Ledaren: Svekfull bostadspolitik

Socialdemokratin tänker nytt i bostadspolitiken, meddelar partiorganet Aktuellt i Politiken (1/9). Det är ett av alla dessa rådslag som nu presenterat resultatet av sitt arbete, för partiet att ta ställning till senare i höst.

Det skall sägas direkt att nytänkandet är sockrat med en god portion traditionell socialdemokratisk politik. Så talar den bostadspolitiska rapporten om ett större mått av samhällsplanering inom bostadspolitiken, rentav om en skärpning av bostadsförsörjningslagen. I allmänna ordalag talas också om en större roll för allmännyttan. Men inget sägs om hur det skall gå till i ett läge då de allmännyttiga bostadsföretagen förvandlats till vilka vinstdrivande företag som helst.  

För vår del skriver vi under både på ett större mått av samhällsplanering och ett återupprättande av allmännyttan som just allmännytta, som ett samhälleligt verktyg för att alla skall få tillgång till en bra och billig bostad, utan krav på vinst.

Men i ny socialdemokratisk tappning är detta som sagt och dessvärre mest socker. Själva poängen med nytänkandet är istället att socialdemokratin nu öppnar för ett större mått av eget ägande, också av lägenheter som idag ägs av kommunala bostadsföretag. Den bostadspolitiska rapporten innehåller inget krav på återinförande av den stopplag som högerregeringen avskaffat, vilket öppnar för en fortsatt och forcerad utförsäljning av kommunala hyreslägenheter. Den socialdemokratiska rådslagsgruppen går rentav ett steg längre genom att föreslå att enskilda hyresgäster skall kunna köpa sina lägenheter i fastigheter som i övrigt ägs av kommunala bostadsföretag.

På köpet föreslår gruppen att bruksvärdessystemet skall försvaras genom att det i praktiken avskaffas. Förslaget är nämligen att ”lägesfaktorn” skall ges en större vikt vid hyressättningen, vilket är precis vad   fastighetsägarna kräver när de propagerar för marknadshyror.

Det som torgförs som nytänkande är alltså inte särskilt nytt. Det representerar istället socialdemokratins slutliga övergång till en borgerlig politik, styrd av äganderätt och marknadsprinciper. Och därmed samtidigt ett slutligt farväl till den sociala bostadspolitiken.

Man skall inte vara förvånad över detta marknadsliberala vägval. Det var socialdemokratin som initierade det bostadspolitiska systemskiftet i Sverige, framförallt genom skattereformen 1990, som finansierade skattesänkningar för höginkomsttagarna med minskade bostadssubventioner. Resultatet blev kraftiga hyreshöjningar och nära på ett totalstopp för allt bostadsbyggande, särskilt av hyreslägenheter.

Genom skattereformen förvandlades bostadspolitiken från en nettoutgift för staten om 25-30 miljarder kronor om året till en nettoinkomst i samma storleksordning. Vilket i ett slag innebar att staten flydde sitt bostadspolitiska ansvar.

Högerregeringen har gjort ont värre, dels genom att avskaffa stopplagen, vilket i framförallt Stockholms län inneburit att kommunala hyres- lägenheter ombildats till bostadsrätter, men också genom att avskaffa de återinförda räntesubventioner som syftade till att stimulera byggandet av hyreshus.

Resultatet är i det närmaste katastrofalt. Enligt färska siffror från Statistiska Centralbyrån har nyproduktionen av hyreslägenheter minskat drastiskt sedan 2006, relativt sett, från cirka hälften till en tredjedel idag, men också i absoluta tal. Den negativa utvecklingen är tydligast i storstäderna. I Stockholm byggdes endast 180 nya hyreslägenheter under det första halvåret 2008. Vet då att året dessförinnan ombildades i Stockholm drygt 2800 hyreslägenheter till bostadsrätter, varav hälften i kommun- ägda hus. Utbudet av hyreslägenheter minskar alltså kraftigt.
 
Under samma halvår påbörjades bygget av 100 hyreslägenheter i Göteborg och 30 i Malmö. I det stora hela byggs alltså inte längre några hyreslägenheter i de tre storstäderna. Vilket på sikt betyder att bostaden blir en rätt för den som har pengar nog att köpa sig en bostad.

Detta ger allvaret i situationen. Den ägda bostaden är som alla vet ingen ny företeelse i det kapitalistiska Sverige, men när ägandet blir det primära alternativet, när hyresrätten är på väg att bli till en marginaliserad boendeform, så ställs betalningssvaga grupper på undantag. Ungdomar tvingas bo kvar hemma och fattiga familjer tvingas tränga ihop sig i för små lägenheter. Bostadsnöden blir åter ett faktum.

De nytänkande socialdemokraterna talar vackert om hyresrättens sociala förtjänster. Men när nytänkandet konkretiseras verkar det i rakt motsatt riktning.

För vår del tror vi inte ett skvatt på den vinstjagande marknaden som bostadspolitisk lösning. Såväl privata som kommunala fastighetsägare klagar som bekant över bristande lönsamhet. Men enligt Hyresgästföreningen går idag mellan var fjärde och var femte hyreskrona till fastighetsägarnas överskott. De har råd att bygga, men de bygger inte. För att bostadsbrist driver upp både hyror och fastighetspriser, särskilt i en situation då rena marknadshyror lurar bakom hörnet.

Det finns en bevisad lösning på problemet. Att samhället tar det fulla ansvaret för bostadsförsörjningen. Genom att bygga bort bostadsbristen, utan krav på vinst. Som under miljonprogrammets dagar. Det är hög tid att återupprätta den sociala bostadspolitiken.  

2 september 2008
Proletären nr 37