I rebellernas värld
När kriget mot Irak inleddes 2003 blev ”inbäddade journalister” ett utbrett och ofta kritiserat fenomen. För hur kritisk och granskande är den journalist som reser tillsammans med och skyddas av de invaderande trupperna?
Ett liknande fenomen har uppstått vad gäller bevakningen av Syrienkonflikten. Fast då handlar det om västjournalister som reser i rebellkontrollerat land.
Ett typexempel på detta är det reportage som de tidigare kidnappade Magnus Falkehed och Niclas Hammarström publicerade i Dagens Nyheter och Aftonbladet 19 januari. Det är naturligtvis inget de själva skulle erkänna, de har ju bara skildrat den verklighet de mött.
Men för var och en med lite kunskap om förhållandena i Syrien är resultatet uppenbart. Det är de stridande rebellernas världsbild som okritiskt förmedlas.
Detta är ett grundläggande problem med rapporteringen från Syrien. Istället för att granska makten – och här talar vi om världsmakternas inblandning och intressen i konflikten – förmedlar journalisterna exakt den bild som makten vill ska förmedlas.
Huvudtesen i Falkeheds och Hammarströms reportage från Qalamounbergen är att den syriska ”regimen” är roten till allt ont. Det är den som dödar (med ryska vapen naturligtvis!), den som förstör de kristnas kyrkor, den som bär skulden till att barnen tvingas leva som råttor i detta krigets helvete.
Rebellerna verkar däremot vara trevliga killar. Visst sägs att Jabhat al-Nusra är terroriststämplad av någon icke namngiven makt, men en av dess bombtillverkare är en vanlig bagare som gick med för att han gillar vad de står för(!). Naturligtvis ställs aldrig frågan vad bagaren tycker om att hans organisation blivit ökänd för att bilbomba civila folksamlingar, massakrera kristna och förtrycka kvinnor…
Kort innan Falkehed och Hammarström reste in i Qalamoun gjorde den libanesiske journalisten Radwan Mortada ett reportage i samma område. Denne arabisktalande reporter, som rest fram och tillbaka till Syrien under hela konflikten, ger läsaren en avgörande upplysning som helt och hållet saknas i Falkeheds och Hammarströms skildring.
”Den revolutionära stämningen i Qalamoun finns endast hos de stridande. Invånarna är Assadanhängare, vilket de väpnade männen erkänner”, skriver Radwan Mortada och poängterar att detta är en utbredd uppfattning bland rebellerna. En av dem säger så här till Radwan Mortada:
”De flesta av invånarna i regionen stöder den syriska regimen, men de kan inte göra något då området kontrolleras av rebellerna.”
Om Falkehed och Hammarström talat med dessa invånare hade reportaget gett ett helt annat svar på frågan vilka som bär skulden till Syriens helvete.