Hoppa till huvudinnehåll
Av
marcus.jonsson@proletaren.se

Prisbelönt journalist om Syrien: ”Moderata rebeller är en myt”

Som i alla krig spelar propagandan en mycket viktig roll i Syrien. I västerländsk och inte minst i svensk media beskrivs kriget i det närmaste som en kamp mellan gott och ont, där Syriens president Assad representerar ondskan själv medan ”oppositionen” består av frihetstörstande rebeller. Den flerfaldigt prisbelönte irländske journalisten Patrick Cockburn har alltsedan krigets utbrott 2011 envist utmanat den bilden. När han besökte Göteborg och bokmässan fick Proletären en pratstund med honom.


Patrick Cockburn är krigskorrespondent av den gamla skolan. Sedan 25 år tillbaka är han utrikeskorrespondent för brittiska The Independent efter att tidigare ha arbetat för bland annat Financial Times. Förutom sina artiklar skriver han böcker, den senaste som är översatt till svenska är ”Jihadisternas återkomst – ISIS och det nya sunnimuslimska upproret”.

Det finns ett citat av Patrick Cockburn som flera gånger publicerats i Proletären och som lyder:

”Varje gång jag kommer till Syrien slås jag av hur olik situationen på marken är jämfört med hur den beskrivs i världen utanför. Utländsk medias bevakning av den syriska konflikten är den mest felaktiga och vilseledande vi sett sedan starten av första världskriget. Jag kan inte komma på något annat krig eller kris som jag bevakat där propagandistiska och partiska andrahandskällor så lätt accepteras av journalister som objektiva fakta.”

Patrick Cockburn utvecklar vad han menar:

– Först och främst går det
enkelt att visa hur fel media haft. För en tre, fyra år sedan förutspådde många i media och många politiker att Assad snart skulle falla, att det var oundvikligt. För mig var det uppenbart från början att det inte skulle hända. Av Syriens fjorton provinshuvudstäder kontrollerade Assad då tretton av dem. Så det hade de fel om.

– Sedan kan jag inte påminna mig att någon av dem förutsåg framväxten av Islamiska Staten. Länge presenterade media den väpnade oppositionen som ledd av Fria syriska armén och ”moderata rebeller”, trots att det var lätt att från ett tidigt stadium se att den dominerades av extrema jihadister, av al-Qaida-liknande organisationer. Det fanns en vägran att erkänna det då, och en del vägrar fortfarande att erkänna att det är så. Storbritanniens dåvarande premiärminister David Cameron sa förra året när Storbritannien började bomba i Syrien att det fanns 70 000 beväpnade ”moderata rebeller” i Syrien, men han vägrade identifiera dem närmare.

Patrick Cockburn talar om västmakternas omhuldade moderata rebeller som en myt.

– Det finns journalister som tror på dem, men de åker aldrig till områdena där de ska finnas. Om de moderata rebellerna är så starka som det sägs borde det gå att åka till områdena som de kontrollerar, men journalisterna som tror på dem åker aldrig dit. Jag antar att det beror på att de vet att de skulle hamna i bakluckan på en bil och bli kidnappade eller få huvudet avhugget om de gjorde det.

Vad ligger då bakom att så mycket av rapporteringen från Syrien är så undermålig?

– Under den arabiska våren hade många journalister ett ganska enfaldigt sätt att förhålla sig till den. De såg Libyen och Syrien i väldigt svartvita termer. Allt som var dåligt i Libyen kunde Gaddafi lastas för, precis som att många 2003 trodde att allt som var fel i Irak kunde sättas på Saddam Husseins konto. Vi har sett i de fallen att det helt enkelt inte är så. Efter att de har försvunnit har det blivit värre.

Patrick Cockburn påpekar att det inte betyder att han tar ställning varken för Saddam Hussein, Gaddafi eller Assad, och fortsätter:

– Likadant var det med Syrien, allt som var fel med Syrien var Assads fel. Om det fanns sekterism var den framprovocerad av regeringen, om det fanns beväpnade islamister var det för att de uppmuntrats och släppts ut ur fängelset av Assad och så vidare. Mycket av det här är ganska barnsliga påståenden men de har fått många som tror på dem.

– Man hade kunnat tro att myten om de moderata rebellerna skulle försvinna i takt med att det blev uppenbart att det var för farligt för journalister att åka till rebellkontrollerade områden i norra Syrien eftersom de då skulle blivit kidnappade. Istället gjorde det faktum att ingen kunde åka dit att andrahandskällor accepterades, som från ”medieaktivister” i Aleppo till exempel. Men vilka är de här aktivisterna? Gör de det av kärlek till Gud eller till mänskligheten eller vad? Det är uppenbart att de inte är självständiga utan tillhör någon organisation, de skulle inte kunna arbeta där annars.

En källa som används flitigt
i västmedia är de Vita hjälmarna. Patrick Cockburn säger att han inte vet tillräckligt om organisationen för att uttala sig om just dem.

– Men man måste acceptera att alla i Syrien är partiska. När en by eller stad är belägrad måste man dels fråga vilka det är som belägrar den och vilka det är som håller den. Men sedan måste man också fråga om de som håller staden släpper ut folk därifrån. Och den sista frågan tenderar att aldrig bli ställd.

– De som håller staden har intresse av att hålla folk kvar som mänskliga sköldar, för att sedan kunna spela ut det humanitära kortet i sin propaganda.

Ett exempel på det sistnämnda är staden Madaya nordväst om Damaskus. Syriska armén anklagas för att tillsammans med Hizbollah svälta ut invånarna i staden. Patrick Cockburn ger en annorlunda bild av situationen.

– Jag pratade med en kvinna häromdan som lyckats ta sig ut från Madaya. Hon sa att det var rebellerna på insidan som inte lät henne lämna staden. Samma sak händer i IS-kontrollerade områden. I hus med fem våningar bor familjer på första våningen, krigare på våning två och tre, och på de översta två våningarna bor det familjer igen. Förutom den politiska har de en stark militär anledning att inte släppa ut folk ur staden.

– Man måste hela tiden ställa de här frågorna. Vem gör egentligen vad mot vilka? De frågorna ställs inte tillräckligt ofta och mycket av informationen kommer från andra- eller tredjehandskällor. Det betyder inte att uppgifterna inte kan vara riktiga. Bra propaganda är sann, men den berättar bara en liten del av hela bilden. Det är inget fel i att oppositionen arbetar så, men det är fel att media är så godtrogen och sväljer all information utan att faktakolla den.

Vad gäller oppositionen skiljer Patrick Cockburn mellan den politiska och den väpnade delen, och framhåller att avsaknaden av moderata rebeller på marken inte innebär att det inte finns en politisk opposition mot Assad.

– Som en diplomat uttryckte det till mig: du har regeringssidan, du har antiregeringssidan och så har du en stor del av befolkningen som är anti-antiregeringssidan. Med andra ord gillar de inte Assad särskilt mycket, men de föredrar definitivt Assad framför en opposition styrd av islamister. Om du är alawit, kristen, drus, kurd eller shia och islamisterna tar makten så har du ingen framtid i Syrien. Eller ingen framtid över huvud taget.

– Och även om du är sunni och har ett sekulärt arbete, säg på utbildningsministeriet, så kommer du att tillhöra förlorarna. Alla de väpnade oppositionsrörelserna, utan undantag, vill införa sharialagar i Syrien.

Patrick Cockburn menar att det funnits en romantisk idé om rebellerna som någonting ur musikalen les Misérables, studenter och butiksinnehavare som tar till vapen.

– Från ett tidigt stadium var
de som verkligen kunde göra någonting på marken al-Qaida-grupper från Irak, som redan krigat i flera år och som kunde allt om gerillakrigföring, vapen och logistik. De kom till Syrien 2011 och skapade al-Nusra tillsammans med syriska islamister. Eftersom de var mycket mer effektiva och disciplinerade tog de snabbt över den väpnade oppositionen.

Patrick Cockburn påpekar att på vissa ställen, som i Raqqa, välkomnades IS till och med av befolkningen eftersom de åtminstone förde med sig någon sorts ordning, till skillnad från de rebeller som uppträtt som rena banditer där.

– Ett annat viktigt inslag i islamisternas repertoar, som jämnar ut de militära styrkeförhållandena mot en reguljär armé, är välorganiserade självmordsbombare. Och av någon anledning är det ovanligt med ”moderata” självmordsbombare.

Sedan vårt samtal med Patrick Cockburn
har den ensidiga propagandan om Syrien intensifierats i Sverige. Demoniseringen av Assad fortsätter och USA:s och EU:s sanktioner mot Syrien, som hindrar mediciner och hjälp att nå det syriska folket, nämns knappast i till exempel Aftonbladets kampanj om östra Aleppo.

I Sverige vidarebefordras Vita husets propaganda av riksdagspartierna oavsett politisk färg. Förra veckan släppte Vänsterpartiet – samma parti vars riksdagsgrupp röstade för svensk trupp i Afghanistan 2002 och svenska Jas-plan till Libyen 2011, samma parti vars utrikespolitiska talesperson Hans Linde fick beröm av Carl Bildt för sin syn på Syrien 2013 och samma parti som prydde sina valstugor med Ukrainas flagga efter kuppen 2014 – ett pressmeddelande i vilket Hans Linde säger att ”ansvaret för den humanitära katastrofen i Aleppo vilar tungt på Syriens president Assad och Ryssland” och att ”omvärlden måste vara glasklar med att Assad aldrig kan vara en del av Syriens framtid”.

Ingenting om de tillresta rebellerna, som beväpnats och stötts av USA, Saudiarabien, Qatar och Turkiet, eller om att syrierna har rätt att själva välja sin framtid.

Patrick Cockburn har länge varit tydlig med vad han tycker om de som kräver att Assad måste bort för att få slut på kriget.

– Det är ett faktum att Assad
inte är på väg att falla. Han har en stark armé som inte visar några tecken på att splittras, han kontrollerar den största delen av befolkningen och han är allierad med Ryssland, Iran och Hizbollah.

– Så den som säger att Assad måste bort för att kriget ska ta slut, säger i själva verket att det här fruktansvärda kriget måste fortsätta. Det gör mig arg, folk som påstår att de har humanitära motiv förespråkar i själva verket att kriget ska fortsätta.
Fakta

Prisbelönt journalist om Syrien: ”Moderata rebeller är en myt”

Patrick Cockburn
  • Patrick Cockburn är en irländsk journalist och författare som är utrikeskorrespondent för brittiska tidningen The Independent.
  • När han inte är på plats i Mellanöstern delar han sin tid mellan irländska Waterford och Canterbury i England.
  • Patrick Cockburns senaste bok som är översatt till svenska är Jihadisternas återkomst – ISIS och det nya sunnimuslimska upproret.
  • Hans senaste bok, som fortfarande inte är översatt till svenska, är Chaos & Caliphate – Jihadis and the West in the Struggle for the Middle East.