Ett folks seger över USA-imperialismen

Redan efter andra världskriget gavs länderna i Indokina möjligheten att uppnå oberoende från den franska kolonialmakten. Japan hade ockuperat Sydostasien under kriget men slagits tillbaka av de allierade och av inhemsk motståndskamp.

Frankrike sökte återta sin koloni men vietnameserna ville annat. Under sina ledare Ho Chi Minh och general Vo Nguyen Giap var de beslutna att slåss för oberoende och frihet. Deras rörelse, Vietminh, kunde efter åtta års kamp besegra kolonialarmén. Det skedde i maj 1954 vid djungelfästningen Dien Bien Phu.

Dien Bien Phu låg i en dal kallad ”pottan” av de franska främlingslegionärerna. De hade flyg, pansar, artilleri etc av senaste snitt. Giaps soldater däremot släpade sin utrustning genom djungeln till fots och på cyklar från Peugeot i Frankrike upp på åsarna runt ”pottan”. Belägringen inleddes den 13 mars och när Giap klockan 04.00 på morgonen den 5 maj gav order om eld i slutanfallet var kapitulationen bara två dagar borta.

Vietnam fick dock inte fred! Redan under krigets två sista år hade USA betalat 80 procent av Frankrikes krigskostnader. Det kalla kriget var i full gång. Indokina fick inte förloras! Det sades öppet från USA att områdets naturrikedomar var för värdefulla för att få glida dem ur händerna.

Till detta fogades dominoteorin. Den löd i korthet, att om Vietnam faller, så faller likt brickorna i ett dominospel Laos, Kambodja, Thailand, Burma, Malaysia osv i händerna på kommunisterna och hotar så hela det kapitalistiska systemet.

I freden hade stadgats att Vietnam temporärt skulle delas längs den 17:e breddgraden men att gemensamma val skulle hållas 1956 för en återförening. Det stoppades av USA. President Eisenhower an-gav öppet orsaken:

”Jag har aldrig talat med någon insatt i förhållandena i Sydostasien, som inte hävdat, att kommunisten Ho Chi Minh skulle få 80 procent av rösterna”.

Delningen permanentades. I norr utropades Demokratiska Republiken Vietnam av Ho Chi Minh och i söder tillsatte USA marionettregeringar, vilka i strid ström avlöste varandra på grund av korruption, maktspel och allmän oduglighet.

För vietnameserna återstod inget annat än att återuppta kampen. Efter år av förberedelser kunde de den 20 december 1960 tillkännage bildandet av Sydvietnams Nationella Befrielsefront, känd över världen som FNL. Här förenades – bakom Ho Chi Minhs idé om frihet och oberoende – politiska partier, religiösa samfund, minoritetsfolk, fackföreningar, student-, köpmanna-, bonde- och arbetarkooperativ i en gemensam front mot USA och dess marionetter i Saigon.

Vid den tiden hade USA redan ett stort antal ”rådgivare” i Saigon. President John F Kennedy inledde ”eskaleringen” av kriget. Rådgivarna blev regelrätta soldater – med tiden över en halv miljon till antalet och utrustade med hela stormaktens arsenal av förintelsemedel. Några var nya i det utrotningskrig mot befolkningen som följde.

Dit hörde napalm från företaget Dow Chemical. Det är förenklat brinnande bensin i geléform, som klibbar fast vid kroppen och inte går att bli kvitt. 373.000 ton napalm vräktes under kriget ut över vietnameserna, militära som civila

Dit hörde också Agent Orange, även det från Dow Chemical i samarbete med Mon-santo. Det var ett numera förbjudet växtgift som användes för att avlöva Vietnam. Syftet var att hindra fienden från att gömma sig i djungeln samt svälta ut honom. 150 miljoner liter spreds över landet och skadade dess jordbruk för decennier framåt.

Än värre – en biprodukt i tillverkningen var dioxin, ett starkt cancerogent ämne. I Vietnam räknar man med att 400.000 människor dog eller skadades enbart av Agent Orange och att 500.000 barn föddes med missbildningar långt efter kriget! Även hos USA-soldaterna fann man senare förhöjd förekomst av cancer och nervsjukdomar.

Angriparna förstod aldrig att det inte var djungeln utan stödet från ett helt folk de hade att göra med. Bonden på dagen var FNL-kämpe på natten. Under ofattbara uppoffringar grävdes mil efter mil av tunnlar under landet för militära ändamål och till sjukhus, skyddsrum, skolor osv. Energi fick man från dynamor på cyklar som ofta trampades dygnet runt.

Vietnameserna fick materiell hjälp från framförallt Sovjetunionen. Via Kina levererades handeldvapen och ammunition men även tyngre materiel till norra Vietnam för vidare befordran söderut. Huvudvapnet var det automatgevär, AK-47, som på fritiden en gång konstruerats av stridsvagnsföraren i Röda armén, Michail Kalasjnikov (1919-2013).

Arméer världen över har idag en variant av denna som fotsoldatens huvudvapen. Så hade även USA-armén i Vietnam. Den var tekniskt mer avancerad och kunde skjuta prick på 500 meters håll mot 100 för AK-47:an – vad man nu har för nytta av det i djungeln? Men vad värre var – deras sofistikerade variant tålde varken fukten, värmen eller smutsen i detta krig. Kalasjnikovs original däremot kunde fullt funktionsduglig plockas upp ur en lergrop!

Sådana faktorer ihop med det folkliga stödet för FNL gjorde att USA undvek markstrid och satsade på flygbombningar. Genom åren fälldes fler bomber över Vietnam än under hela andra världskriget!

Det må ha varit en naiv tro på den egna rättfärdigheten men USA tillät journalister att arbeta relativt fritt under kriget. Så i USA och Europa började artiklar och bilder publiceras. På tv visades rakt in i vardagsrummen krigets ansikte: Byarna som brändes, napalmen på bybornas kroppar, liken på risfälten, avrättningar av civila, oupphörliga bombmattor över hela landet, förtvivlade människor.

Reaktionen blev oerhörd. Först intellektuella och snart en hel uppväxande generation visade en massiv vrede över vedervärdigheterna mot en fattig bondebefolkning: Vad fan håller vi på med!

USA lärde sig läxan: Aldrig mer fri journalistik under krigen! På Balkan, i Afghanistan och Irak har media bara tagits med på guidade turistresor med lite smällar i bakgrunden – men utan lemlästade människor som störningsmoment.

Proteströrelsen i väst växte lavinartat. I Sverige måste nämnas pionjärerna Åsa Hallström och Sköld Peter Matthis som den 14 juni 1965 var de första att på Hötorget i Stockholm demonstrera mot kriget. ”USA måste lämna Vietnam” stod det på deras plakat och för detta greps de av svensk polis.

Ordningsmakten till trots – från denna dag växte FNL-grupper upp som svampar ur jorden. En hel generation engagerade sig mot ohyggligheterna. De Förenade FNL-grupperna antog tre enkla paroller:
• USA ut ur Vietnam!
• Stöd Vietnams folk på dess egna villkor!
• Bekämpa USA-imperialismen!

Den första parollen var självklar. Den andra riktades framförallt mot kretsar runt Vänsterpartiets föregångare, som bara ”försiktigt” kritiserade kriget. De ville ha slut på det men utan bruk av våld från vietnamesernas sida. Den tredje parollen rörde krigets grundorsak – imperialismen. Det handlade inte bara om Vietnam utan också om framtiden för resten av länderna i Asien, Afrika och Latinamerika.

Snart skulle den nya tiden leta sig in också i maktens domäner. Socialdemokratin, som under Tage Erlander varit förbehållslöst USA-vänlig och fördömt opinionen mot kriget, började under Olof Palme ändra framtoning.

Palme hade studerat vid Harvard i USA och var påverkad av de då radikala stämningarna där. Han kände också att partiet höll på att förlora sina egna väljare. Så när han 1969 i Stockholm demonstrerade sida vid sida med Demokratiska republiken Vietnams Moskvaambassadör mot USA:s krig markerade det ett attitydskifte.

När USA på allvar började inse att kriget var förlorat beordrade president Richard Nixon massbombning av Demokratiska Republiken Vietnams huvudstad Hanoi under julhelgen 1972. Det var ett diaboliskt sista desperat försök att via terror mot civila vända kriget. På det svarade Olof Palme med ett tal, som vann internationell ryktbarhet:

”Och därför är bombningarna ett illdåd. Och av det har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Där har våldet triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret. Nu fogas ett nytt namn till raden: Hanoi, julen 1972.”

Jämfört med dagens utrikespolitik måste man ändå, för att travestera Esaias Tegner, säga att ”det låg ett skimmer över Olofs dagar”. Snart kom nästan hela etablissemanget att åtminstone i ord stödja Vietnams sak.

Efter julbombningarna var det bara en fråga om lång dags färd mot natt, det totala nederlaget. Det skedde inte som i Dien Bien Phu i ett slutligt avgörande slag. Nej, den 30 april 1975 hade vietnamesiska styrkor nästan i tysthet intagit de viktiga delarna av Saigon (efter segern omdöpt till Ho Chi Minh-staden). Som från ingenstans kom tv-bilderna på amerikaner som i mass-omfattning flögs ut ur landet ihop med vietnamesiska medlöpare. Operation Frequent Wind blev den största helikopterevakueringen i historien.

Vietnam, som varit under kolonialvälde och krig i hundra år, hade en lång väg att vandra för att ställa om till fred och civilt liv. Bland annat skulle de enorma skadorna från kriget repareras (de i fredsavtalet utlovade skadestånden från USA har ännu ej betalats). Det gick inte över en natt och ofta hördes (skadeglada) ord som: ”Vietnam är landet som vinner alla krigen men förlorar freden”.

Det skulle vända. Likt Folkrepubliken Kina lade Vietnam på 1990-talet om kursen såtillvida att man tillät vinstdrivande privata företag. Kina och Vietnam skiljer sig dock från väst genom att privatäganderätten till kapital inte är något fundament i grundlagen.

Finanssystemet är under statlig kontroll och privatföretagen arbetar under en slags koncession, ett tillstånd, som kan återkallas om de missköter sig. Till exempel är de förbjudna att lägga sig i ländernas politik.

Vänner från FNL-rörelsen kan ge en smått missnöjd bild efter resor i Vietnam. Det är bara kommersialism och neonljus, kan de klaga. Men ett ovedersägligt faktum rörande dessa länder är: Aldrig i mänsklighetens historia har någonstans så många människor på så kort tid fått det så mycket bättre som här under de senaste 20-25 åren. Någonstans måste de ha gjort något riktigt, riktigt rätt!

Grunden till att Kina och Vietnam går som raketer lades av deras befrielsekrig under socialismens banér. Sannolikt skrockar Karl Marx förnöjt i sin himmel över vad som åstadkommits i hans namn.

Ej heller kan de internationella följderna av segern över USA överskattas. I kölvattnet sopades de fascistiska militärjuntor som styrde i stort sett hela Latinamerika bort – en efter en. Även Afrika har – bortom nyhetsbilderna av inbördeskrig och ebola – börjat resa sig ur kolonial fattigdom.

USA:s utrymme i Asien, Afrika och Latinamerika har beskurits. På hemmaplan talar de inte om nederlaget men det hänger efter 40 år som en freudiansk kvarnsten runt halsen på supermakten.

Men amerikanska tankesmedjor (think tanks) jobbar för fullt med scenarier där förlorade marknader ska tas igen. Huvudtemat är att stycka upp Ryssland i tre delar och Kina i fem, där Vietnam (med 90 miljoner invånare) tänks följa med på köpet. Inspirerade av Natos expansion österut ses Ryssland som steg ett.

Opinionen i väst anser de sig ha stukat. De tre ”ismer” som under hundra år, från 1880 till 1980, dominerade Europas politiska liv, konservatismen, liberalismen och socialismen, har svepts bort till förmån för en nyliberalism som antagits av alla större partier.

Konservatismen har lämnats till ”ofarliga” högerextremister. Socialliberalismen är stendöd. Och socialismen – ja, vänstern har man fått att fokusera på vällovliga men för överheten ”ofarliga” frågor som klimat, miljö, natur och allehanda minoriteters intressen. Karl Marx torde vara mindre nöjd med detta och minnas sina ord i Kommunistiska manifestet:

”En del av bourgeoisien önskar avhjälpa de sociala missförhållandena för att trygga det borgerliga samhällets bestånd. Dit hör: ekonomer, filantroper, humanister, förbättrare av de arbetande klassernas läge, välgörenhetsorganisatörer, djurskyddsvänner, måttlighetsivrare, kråkvinkelreformatorer av brokigaste slag.”

Så långt kan makthavarna känna sig tillfreds. Nyliberala politiker är dock bara dockor i kasperteatern. I trådarna håller finanskapitalet på Wall Street i New York, City i London, Bankviertel i Frankfurt am Main (och våra fyra svenska storbanker).

De mer framsynta ser sina ekonomier närma sig vägs ände. De egna folken kan inte utan politisk och social oro pressas mycket hårdare. Staterna i Sydeuropa går inte att pracka på fler lån. Samma gäller villa- och bostadsrättsägare i norr. De vet att det inte är om utan när bubblorna spricker, räntorna inte kan betalas, systemet inte längre kan drivas via skuldsättning och deras viktigaste profitkällor sinar.

Karl Marx skrev att kapitalismen har två sätt att komma ur sina kriser: (1) exploatera de gamla marknaderna hårdare eller (2) erövra nya. Där är vi nu. Fokus är på nya marknader, läs Ryssland, Kina, Vietnam etc. Retoriken, handelskriget och vapenskramlet är redan här. En till tänderna rustad desperado inträngd i ett hörn är givetvis inte att leka med. Men de som en gång betvingat honom har säkert såväl beslutsamhet och styrka som diplomatiskt handlag för att hantera honom.

Vågar man även hoppas på marxismens återkomst i väst? Ute i världen är den ekonomiska makten obönhörligt på väg bort från västs finanskretsar. Skulle ett större krig hota så ska vi trumma in budskapet: Vi vann vid Stalingrad 1943! Vi vann vid Dien Bien Phu 1954! Vi vann vid Ho Chi Minh-staden 1975!

Historiens hjul kommer inte att låta sig vridas tillbaka!

Stefan Holm