Mördade av Israel

Bilderna på barnen i familjen al-Farra rullar förbi på datorskärmen. De visar inte söndertrasade, livlösa kroppar utan barn som vid fototillfället hade hela livet framför sig.

Fyraåriga Lojein som ler och håller handen på sin lilla väska. Åttaåriga Yara som klätt upp sig i brudklänning och drömmer om att en dag gifta sig. Tolvåriga Mohammed som gillar att gå i skolan…

Så tar allt slut på morgonen 1 augusti 2014 när deras hem i Khan Younis i södra Gaza angrips av missiler.

Nio personer i en och samma familj är borta, för alltid.

Denna fruktansvärda händelse är långt ifrån unik. Genom att tala om ”självförsvar” mot ”terroristerna i Hamas” tar sig Israel rätten att göra nästan vad som helst. Skicka missiler på barn. Bomba FN-skolor fulla med flyktingar. Gripa folkvalda politiker. Stänga in två miljoner i världens största fängelse. Bestämma att ett folk röstat fel …

Men det är inte rätt att endast lägga skulden på Israel.

Utan ett USA som ger varje år ger miljarder i militärt bistånd, och utan de politiska och ekonomiska förbindelserna med EU-länderna, hade Israel aldrig kunnat begå förbrytelse efter förbrytelse.

Det blir också fel att försöka förstå Gaza 2014 om man inte sätter dagens krigsbrott i ett historiskt perspektiv.

Israel är och förblir en kolonial skapelse. Det är en stat vars existens bygger på folkfördrivning och etniskt rensning. Det är en stat som i 47 år ockuperat Västbanken, Gaza och de syriska Golanhöjderna.

Det är en stat vars rasistiska system utvecklats till att allt mer likna Sydafrika under apartheid.

I de stora medierna tystas Israels historia effektivt ned. Ett tydligt exempel är rapporteringen kring den israeliska staden Sderot vid gränsen mot Gaza.

Att de palestinska raketerna sätter skräck i Sderots invånare har vi fått höra många gånger. Men hur ofta talas det om platsen fram till maj 1948 beboddes av palestinier?

När Israel grundades för 66 år sedan fördrevs de ursprungliga invånarna med våld och blev flyktingar – i Gaza.

En som inte blundar för historien är den israeliska professorn och historikern Ilan Pappé. Det väckte stor uppmärksamhet när han i sin bok ”Den etniska resningen av Palestina” granskade åren kring Israels bildande.

Ilan Pappés syn på Israels agerande i Gaza är lika tydligt. I en intervju för US-amerikanska Democracy Now säger han att det är tydligt att landet gjort ett vägval.

”Jag tror att Israel, 2014, bestämde sig för att man föredrar att vara en rasistisk, apartheidstat och inte en demokrati, och man hoppas fortfarande att USA ska godkänna detta beslut och förse landet med immunitet för att fortsätta det nödvändiga genomförandet av en sådan politik mot palestinierna, var de än befinner sig.”

Ilan Pappé är långt ifrån ensam.

Faktum är att de senaste veckorna har visat att solidariteten med palestinierna växer världen över, att rörelsen för bojkott av Israel sprider sig och att allt fler höjer rösten mot krigsförbrytelserna.

Bolivias president Evo Morales har officiellt stämplat Israel som en terroriststat, och Ecuador, Brasilien, Chile, Peru och El Salvador har kallat hem sina ambassadörer från Tel Aviv.

I tisdags valde en brittisk minister, Sayeeda Warsi, att lämna regeringen Cameron i protest mot dess alltför proisraeliska politik. Samma dag offentliggjordes det att en grupp framträdande brittiska jurister kräver att Internationella brottmålsdomstolen (ICC) i Haag ska granska brott begångna under kriget mot Gaza.

Det lindrar inte sorgen för familjen al-Farra och alla andra gazabor som för alltid förlorat sina nära och kära.

Men det skulle kunna bidra till att rädda liv i framtiden. Och det stärker palestiniernas rättmätiga kamp för sina nationella rättigheter, mot ockupationen och för rätten att återvända.