarson gärna använder är gemensam säkerhet. Det handlar om att bygga säkerhet tillsammans med sina potentiella fiender.

– Det är det enda sättet vi kan förebygga konflikter och den bästa garanten för fred framåt. Att i ett läge där Nato och Ryssland uttalat är varandras fiender gå in och så tydligt ta ställning för den ena eller den andra parten ökar spänningarna och minskar säkerheten i hela Östersjöregionen. Hur skapar man säkerhet? Är det genom att gå med i en allians som kan tänka sig att vara förstaanvändare av kärnvapen?

Återigen handlar det om ideologi. Om värderingar och människosyn. Stina Oscarson menar att det finns en tydlig skiljelinje i synen på hur konflikter ska lösas.

– Tror man att våld löser konflikter då är det logiskt att gå med i Nato som har den absolut bästa militära förmågan.

Därför behövs det inte bara kunskap om själva värdlandsavtalet, utan också en diskussion om säkerhetspolitik och konfliktlösning. Inte minst inom riksdagspartierna där klyftan mellan riksdagsledamöterna och folket ute i landet är stor. Men tiden börjar bli knapp.

– Nu hastas värdlandsavtalet igenom. Det är ett stort misslyckande som kan leda till regeringskris. Men vi får se vad som händer. Sista ordet är inte sagt. Det kokar på många håll och kanter.