Läsvärt om Libyen och Syrien

Ett klassiskt kolonialkrig

Under Libyenkriget 2011 svarade ”neutrala” Sverige för en fjärdedel av flygspaningen för att lokalisera olika bombmål åt Nato. Kriget kallades för en ”humanitär intervention” för att hindra ett kommande folkmord. Men det var ett klassiskt kolonialkrig, där västmakterna utnyttjade regionala och stammässiga motsättningar inom det till synes utåt eniga Libyen. Det är fredsforskaren Ola Tunanders slutsats i sin bok ”Libyenkrigets Geopolitik”.

Inför de libyska regeringsstyrkornas framryckning mot rebellfästet Benghazi i östra delen av landet hette det att de libyska regeringstrupperna planerade för ett Rwandaliknande folkmord på stadens befolkning. Som bevis användes några lösryckta citat ur vad Gaddafi sagt om rebellsoldater.

Men de libyska regeringssoldaternas framryckning och återtagande av en rad kuststäder från rebellsidan under krigets första månader hade inte lett till några massakrer från regeringstruppernas sida.

Frågan varje journalist borde ha ställt sig är varför en planerad massaker skulle ske just i Benghazi. Men att ställa sådana kritiska frågor i de dominerande massmedierna skulle innebära såväl politisk som social utfrysning.

Samma opportunism visades upp i svenska riksdagen, då allt från Moderaterna till Vänsterpartiet slog ina påsar ihop och röstade för att stödja Natos kolonialkrig. Inga kritiska frågeställningar fick komma fram. Värst var givetvis majoren Jan Björklund som i diskussionen i mars 2011 krävde att det svenska flygvapnet även skulle vara med och bomba.

Ola Tunander hinner med en rad områden i sin 110 sidor långa bok, som avslutas med en lång notapparat. Utåt för allmänheten syntes Libyen bestå av ett folk, men Tunander redogör för en rad olika stammar och styrande eliter inom dessa. När tillfället kom att slå till mot Libyen kom dessa underliggande motsättningar att utnyttjas maximalt av den inhemska islamistiska reaktionen, Natoländerna samt de reaktionära Gulfstaterna i att krossa den alltför självständige Gaddafi och hans styre.

Tunander punkterar massmediebilden om ett hederligt spontant folkuppror mot regimen Gaddafi. I början av kriget förleddes även vänstermänniskor av denna bild, i synnerhet som rebellerna satte upp en paroll ”Nej till utländsk intervention” på engelska ovanför en offentlig byggnad i Benghazi, när i själva verket utländska makter hade fingret med i spelet från första stund.

Begreppet ”Humanitär intervention” basunerades ut samtidigt som rasistiska pogromer mot svarta människor i Libyen tillhörde och tillhör vardagen i dagens fragmentiserade Libyen.
Tunanders bok är nyttig läsning för alla som önskar genomskåda dimridåerna kring de västerländska kolonialkrigen.

Erik Anderson

.
.
.

Syrien och fundamentalismen

Mohamed Omar har på eget initiativ samlat in pengar till, skrivit och gett ut boken Den syriska tragedin. I en tid när de kritiska, ifrågasättande rösterna knappt släpps in i den offentliga debatten är varje motröst välkommen.

Boken sveper över många ämnen. Syriens historia, maktförhållandena i Mellanöstern och den arabiska våren är några av de frågor som tas upp.

Det genomgående temat är dock en kritik av den muslimska fundamentalism som dominerar de väpnade upprorsgrupperna i Syrien. Detta är en fråga som svenska medier blundar för.

Varför fördöms inte de väpnade gruppernas terror mot civilbefolkningen i Syrien på samma sätt som Taimour Abdulwahabs självmordsattack mot julhandlande stockholmare i december 2010? Varför kritiseras inte de sunnimuslimska extremisternas förföljelse av kristna och shiamuslimska alawiter? Varför uppmärksammas inte hotet mot de rättigheter syriska kvinnor sett som självklara i decennier?

Inom de väpnade grupperna i Syrien frodas en rad mer eller mindre extrema religiösa riktningar. En av de mer framträdande riktningarna är wahhabismen, som är statsreligion i Saudiarabien. Det är väl bekant att saudierna använder sina oljeinkomster till att bland annat sprida wahhabismen över världen.

Mohamed Omar, som själv tillhört fundamentalistiska strömningar, vittnar om hur sådana tankegångar fått fäste bland vissa muslimska ledare i Sverige. Dessa försöker locka unga svenskar att ansluta sig till det heliga kriget i Syrien. Det är känt att finns svenskar som strider på rebellernas sida.

Både Mohamed Omar och personer som han intervjuar i boken framhåller att kritiken riktas mot den reaktionära fundamentalismen, inte mot muslimer eller Islam i allmänhet. Författaren talar om nödvändigheten av en islamisk renässans i humanismens, bildningens och toleransens tecken.

Den syriska tragedin är en viktig motröst. Inte minst skulle den vara nyttig läsning för alla de journalister som okritiskt förmedlar maktens bild av vad som händer i Syrien. Och bokens fokus på fundamentalismen ger nödvändig bakgrundskunskap – hur många svenskar vet vad wahhabismen är. Men detta fokus är samtidigt bokens svaghet.

Det är inte så att Mohamed Omar glömmer imperialismen. Här framhålls, inte minst i intervjuerna, att det är USA-imperialismen och dess intressen som styr i bakgrunden.

Trots det ger en genomläsning av Den syriska tragedin en känsla av att författaren övervärderar idéernas roll. Visst är den religiösa fundamentalismen en fiende till det syriska folket, men den avgörande frågan handlar om att försvara Syriens oberoende mot imperialismen – vars allierade denna gång råkar vara extrema religiösa krafter.

Det är imperialismen som bär den huvudsakliga skulden till krigen, de ekonomiska orättvisorna och förtrycket i världen. Det är imperialismen som är den största fienden till varje steg av progressiv utveckling. Och det är imperialismen som håller Saudiarabien under armarna och därmed accepterar dess spridande av wahhabismen.

Det finns ytterligare en sida, som inte berörs i Den syriska tragedin. Hur kommer det sig att de tusentals jihadister som nu finns i Syrien lockats av den av saudierna finansierade religiösa extremismen?

Marx skrev för snart 170 år sedan att religionen är folkets opium. Religionen är något människor tar till för att döva sig själva när de drabbas av fattigdomens, arbetslöshetens eller ofrihetens elände.

Detta är en central fråga, menar syriska vänsterröster. Under började av 2000-talet pressades Syrien av IMF och EU att liberalisera ekonomin. Resultatet blev utslagen inhemsk produktion, arbetslöshet och uppkomsten av ”fattigdomsbälten” kring storstäderna. Här finns många unga män som funnit sitt ”opium” i de wahhabitiska prästernas predikningar.

Det samma gäller strömmen av krigare från Irak, Afghanistan, Pakistan och andra tredje världenländer. Hur många av dessa fattiga, outbildade unga män hade anslutit sig till ”jihad”, med förhoppningen om att hamna i paradiset, om de inte hade varit offer för det imperialistiska systemets orättvisa världsordning?

Patrik Paulov

.
.
.

Lärorik läsning

Under 2012 skrevs två matnyttiga broschyrer om konflikterna i Syrien och Libyen.

”Vad hände i Libyen?” är ett sammanfattande och avslöjande häfte utgivet av Folket i Bild/Kulturfront i Karlskrona. Författare är Ulf Bjéren som på 16 sidor går igenom vad som föranledde Natoanfallet på Libyen 2011 samt vad resultatet blev. Häftet ger en bra överblick och introduktion till ämnet.

”Vad händer i Syrien?” är utgiven av den nybildade föreningen Syriensolidaritet. Att konflikten är pågående gör det förstås svårare att sammanfatta hela händelseförloppet, en sådan broschyr skulle snabbt bli inaktuell. Istället läggs här stor vikt vid Syriens historia och bakgrunden till konflikten.

Vi får också stifta bekantskap med såväl inhemska grupper som Muslimska Brödraskapet och Baathpartiets historia som USA-imperialismens strävan efter fullständig kontroll över regionen.

Med ett gediget källmaterial och djupgående beskrivningar av såväl de olika aktörerna och imperialismen, som flera viktiga händelser under konflikten, kan broschyren användas både av den som vill ha en allmän introduktion i ämnet och den som vill fördjupa sig i konfliktens orsaker.

Det som hände och händer i Libyen och Syrien är inte helt lätt att sätta sig in i. Dessa båda broschyrer är därför till stor hjälp för den som vill förstå sig på situationen och imperialismens agerande.

August Eliasson