Israel och antisemitismen

I Aktuellt (4/8) efter att ha sänt ett långt inslag om den död och förödelse som Israels krig i Gaza skapar, sändes en lång intervju med Willy Silberstein, ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism, om växande antisemitism i Sverige. Den första reaktionen hos många Palestinavänner var säkert att nu ska Palestinasolidariteten än en gång sammanblandas med antisemitismen.

Om det finns ett sådant syfte hos Willy Silberstein är egentligen ointressant. För antisemitismen är ett faktum när synagogor och judiska församlingar attackeras. Den sprids öppet på internet när människor som påstår sig vara Palestinavänner hyllar Hitler och nazismens massmord på Europas judar. Antisemitismen som till och med har hörts i en och annan demonstration för Palestina när det ropas om hat mot judar och att döda alla judar.

Att människor i hat och avsky inför det som händer i Gaza inte uppträder passande enligt svenska skrivbordsliberaler, inte minst om det är egna släktingar och vänner som dödas, är inget att moralisera över. Att demonstrationer är högljudda och vilda eller att personer som framträder som försvarare av terrorstaten Israel bemöts med hårda ord, är inte heller något problem.

Men rågången mot antisemitismen måste alltid hållas. Ansvaret att bekämpa antisemitismen vilar främst på Palestinarörelsen själv. Om antisemitismen tillåts ta plats, ofta förklädd till antisionism, så smutskastas den rättmätiga solidariteten och de enda som vinner på detta är Israel och dess försvarare.

Givetvis ska inte Israels och dess försvarares iver att stämpla alla och allt som antisemitism accepteras. Motstånd mot Israel är inte antisemitism. Kampen mot det sionistiska Israel som en rasistisk och kolonial statsbildning är inte antisemitism. Samtidigt måste Palestinasolidariteten framhålla att det just är det koloniala Israel och den rasistiska sionism som Israel grundats på som är fienden, inte judar och inte ens israeler i allmänhet.

När den palestinska befrielserörelsen formerades på 1960-talet var en viktig del att bekämpa den reaktionära antisemitismen, inte minst representerad av den tidigare stormuftin i Jerusalem, som under kriget besökte Hitler och propagerade mot judarna i den tyska radion.

Den nya progressiva befrielserörelsen samlades istället bakom kravet på ett fritt och demokratiskt Palestina. Ett Palestina där alla medborgare, oavsett religion eller etnicitet, ska ha samma rättigheter och friheter. Ett modernt och demokratiskt land, istället för det koloniala och rasistiska Israel eller det gamla feodala palestinska klansamhället.

Men de senaste årtiondena, i takt med att progressiva och vänsterkrafter har tappat i styrka och med tilltagande desperation både i Palestina och runt om i världen, så har antisemitismen återkommit.

När systemkritiken förlorar mark ges utrymme åt konspirationsteorier. När frågor om klass, makt och ägande pressas tillbaka tillåts etnicitet och religion ta plats och i dess spår kan rasismen växa till sig. Progressiv antisionism riskerar att ersättas med reaktionär antisemitism.

Som i dagens Frankrike där allianser formas mellan Front National, som liksom Sverigedemokraterna gjort islamofobin till sin paradgren, och personer och grupper med rötterna i Mellanöstern som till och med bildat ett antisionistiskt parti men som predikar antisemitism. Något liknande har vi ännu inga exempel på i Sverige, men vi bör låta Frankrike stå som ett varnande exempel.

Att Front National, som deltar i delegationsresor till Israel och träffar Benjamin Netanyahu, samarbetar med ett parti som kallar sig antisionistiskt kan vid första anblick framstå som obegripligt.

Det till synes oförenliga är egentligen en ganska självklar vänskap. Man möts i en rasistisk grundsyn. Så tydligt uttryckt av israeliska Knessets biträdande talman Moshe Feiglin som i ett öppet brev till Netanyahu kräver att det palestinska folket ska utplånas eller fördrivas till gigantiska koncentrationsläger därför att Israel inklusive Gaza ”är vårt land – och vårt exklusivt”.

Antisemitismen och överhuvudtaget den europeiska rasismen och sionismen är samma andas barn. Sionism och antisemitism är varandras spegelbilder. Att den religiösa gruppen judar är ett folk som är så annorlunda att de inte kan samexistera med andra grupper. Att de rasistiska högerextrema partierna i västra Europa i huvudsak har valt islamofobin, istället för som tidigare antisemitismen, som kungsväg, ska inte göra oss blinda för hotet från antisemitismen. Den lever och frodas i östra Europa och finns där hela tiden under ytan i hela den växande rasismen.

Antisemitism och islamofobi är bara två varianter på samma tema. Islamiseringsmyten är bara en blåkopia på antisemitismens judiska världskonspiration. Myten om ett smygande maktövertagande som genomförs av en folkgrupp som å ena sidan är så mäktig att den hotar hela den mångtusenåriga europeiska civilisationen och å andra sidan utgörs av en marginaliserad och utstött grupp fattiga parasiter.

För tio år sedan varnade Staffan Beckman, veteran inom svensk Palestinasolidaritet och mångårig medlem i Kommunistiska Partiet, ”om man svarar en rasistisk fiende med en spegelbild av dennes rasism blir givetvis allting en motbjudande, hjälplös sörja”.

Kampen mot Israel och kampen mot rasismen i alla dess former är en och samma kamp.