Bakom britternas nej till Syrienkrig

Det brittiska beslutet förra veckan märktes direkt i svenska medier, där de gällaste ropen på omedelbart anfall på Syrien fick ge vika för ett något lägre tonläge.

Utfallet kom att belysa våndan och beslutsångesten inom de härskande skikten i Storbritannien, som står som åsnan mellan två hötappar. Dels lydnaden inför USA, dels skepticismen hos en bred brittisk allmänhet. Det finns även andra bottnar till varför Camerons förslag att tillsammans med USA gå i krig mot Syrien fälldes med 285 röster mot 272.

Bland britterna finns i mycket större grad än hos US-amerikanerna ett medvetande om att Storbritannien och dess allmänhet bluffades, bluffades och åter bluffades in i Irakkriget anförda av Labourpartiets Tony Blair som tillsammans med en intensiv mediekampanj försvagade krigsmotståndet.

Inga massförstörelsevapen hittades efter krigets slut, och skräckpropagandan om att London skulle utplånas av Iraks ledare Saddam Hussein och all annan massiv propaganda visade sig vara rena lögner. Det har satt djupa spår i medvetandet.

Även om den allmänna opinionen i både USA och Storbritannien lätt faller offer för chauvinistisk krigspropaganda så är den brittiska allmänheten mer medveten om den massiva desinformationskampanjen.

En medvetenhet som vållar problem för den härskande klassen och för Labourpartiet vars väljarbas tillhör de lägre skikten. Detta misstroende gentemot krigspropagandan från eliternas sida kan slå bakut även i en rad inrikespolitiska frågor. Den styrande borgarklassen riskerar en allmän förtroendekris när det med tiden kommer att uppdagas att folket ljugits in i ytterligare ett militärt angrepp mot ett land inte utgjort något hot mot brittisk allmänhet.

Camerons linje att stödja USA, inte bara politiskt utan även militärt, led nederlag med 285 röster mot 272, då 30 konservativa ledamöter och nio från koalitionspartnern liberaldemokrater anslöt sig till Labour som gjorde sig till talesman för skepticismen. Men det är inte bara den politiska rädslan för en allmän förtroendekris som gjort att det annars så lydiga och USA-vänliga brittiska etablissemanget splittras och våndas.

Det finns även en oro hur brittisk imperialisms strategiska intressen kommer att påverkas i regionen vid ett anfall mot Syren:

Medan krigsförbrytaren och socialdemokraten Tony Blair högljutt beklagade parlamentsbeslutet i brittiska media så gick flera konservativa ledamöter i brittiska överhuset, och som dessutom varit tidigare höga militärer, ut och avrådde från varje beslut som skulle dra in Storbritannien i öppna strider. I överhuset sade förre chefen för de väpnade styrkorna Lord Richard Dannatt följande:

”Vi har dragit oss tillbaka från en militär intervention på grund av att riskerna och medföljande konsekvenser, oavsett medvetna eller oanade konsekvenser, är för stora och den stora osäkerhet som vi identifierat är för många, även om förutsättningar kan ändras”.

En annan aristokrat, generalen Sir Michael Rose, går i den konservativa tidningen Times ut och fördömer Tony Blairs krigsaktivism: ”…det är som en mordbrännare som rådgivare till hur man skall släcka branden han själv antände. Irakinvasionen, initierad av Bush och så fanatiskt stödd av Blair, satte igång en stor oreda i Mellanöstern…”

Vare sig lord Dannatt eller general Sir Michael Rose kan näppeligen kallas antiimperialister, men väl realistiska imperialister som på nära håll sett vad blind lydnad till de amerikanska direktiven kan ställa till med. Det brittiska inflytandet i dagens Irak är minimalt trots många dödade brittiska soldater, för att ta ett exempel.

Det är i denna motsättning som Labourledaren Ed Miliband rör sig. En av orsakerna till att han valdes till Labourledare var att han bodde utomlands 2003 när Irakinvasionen dirigerades av hans företrädare, Tony Blair och Gordon Brown.

Efter förra veckans omröstning valde Dan Hodges, kolumnist på tidningen Telegraph och anhängare till Blair, att anmäla sitt utträde ut Labourpartiet då detta skadat den ”speciella relationen med USA”.

”…dessa implikationer går utanför frågan om Syrien. Det finns nu ingen utsikt för ett brittiskt stöd för ett militärt anfall mot Iran”, skriver Hodges och avslöjar därmed att marschen över Syrien skall fortsätta till Iran.

Det brittiska beslutet ledde till att Obama den 31 augusti meddelade att han kommer söka kongressens stöd för fulla maktbefogenheter i ett anfall mot Syrien. En intensiv kampanj pågår i skrivande sund för att få kongressens ledamöter med på kriget. En sådan omröstning för krigsbefogenheter kan leda till att brittiske premiärministern Cameron tar upp frågan på nytt i brittiska parlamentet.

I Obamas uttalanden sägs att USA ska genomföra ”militära aktioner mot syriska regimmål” vilket i klarspråk kan inkludera mord på det politiska ledarskapet, inklusive