Telesur-journalisten Jon Restpo: "Vi är folkens motröst i mediekriget"

– När president Hugo Chávez 2004 talade om att skapa en tv-kanal som en röst från Syd så gillade jag idén. Jag skickade in mitt CV flera gånger och 2010 erbjöds jag ett jobb på Telesurs nyhetsredaktion.

Så svarar Jon Restpo på frågan om hur han hamnade på Telesur. I sex år har han bott i Venezuelas huvudstad Caracas och arbetat för den kanal som via tv-sändningar och webb når flera hundra miljoner människor i Latinamerika och övriga världen.

– Telesur betyder mycket för att skildra folkens kamp världen över. Vi har unika kontakter med sociala rörelser i Latinamerika, rörelser som annars är misstänksamma mot media.

Jon Restpo är född och uppvuxen i Colombia men har bott och arbetat i många länder i Syd- och Centralamerika. Journalistutbildningen genomförde han i Kalix i norra Sverige på 1990-talet, en utbildning som han minns inkluderade ett studiebesök på Proletärens redaktion i Göteborg.

När Jon Restpo tjugo år senare besöker Proletären gör han det som erfaren journalist och redaktör på Telesur.

Under fyra veckor reser han runt i Sverige på offentliga möten och talar om läget i Venezuela och Latinamerika i stort, men också om nödvändigheten av att stärka Telesur och andra motröster.

Den massiva desinformation som sprids av borgerliga medier måste bemötas.

– Det påstås att det inte finns någon yttrande- och pressfrihet i Venezuela. Men privata företag kontrollerar 90 procent av medielandskapet, de kontrollerar de största tv-kanalerna, tidningarna och radiokanalerna. Det pågår ett mediekrig som syftar till att skapa missnöje i Venezuela, och till delar har de lyckats, säger Jon Restpo.

Vad motståndarna till den progressiva utvecklingen också lyckats med är att sprida sin bild i omvärlden. Jon Restpo menar att mycket av den information som sprids om Venezuela ursprungligen kommer från USA, Colombia och Spanien.

– I Caracas läser jag svenska medier dagligen, och det gör mig så arg. De publicerar helt utan källkritik. Det är samma innehåll och ordval som i spanska El País, amerikanska New York Times och Miami Herald och andra som kampanjar mot Venezuela.

• Hur är situationen i Venezuela? I svenska medier målas bilden upp av ett land som står på randen till kollaps och svält, och krav reses på att FN ska gå in med humanitära insatser och rädda folket.
Jon Restpo ler och skakar på huvudet.

– Jag har familj i Sverige och Spanien som följer nyheterna och frågar mig hur jag kan bo i Caracas. Det finns ju ingen mat, inget toalettpapper och det är så otryggt. Det här visar hur mediekriget förs. De sprider halvsanningar, som att det är brist på mat. Men slutsatsen, att folk dör, stämmer inte.

Jon Restpo ser likheter mellan det som hände i Chile 1973 och dagens Venezuela. I Chile var matbrist och tomma butikshyllor ett verktyg för att underminera Salvador Allendes socialistiska regering och bereda väg för Augusto Pinochets militärdiktatur.

Oppositionen använder matbristen för att skapa folkligt missnöje med regeringen Maduro. Men det finns också en annan sida. De kapitalister som kontrollerar import, distribution och försäljning tjänar enorma pengar på den rådande situationen.

– Det finns mat i Venezuela. Men det är brist på de subventionerade basprodukter som säljs till låga priser, som ris, socker, kaffe, kyckling, majsmjöl och kött. Problemet är att handlare gömmer undan den billiga maten för att sälja den svart för mångdubbelt högre priser, säger Jon Restpo.

– De venezuelaner som inte har råd att handla på svarta marknaden tvingas köa för billig mat i de statliga butikerna. Och mycket mat från Venezuela smugglas fortfarande till Colombia där den säljs dyrt.

Matsituationen är ett symptom på en djupare kris i Venezuela. För ett land som i ett halvt sekel förlitat sig på inkomsterna från oljeexporten har det dramatiska prisfallet slagit hårt.

Jon Restpo berättar att när oljepriset var som högst hade den venezuelanska staten inkomster på över tre miljarder dollar i månaden. I januari 2016, när oljan var rekordbillig, fick landet bara in 70 miljoner dollar.

Till skillnad från i länder där nyliberalismen härskar så löses inte problemet genom att sparkar nedåt. I Venezuela upprätthålls de sociala programmen och alla barn serveras fortfarande mat i skolan.

– Många äter inte lika bra som tidigare, men jag är övertygad om att ingen dör av hunger i Venezuela. Till skillnad från i Colombia. Nyligen kom det fram att hundratals barn från minoritetsgrupper i norra delen av landet dött av undernäring. Men då är det tyst, ingen kräver att FN ska in i Colombia där folk verkligen dör, säger Jon Restpo.

• Hur är det med de återkommande anklagelserna om inskränkt demokrati och oppositionella som slängs i fängelse?
– Det finns inga politiska fångar i Venezuela. Däremot finns det fängslade politiker. Det är skillnad. De sitter inte där för sina åsikter utan på grund av sina brott.

Flera av de som i väst påstås vara politiska fångar har dömts för inblandning i de våldsamma protester som högern genomfördes i februari 2014. Jon Restpo blev själv vittne till en attack från oppositionella under dessa våldsamma veckor.

– De slängde bensinbomber mot ett dagis där barnen till de som arbetar på bostadsministeriet går. 84 barn var där den dagen. Om inte brandkåren hade kommit så snabbt hade det blivit en stor tragedi, berättar han.

– Läs vad oppositionen och deras anhängare skriver på twitter. Varje dag kommer uppmaningar om att döda presidenten. Våldet från högern är något vi är rädda för. Nyligen misshandlades en kvinnlig polis svårt av oppositionella ungdomar. Politiker och militärer som stödjer regeringen har dödats. Det genomförs återkommande sprängattentat mot elnätet och mot raffinaderier.

Myndigheter har avslöjat långtgående kupplaner från högern. Jon Restpo berättar att på en karta där utvalda bombmål markerats fanns Telesurs högkvarter.

– Det gjorde de anställda upprörda. Där sitter vi jobbar och så finns det människor som planerar att bomba oss.

• Redan 2002 stod USA bakom de kuppmakare som försökte största Hugo Chávez. Hur inblandad är supermakten idag i högerns försök ett få till stånd ett maktskifte?
– State department i Washington arbetar på olika sätt för att få bort Maduro. Det är inget nytt. USA trycker på med diplomatiska medel och med ekonomiska sanktioner, genom att stödja och finansiera oppositionella grupper, med beväpnade agenter på plats i Venezuela och via colombianska paramilitärer.

– När en högt uppsatt chef på USA:s Södra kommando i Miami började tala om en humanitär katastrof i Venezuela, då blev det en signal till oppositionen att tala om en humanitär katastrof.

USA är lika djupt insyltad i andra latinamerikanska länder där storkapitalet och dess medier och politiker är på offensiven.

Det gäller Argentina där nyliberalen Mauricio Macri i snabb takt river upp de sociala framsteg som skett under Néstor Kirchners och Christina Fernandez Kirchners år vid makten. Jon Restpo påpekar att det inte hörs några protester i väst när folkliga ledare i Argentina fängslas eller när Telesur kastas ut från det markbundna tv-nätet.

Det gäller Brasilien, där Washington backar upp de brottsmisstänkta politiker som kuppat bort en folkvald president.

– Militärkupper skulle inte vara populära idag, därför använder man andra metoder. Det som pågår i Latinamerika är en häxjakt på de ledare som försöker bygga mer demokratiska och rättvisa system. USA-imperialismen och de lokala oligarkerna vill sätta stopp för det.

Jon Restpo menar att den djupt konservativa överklassen känner sig hotad trots att de progressiva förändringarna är blygsamma. Det handlar inte om något systemskifte.

– Det Chávez började bygga upp i Venezuela liknar den socialdemokratiska välfärdsstaten i Sverige, med gratis skola och vård för alla och ett bostadsprogram för att alla ska få tak över huvudet.

När Jon Restpo besöker Göteborg är den venezuelanska oppositionen i full gång med att mobilisera till protester. Det är en tuff tid för den bolivarianska revolutionen.

• Många av problemen orsakas ju av att stora delar av ekonomin fortsatt är i kapitalisternas händer, som att maten från produktion till försäljning kontrolleras av privata företag. Det gör landet väldigt sårbart. Finns det tankar på att socialisera produktionen?
– Regeringspartiet PSUV kallar sig socialister och det har tagits steg i den riktningen, men regeringen agerar väldigt försiktigt. Vissa industrier har förstatligats. Nyligen tog 3000 arbetare över en stängd fabrik som tillverkar bristvaror som toalettpapper och bindor. Folket vill se fler sådana åtgärder.

Ett annat exempel är det nya distributionsnätet, CLAP, som byggs upp i samarbete med de kommunala råden i bostadsområdena. Jon Restpo berättar att CLAP levererar kassar med billig mat direkt till dörren. Syftet är att förhindra att varorna försvinner till svarthandeln.

En avgörande fråga för framtiden är att bryta importberoendet. Istället för att med oljepengar importera allt som behövs måste Venezuela öka den inhemska produktionen.

– Regeringen har upprättat ett departement för stadsodlingar. Vi har rådgivare från Kuba på plats, de är duktiga på detta. Det har inletts i Caracas, men medelklassen är motvillig. De vill inte ”odla tomater på balkongen”.

• Hur ser Telesur på sin roll i det läge som Venezuela befinner sig i? Vad betyder det att bedriva ”revolutionär journalistik”?
Jon Restpo menar att det är viktigt att inte bara skildra framstegen. Också de problem som finns och som folket möter måste speglas av Telesur.

– Det är många som tagit på sig röda skjortor men saknar rött hjärta, säger han apropå korruption och maktmissbruk inom regeringspartiet PSUV och statsapparaten.

Telesur har också i uppgift att höja den politiska medveten.

– Vi måste bidra till att motverka den kapitalistiska konsumismen och föra fram andra sociala värderingar. Samarbete istället för konkurrens. Socialism istället för kapitalism, säger Jon Restpo.

Han framhåller att en avgörande fråga för den bolivarianska revolutionens överlevnad är att få med sig de nya generationerna, de som inte själva har upplevt nyliberalismens 1980- och 1990-tal.

– Vi måste medvetandegöra de unga, de som växt upp med gratis utbildning och gratis datorer, och få dem inse vad de förlorar om revolutionen faller, avslutar Jon Restpo.