Kampen mot lönedumpande arbetskraftsimport och kampen mot rasism hör ihop

Inför första maj i år gick två välkammade spolingar från det liberala ungdomsförbundet till attack mot Kommunistiska Partiet på Göteborgs-Postens debattsida.

Liberalerna var mäkta upprörda över att Kommunistiska Partiet tillåts framföra sina åsikter på arbetarklassens högtidsdag. Utöver den sedvanliga antikommunistiska arsenalen mot revolution och klasskamp så upprörs ungliberalerna över att Kommunistiska Partiet vill ”inskränka människors möjlighet att röra sig över nationsgränser med vad de själva kallar stoppad arbetskraftsimport”.

Det ger en fadd smak i munnen att två EU-kramare har mage att anklaga Sveriges mesta EU-motståndare för att stänga gränser samtidigt som tusentals flyktingar drunknar i Medelhavet på grund av EU:s murar.

Det är inte första gången företagsrepresentanter och politiska liberaler klär sig i humanistisk maskerad-dräkt och gör sitt bästa för att utmåla oss som är motståndare till arbetskraftsimporten som rasister och sig själva som de ädlaste av humanister. Men maskeraddräkten sitter löst!

”Vi vill ha hit människor vi kan utnyttja, inte sådana som utnyttjar oss”, sa den bayerska inrikesministern Günther Becksteins när han år 2000 presenterade det tyska gröna kortet som skulle underlätta de tyska företagens import av billig arbetskraft.

Under den påsminkade humanistiska ytan döljer sig den krassa girigheten. De vill ha billig arbetskraft att suga ut och använda för att försämra övriga arbetares löner och rättigheter. Den som inte duger som billig arbetskraft har inte i landet att göra, det är den kapitalistiska invandringspolitiken!

En stridbar arbetarrörelse måste vara motståndare till företagens lönedumpande arbetskraftsimport. Det låter kanske cyniskt att prata om import när det är människor av kött och blod det handlar om. Import leder tankarna till varor och inte människor.

Visst är det människor det handlar om, men på samma gång är det varor, och det är ju just detta som är cyniskt. Det handlar om kapitalets organiserade import av varan arbetskraft med det uttalade syftet att pressa ner priset på arbetskraften överlag i Sverige.

Det är cyniskt och det är omänskligt. Det är och har alltid varit en av socialismens grundanklagelser mot kapitalismen. Att det är ett system som förvandlar våra mänskliga behov och vår förmåga att arbeta till varor att köpa och sälja på en marknad.

Den klassmedvetna arbetarrörelsen grundades därför utifrån strävan att avskaffa arbetsmarknaden. Att avskaffa lönearbetet och befria arbetet från kapitalismens tvång. Med detta som grund är vi mot kapitalisternas försök att använda världens orättvisor till att spela ut arbetare i olika länder mot varandra.

I tider av massarbetslöshet och politisk reaktion får vi inte glömma vår antikapitalism. Kampen för arbete åt alla får inte dölja motståndet mot lönearbetet som sådant. En stridbar arbetarrörelse kämpar inte för rätten att sälja sin arbetskraft, utan kämpar för arbetares möjlighet till drägliga liv under kapitalismen så att klassen ska bli stark nog att avskaffa kapitalismen och lönearbetet.

Samtidigt får en stridbar arbetarrörelse aldrig överge den proletära internationalismen. I tider av rasism, nationell självgodhet och med ett parti som Sverigedemokraterna på frammarsch gäller det att se upp och vara noga med att formulera en politik som inte underblåser dessa strömningar.

Kommunistiska Partiet är och har alltid varit internationalister. Därför har vår tidning Proletären i sitt tidningshuvud Marx och Engels stolta ord: ”Proletärer i alla länder, förena er!”

Vår solidaritet finns med arbetarklassen i alla länder, inte med storföretagen och kapitalistklassen i vårt eget land.

Det är nu 100 år sedan första världskriget och brytningen mellan vår kommunistiska rörelse och den socialdemokratiska gren som tog och tar ställning för den egna härskande klassen. Att hävda att svenska arbetare ska ta ansvar för den egna kapitalistklassens internationella konkurrenskraft är bara ett första steg på den väg som för 100 år sedan slutade i att socialdemokraterna accepterade och stödde att arbetare skulle ut och dö på slagfälten för den egna härskande klassens intressen.

Då liksom nu försökte kapitalisterna klä in sitt vinstintresse i vackra ord om kultur, civilisation, demokrati eller framsteg. Då liksom nu fanns politiska krafter som under prat om nationell stolthet och värnandet om det egna folket vill göra arbetarklassen lojal med den egna härskande klassen.

Kommunistiska Partiet står fast vid antikapitalismen och den proletära internationalismen.

Den svenska arbetarklassens fiende finns här i det egna landet, våra motståndare är kapitalistklassen i världen och i första hand den svenska kapitalistklassen. Vår politik syftar till att ena alla arbetare i Sverge, oavsett bakgrund eller tro, till gemensam kamp mot det kapitalistiska systemet och mot den härskande klassen. Det är detta vi menar med ”Klass mot klass”.

Med denna principiella ståndpunkt innebär inte att vi accepterar kapitalisternas fria import av billig arbetskraft. Det är kapitalets lönedumpning, inte vårt motstånd mot denna, som underblåser främlingsfientlighet och motsättningar mellan arbetare från olika länder. Det är ingen slump att Sverigedemokraterna är starkast inom de fackförbund vars medlemmar drabbas värst av låglönekonkurrens.

Att bekämpa kapitalets fria arbetskraftsimport och rasismen, är två sidor av samma mynt. Det handlar om att bekämpa splittring och kämpa för enhet.

Ju mer vi bekämpar arbetskraftsimporten, desto tydligare måste vi kämpa för en generös flyktingpolitik. Som kommunister är vi för att Sverige ska vara en fristad för människor runt om i världen som flyr från det elände som finns i dagens värld och som våra egna imperialister är högst skyldiga till – oavsett om det handlar om fattigdom, förtryck eller krig så finns västvärldens blodiga händer med på något sätt.

En del i vår kamp mot EU och för att Sverige ska lämna storföretagens union är vårt motstånd mot den mur som EU har byggt upp runt sig för att hålla människor ute.

EU:s cyniska kapitalistiska karaktär syns i det faktum att företagen tillåts importera och utnyttja arbetskraft under slavlika förhållanden för att sedan skicka ut dem igen när företagen inte har behov av dem längre. Samtidigt hänvisas flyktingar som söker möjligheten till bättre liv till brutala människosmugglare, de stoppas av EU:s militär eller drunknar i hundratals i Medelhavet.

Vi kommunister är humanister. Vi menar att det är människors behov som ska vara utgångspunkten, inte företagens behov av billig arbetskraft. Det handlar om människovärde, inte om marknadsvärde.

Därför är och förblir Kommunistiska Partiet motståndare till företagens fria import av billig arbetskraft.