Stoppa strutsmentaliteten

Den statliga utredningen ”Att ta emot människor på flykt”, som nyligen överlämnades till inrikesminister Anders Ygeman, bekräftar den strutsmentalitet som gäller hos den svenska eliten. Det är som om flyktingkrisen är ett faktum som vi bara har att acceptera. Alla vet att människor flyr, men ingen frågar varför.

Strutsmentaliteten ska inte skyllas på utredarna, som bara har att utreda det som regeringen ålagt dem. Ansvaret ligger hos regeringen som blundar för den avgörande frågan vad Sverige bör göra för att förhindra att miljontals människor drivs på flykt. Vilka slutsatser kan dras av krisen 2015 för att stoppa den flyktingkris som är förödande för människor som flyr sina hemländer, som skapar enorma problem för de länder som dräneras på sin befolkning och som spär på sociala, ekonomiska och politiska problem i mottagarländerna?

Det är inte möjligt att prata migration, utan att samtidigt prata om imperialism. Sveriges regeringar har i årtionden stöttat USA:s krigspolitik som resulterat i död och fördrivning av miljontals människor. Länder ödeläggs, regeringar störtas och korrupta förtryckarregimer hålls under armarna. Kom ihåg Anders Borgs cyniska kommentar när han talade i USA: ”Ni startar krigen och vi tar hand om flyktingarna”.

År 2015 blev konsekvenserna av denna krigspolitik akut synliga även här i Sverige. Varken flyktingkrisen eller hotet från IS-jihadismen kan ses skilt ifrån den förödande USA-ledda politik från Gulfkriget 1991 och fram till idag som den svenska överheten slutit upp bakom. Slutsatsen av dessa konsekvenser är för den svenska överheten att Sverige ännu mer ska närma sig Nato.

Det har alltid funnits ett brett stöd hos svenska folket för att Sverige ska vara en röst för fred och avspänning. Omsvängningen till att bli en lojal USA-lakej har det svenska partiväsendet därför till stor del tvingats göra bakom folkets rygg. I kulisserna finns näringslivet som både vill kunna sälja vapen till Natos medlemsländer och allierade och som i Nato ser ett militärt skydd för sina investeringar runt om
i världen.

I takt med att den svenska kritiken mot stormaktspolitiken har tystnat i riksdagen har migrationspolitiken kommit att få en växande symbolisk laddning. Det är genom en i ord humanistisk flyktingpolitik som den moraliska supermakten Sverige ska visa att man värnar de lidande och utsatta i världen.

Bakom de ökade flyktingströmmarna finns också det faktum att många länder, inte minst Sverige, för att rädda den nyliberala åtstramningspolitiken har flyttat pengar från bistånd till att finansiera mottagandet av asylsökande.

Riksdagspartierna som ser EU-beslutade budget-regler som viktigare än faktiska mänskliga behov har prioriterat bort omfattande hjälp på plats i krigens närområden. Pengar som skulle kunna gå till att se till att människor som flyr krigets helvete får en så dräglig tillvaro som möjligt – med boende, mat, skolgång åt barnen och andra basala saker. Det började redan under borgaralliansen, men har fortsatt under den rödgröna regeringen. Bara under 2015 försvann nio miljarder kronor ur biståndsbudgeten.

2015 avslöjades orimligheten i den politik som den svenska eliten bedrivit sedan länge. När borgarklassen får styra och ställa som de vill går det illa för arbetare och vanligt folk. Krisen inom sjukvård, post, polis, skola och snart sagt alla delar av det svenska samhället utgör en enda lång beviskedja som endast kan sluta i domen att borgarklassen och dess hov av politiska förvaltare måste underkännas som härskare i det svenska samhället.

Underkännandet gäller även den nyliberala flykting- och invandringspolitik som de experimenterat med under 2000-talet. EU:s fria rörlighet, som öppnar för lönedumpning och fattigdomsexport inom unionen. Borgaralliansens och Miljöpartiets överenskommelse år 2008 om en i praktiken fri arbetskraftsinvandring till Sverige även från resten av världen. Och Alliansens och Miljöpartiets migrationsöverenskommelse 2011 där Reinfeldtfalangens extrema nyliberalism för att återskapa ett låglöneproletariat i Sverige förenades med en småborgerlig idealism inom Miljöpartiet vars dröm om en gränslös värld med fri invandring får förödande konsekvenser i den faktiska värld vi lever i.

Målet har sedan 1990-talet varit att ersätta en human flyktingpolitik byggd på asylrättens principer med en kapitalistisk invandringspolitik byggd på globaliseringens möjligheter och kapitalets behov av billig arbetskraft. Det är marknadsvärde istället för människovärde som ska styra.

Det är därför ingen slump att den politiska eliten efter 2015 ägnat mycket kraft åt att ifrågasätta asylrätten, men sällan eller aldrig ifrågasätter EU:s politik för att spela ut arbetare i olika länder mot varandra eller företagens globala import av billig arbetskraft.

Utredningen ”Att ta emot människor på flykt” bekräftar att den svenska eliten satt fast i sin egen illusion om att det räcker med att öppna sina hjärtan och att vi lever i en gränslös värld. Den illusionen har nu spruckit vilket har skapat en turbulent politisk tid.

För alla som vill se en politik där arbetarklassens intressen styr istället för borgarklassens, där människovärde och inte marknadsvärde är politikens grundackord och där Sverige är en kraft för fred
och avspänning finns ingen anledning att sörja den spruckna illusionen, men desto större anledning att organisera kamp.

Den bästa solidaritet vi kan organisera med alla människor som plågas och fördrivs av imperialismen är kamp mot det svenska närmandet till Nato i allmänhet och mot höstens Auroraövning i synnerhet.

Alla till Göteborg helgen 16-17 september!