Desinformation och lögner – Chilcot-rapporten avslöjar falskspelet inför Irakkriget

”I will be with you, whatever.” På svenska: ”Jag kommer att vara med dig, oavsett.”

Den ovillkorliga försäkringen gav knähunden Tony Blair sin husse George W Bush i ett hemligstämplat brev, daterat juli 2002, åtta månader innan det imperialistiska erövringskriget mot Irak inleddes.

Brevet finns med i den så kallade Chilcot-rapporten, utredaren John Chilcots mastodontrapport om Storbritanniens inblandning i Irakkriget.

Rapporten har tagit sju år att sammanställa och bekräftar vad vi redan visste, att Tony Blair ledde Storbritannien i krig på falska premisser.

Rapporten slår med akademisk torrhet fast att Saddam Hussein ”inte utgjorde ett omedelbart hot”, att de felaktiga underrättelserna om massförstörelsevapen presenterades ”med en säkerhet de inte förtjänade” och att Tony Blair ”överskattade sin förmåga att påverka USA:s beslut om Irak”.

John Chilcot sa vid presentationen av rapporten att ”vi har slutit oss till att Storbritannien valde att delta i invasionen av Irak innan de fredliga alternativen för avväpning uttömts” och att ”konsekvenserna av invasionen underskattades”.

När kriget bröt ut den 20 mars 2003 var propagandalögnerna om Iraks massförstörelsevapen inne på sista refrängen och skulle slutgiltigt motbevisas när ockupationsmakten inte kunde hitta några massförstörelsevapen i ett sönderbombat Irak.

Vapeninspektionerna som pågått sedan Gulfkrigets slut 1991 hade redan 1998 lett till att 90-95 procent av Iraks massförstörelsevapen förstörts på ett kontrollerat sätt, enligt dåvarande vapeninspektören Scott Ritter i sin bok Krig mot Irak.

Men kriget för oljan, och den politiska och militära kontrollen över Irak, var planerat sedan länge och hade inte det minsta med några irakiska vapen att göra. Irak var hårt plågat även före kriget. Tolv år av hårda ekonomiska sanktioner mot landet hade 2002 lett till att minst 700000 barn dött innan de hunnit fylla fem år.

När USA:s dåvarande FN-ambassadör och sedermera utrikesminister, Madeleine Albright, 1996 fick frågan om en halv miljon döda irakiska barn var ett pris värt att betala för sanktionerna svarade hon att ”vi tycker det är värt priset”.

Chilcots rapport avslöjar hur Tony Blair och Spaniens dåvarande premiärminister, José María Aznar, hade nära kontakt för att dels försöka legitimera den förestående invasionen i FN och dels få det att framstå som att de i det längsta försökte undvika krig. De båda var bekymrade över USA:s tydliga ambition att inleda kriget oavsett utvecklingen i FN.

Spanien var nyinvald medlem i FN:s säkerhetsråd 2003 och en viktig allierad för Bush och Blair i ett läge då Frankrike och Tyskland var motståndare till kriget.

Blair försökte med hjälp av Aznar få till en andra resolution i säkerhetsrådet – den första, resolution 1441, var i kraft sedan november 2002 – men misslyckades.

Chilcots rapport konstaterar att om Bush gick med på att skjuta upp invasionen till mars så var det inte för att han ansåg FN:s stöd nödvändigt utan för att hans militära rådgivare rådde honom till det.

I september 2002 presenterade Tony Blair en numera ökänd mapp i det brittiska underhuset för att få stöd för kriget. Chilcotrapporten konstaterar att mappen inte underbyggde Blairs påstående att Irak hade ett växande program för kemiska och biologiska vapen.

Rapporten säger inte rakt ut att Blair ljög men att han förlitade sig på och överdrev dålig underrättelseinformation och ”medvetet suddade ut gränserna mellan vad han visste och vad han trodde”.

Det är också vad Tony Blair framhållit efter att rapporten offentliggjorts, att det nu skulle vara bevisat att han inte ljög i upptakten till invasionen.

Tretton år av förödelse och hundratusentals döda senare säger krigsförbrytaren Blair att han ”tar det fulla ansvaret för eventuella misstag” men att han fortfarande är övertygad om att det var rätt beslut att gå i krig och att världen tack vare det är bättre och säkrare idag.