Arbetarsångerskan Anne Feeney: "Lögnerna börjar komma ikapp Bush"

Likt legendaren Woody Guthrie turnerar 60-70 år senare arbetarsångerskan Anne Feeney med gitarren som sällskap över snart sagt hela
Nordamerika.

För ett par veckor sedan gjorde hon ett bejublat framträdande på Marx-Engelshuset i Göteborg. Här berättar Anne Feeney om sitt engagemang och sin syn på dagens USA.

– Jag åker landet runt och spelar för folket. Från Kalifornien och Oregon vid Stilla havet till Atlantkustens New England och Florida. Från Texas och Arizona vid mexikanska gränsen, över mellanvestern och ända upp till västra Kanada.

Två hundra framträdanden per år på festivaler och självklart på fackliga och politiska möten och demonstrationer säger det mesta om Anne Feeneys djupa förankring i dagens US-amerikanska samhälle och om hennes aktiva deltagande i folkligt motstånd och protester mot det ekonomiska och politiska etablissemanget.

– Jag har sjungit så länge jag kan minnas. I min familj spelade alla något instrument men aldrig hade jag en tanke på att jag en dag skulle försörja mig på musiken, berättar Anne Feeney när Proletären får en intervju i samband med hennes framträdande i september med Spartacuskören på Café Brevé i Göteborg.

Politiskt uppvaknande
Uppvuxen i stålstaden Pittsburg där farfadern deltog i stålstrejken 1919. Han var fackföreningsorganisatör och kommunist, men de rötterna fann Anne Feeney först sedan hon själv radikaliserats. Hennes politiska intresse vaknade under gymnasietiden i mitten av 1960-talet. Den tidens politiska debatt handlade om Vietnamkriget, arbetarrörelsens vägval och inte minst den så intensiva svarta medborgarrättsrörelsen.

– Jag imponerades av modet hos de svarta killar och tjejer som inte var äldre än jag, men som på gatorna vågade utmana det vita etablissemanget.
Efter gymnasietiden arbetade Anne Feeney som servitris, bibliotekarie och som, hör och häpna, kontorist på New York-börsen. Hon utbildade sig till jurist, ett yrke hon praktiserade 10-12 år utan större entusiasm. Samtidigt ställde hon sin röst och gitarr allt mer i proteströrelsens tjänst.

Solidaritet
1975 sjöng hon offentligt på möten mot Vietnamkriget och samma år deltog hon i Venceremosbrigaden.

– Vi reste till Kuba och hjälpte Castro att skörda sockerrör.

• Hur är situationen idag för arbetarklassen och fackföreningarna i George W Bushs USA?
– De befinner sig i ett ekorrhjul som rullar så snabbt att de inte orkar hålla takten, än mindre har de tid att tänka efter. Folk måste verkligen kämpa för att klara livet för sig och sin familj.

Anne Feeneys rappa svar följs av en lika rapp invändning till frågan.

– De du talar om skulle aldrig reagera på din fråga, därför att de inte ser sig själva som arbetarklass. I USA var det fackföreningarna som skapade medelklassen. Arbetarklass, det är underbetalda invandrare och tillfällighetsarbetare.

– Visst är fackföreningar viktiga och i vissa branscher har de fortfarande inflytande men i industrin är organisationsgraden under 10 procent, snarare kring 8 procent. Situationen är något bättre bland offentliganställda, men å andra sidan håller det mesta på att privatiseras numera.

Situationen är betydligt värre nu än under Reagan och Bush senior. Anne Feeney berättar att ”union busting”, organiserat krossande av fackföreningar, ständigt pågår över hela USA. Varje timme, varje dag, året om blir någon avskedad på grund av facklig verksamhet. Problemet är att myndigheterna ser mellan fingrarna när företagen öppet bryter mot löntagarnas minimala lagliga rättigheter.

– Det finns exempel på företag där majoriteten av de anställda för fem-sex år sedan röstade för att bilda en fackförening, men där företaget i strid med lagen fortfarande nekar dem rätten till ett avtal.

– Tyvärr använder arbetarna i USA inte de maktmedel som står till buds. Istället för att ta strid kommer fackföreningarna dragandes med advokater.

Krigsmotstånd
• Du ger en mörk bild. Ser du alls inget hopp för framtiden?
– Jag säger inte att det inte finns hopp. Men hoppet finns varken i kongressen eller i de politiska partierna som lägger ut miljoner dollar i reklampengar för att försöka visa att den ena politikern inte är lika dålig som den andre. Inte heller i fackföreningarnas ledning kan jag se något hopp.

– Det hopp jag ser finns i det växande motståndet på gräsrotsnivå. Aldrig har Bush varit mer impopulär än nu. Motståndet mot kriget i Irak är större än det var mot Vietnamkriget. Folk demonstrerar mot kriget över hela USA. 200.000 i San Francisco, 100.000 i Washington DC. Men motståndet förtigs i massmedia. Det är faktiskt ett problem.

• Finns det då någon möjlighet att få stopp på kriget?
– Bush startade kriget mot Irak för att säkra kontrollen över oljan. Men det sa han inte till folket. Nu börjar lögnerna komma ikapp honom och hans administration. Jag tror inte att vicepresident Cheeney kan undvika riksrätt och om så sker så kan också Bush falla.

LARS ROTHELIUS
Proletären 41, 2007