Hur bekämpa Islamiska staten?

På kort tid har Islamiska staten (IS) seglat upp som den västerländska civilisationens fiende nummer ett. Det är en tacksam fiende. Dess terror i Syrien och Irak väcker med rätta avsky världen över.

Det har resulterat i att en bred opinion i västvärlden accepterar de USA-ledda bombningarna som den enda realistiska möjligheten att stoppa IS.

Och visst det går att förstå den oerhörda desperation och fruktan som befolkningen i norra Syrien känner när Islamiska statens styrkor rycker fram i Kobane/Ayn al-Arab och andra områden.

Men imperialismens bomber är inte vägen att rädda liv och bekämpa terrorism. Upptrappade krigsinsatser från USA och Nato är inte vägen att skapa fred och bygga demokratiska samhällen med respekt för mänskliga rättigheter.

De senaste decenniernas bittra erfarenheter är att det är just USA/Natos an-greppskrig, oavsett vilka vackra ord de motiveras med, som orsakar massdöd och skapar en grogrund för terrorgrupper. Se på Afghanistan och Libyen. Eller se på Irak.

För elva år sedan fanns inget al-Qaida i Irak, trots att USA:s dåvarande president George W Bush anförde detta som ett huvudskäl till att landet måste anfallas som en del i ”kriget mot terrorismen”.

Det var istället USA:s massmördande, underblåsande av sekteristisk splittring och krossande av Baathpartiets sekulära samhällsbygge som beredde vägen för den religiösa extremismen och terrorismen.

2006 grundades al-Qaida i Irak (Aqi). Det är denna organisation som idag har vidgat sin verksamhet till Syrien och går under namnet Islamiska staten (IS).

Den australiensiske-brittiske journalisten John Pilger, som i decennier bevakat i västvärldens krigsförbrytelser i Mellanöstern, stämplar Islamiska staten som ”en mutation av västerländsk statsterror”.

En organisation som fötts ur västländsk statsterror går knappast att bekämpa med ännu mer västerländsk statsterror.

Islamiska staten (IS) är dock inte den enda fienden för USA och dess vänner. Det är snarare så att Islamiska statens härjningar gett USA en passande förevändning för att stärka sitt inflytande över Irak, efter att merparten av ockupationssoldaterna tvingades lämna landet 2011.

Det har också gett USA en ursäkt för att blåsa nytt liv i drömmen om att störta Syriens president Bashar al-Assad, som ett viktigt steg i försvagandet av den store fienden Iran.

Som Proletären tidigare rapporterat har USA:s kongress beslutat att storsatsa på att skapa en ny icke-extremistisk rebellarmé med uppgift att bekämpa både Islamiska staten och störta den syriska regeringen. De rebeller som USA, Turkiet och Gulfstaterna tidigare beväpnat, finansierat och tränat har ju antingen kapitulerat eller anslutet sig till Islamiska staten och likasinnade grupper.

USA betonar att skapande av den nya rebellarmén är ett långsiktigt projekt. På samma sätt betonas att insatserna mot Islamiska staten (IS) inte handlar om att för stunden rädda enskilda städer i Syrien. Nej, det är ett krig som kommer att pågå i många år.

Här avslöjar de styrande i Washington tydligt att de finns större intressen bakom beslutet att bomba syrisk mark.

Om den USA-ledda koalitionen såg kampen mot Islamiska staten och terrorismen i Syrien som en huvuduppgift, då borde man samarbeta med och stödja den syriska regeringsarmén som i åratal kämpat mot IS och andra utifrån stödda terrorgrupper. Istället väljer USA att trappa upp kriget mot Islamiska statens fiende.

Lika avslöjande är Turkiets agerande i förhållande till Folkets försvarsstyrkor (YPG), som är knutna till det syriskkurdiska Demokratiska unionspartiet (PYD).

Den turkiska regeringen har i flera års tid låtit Islamiska staten och andra rebellgrupper agera öppet i Turkiet och fritt passera gränsen till Syrien. Men när kurder i massomfattning vill åka till Kobane och försvara sina familjer mot Islamiska staten stoppas de av den turkiska armén.

Agerandet har lett till massprotester bland kurder i Turkiet. Det är uppenbart att regeringen i Ankara inte alls sörjer över att Islamiska staten angriper det kurdiska folket och dess organisationer, som av Turkiet ses som terrorister.

Precis som USA står Turkiet fast vid att Syriens huvudproblem inte är Islamiska staten utan ”Assad-regimen”. Den turkiska regeringen har som ett led i ”regimskiftet” föreslagit inrättandet av en flygförbudszon i norra Syrien – för att hindra det syriska flygvapnet från att försvara sitt land mot utifrån stödda terrorister.

Finns det något sätt att bekämpa Islamiska staten?

Det måste erkännas att det knappast finns någon omedelbar mirakellösning på ett problem som byggts upp under lång tid. Men visst kan omvärlden och de inblandade parterna göra något, utöver att bistå flyktingarna med humanitär hjälp.

• Stryp Islamiska statens oljeinkomster! Dagligen exporterar IS olja för mångmiljonbelopp via Turkiet. Stora oljebolag är inblandade. EU:s Irakambassadör Jana Hybaskova har påpekat att flera EU-länder köper denna olja. Naturligtvis går det att stoppa den storskaliga oljeexporten.

• Stäng gränserna för IS-krigare! Svenska medier rapporterar ständigt om hur svenskar reser till Syrien och Irak via Turkiet för att kriga med IS. De som överlever har inga problem att åka hem igen – och sedan tillbaka. Med skärpt gränsbevakning skulle Turkiet kunna stoppa tillflödet av jihadkrigare utifrån.

• Sluta underminera de som bekämpar terrorismen! Syriens regering och libanesiska Hizbollah har under flera års tid aktivt bekämpat de grupper som stötts utifrån och varnat för att de inte är ”demokratikämpar” utan terrorister. Syrien och Hizbollah förtjänar istället stöd. Detsamma gäller de kurdiska YPG-styrkor som försvarar Kobane/Ayn al-Arab och andra orter mot de invaderande terroristerna.

• Bryt stödet till alla rebellgrupper i Syrien! Det är detta som gjort att Islamiska staten och övriga terroristgrupper vuxit sig starka. Istället för att träna nya rebeller måste USA, Turkiet och Gulfstaterna se till att stoppa alla pengaöverföringar, vapenleveranser och annat stöd.

Att fortsätta elda under den syriska konflikten kommer bara att stärka terrorismen och förvärra situationen för Syriens plågade folk. De politiska motsättningarna i Syrien måste lösas i förhandlingar, inte genom fortsatt förstörelse av landet.