Saudiskt bombkrig underblåser kaoset i Jemen

Natten mot torsdag 26 mars inleddes bombanfallen mot Jemen. Formellt sägs en koalition av Mellanösterns diktaturstater deltar i angreppet, men det är Saudiarabien som är den politiskt och militärt drivande kraften.

Samma dag som bombningarna inleddes bekräftade Saudiarabiens ambassadör i Washington att anfallet först diskuterats och godkänts av Obamaadministrationen. USA bidrar officiellt med logistiskt stöd och underrättelseinformation.

Bombningarna har i första hand riktats mot huvudstaden Sanaa i den norra delen av Jemen, som sedan september förra året kontrollerats av den så kallade Huthirörelsen. Kiget har redan resulterat i många dödsoffer och mycket förödelse.

Det är inte bara militära anläggningar som angrips. I området kring den internationella flygplatsen har bostadshus bombats. Journalister på plats har mött invånare som sökt efter överlevande i det som återstår av de raserade husen.

Under måndagen skedde den hittills enskilt värsta attacken. Den internationella flyktingorganisationen IOM rapporterar att minst 45 personer dödades och 65 skadades i saudiska flygattacker mot flyktinglägret al-Mazrak i nordvästra Jemen.

Ytterligare en följd av angreppskriget är att internationella biståndsorganisationer avbrutit sin verksamhet. Därmed upphör hjälpinsatser som för många jemeniter är livsavgörande. Närmare två tredjedelar av befolkningen är beroende av humanitärt stöd utifrån.

Måltavlan för den saudiskledda attacken är Huthirörelsen. ”Vi kommer att fortsätta bekämpa Huthirebellerna till dess att de gett upp och överlämnat sina vapen”, förklarade Arabförbundets generalsekreterare Nabil El Araby under toppmötet.

Från saudisk sida hävdas att det de gör är en räddningsaktion för att skydda det jemenitiska folket mot de Iranstödda huthierna, men också en aktion för att slå vakt om demokratin och återföra makten till ”Jemens legitima regering” under den landsflyktige presidenten Abd Rabbuh Mansur Hadi.

Det finns mycket att invända mot Saudiarabiens argumentation.

För det första framför en rad Mellanösternexperter att Irans påstådda inflytande över Huthirörelsen är överdriven. Den är i första hand en inhemsk rörelse med rötter i de shiamuslimska områdena i det nordligaste Jemen. Men dess folkliga bas har vuxit.

När organisationens milis intog mångmiljonstaden Sanaa i höstas mötte de knappt något motstånd. En avgörande orsak till detta är att de förändringar som stora delar av det jemenitiska folket krävde under protesterna 2011 inte förverkligats. Stora orättvisor, korruption och bristen på demokrati är lika stora problem nu som då.

För många jemeniter är huthierna en rörelse som står upp mot de väststödda diktatorerna i Gulfen och deras förtryckarvälden, men också en rörelse som är öppna motståndare till USA:s krig mot terrorismen.

Det huvudsakliga resultatet av detta mångåriga försök att bomba bort al-Qaida från Jemen är ju att terroristgrupperna fått ett starkare fäste i landet.

Vad det gäller demokratiargumentet så är Abd Rabbu Mansur Hadi inte mer folkvald än många andra ledare i regionen. Det var hösten 2011 som Gulfstaterna med stöd av USA och EU hand-plockade den dåvarande vicepresidenten Hadi som lämplig att leda landet efter Ali Abdullah Salehs 33-åriga välde. Dessa stater hade då insett att ett personskifte var nödvändigt för att få stopp på den proteströrelse som fötts ur den arabiska våren.

När Jemens folk gick till val 21 februari 2012 fanns bara en kandidat, Hadi. Valet kantades dessutom av oroligheter. Sveriges radio rapporterade på valdagen att exempelvis hälften av vallokalerna i landets näst största stad, Aden, tvingades stänga på grund av våldet.

Att saudierna anser att Hadi är Jemens legitima ledare är fullt begripligt. De har ju först valt honom och därefter satsat miljardbelopp på att stödja hans styre. Men jemeniterna framstår som betydligt mer kritiska med tanke på hur snabbt Hadis styre fallit samman.

Medan den landsflyktige ”presidenten” Hadi hejar på bombningarna av det egna folket från Saudiarabiens huvudstad Riyad går jemeniterna ut på gatorna i protester mot angreppet.

I söndags genomfördes massdemonstrationer i Sanaa och flera andra städer. Vreden riktas både mot Saudiarabien och dess uppbackare USA. Även jemeniter som inte alls stöder Huthierna fördömer bombningarna som ett angrepp på hela folket.

Inget tyder på att kriget kommer att få ett snabbt slut. Ett fåtal länder har protesterat, däribland Iran och Irak liksom Ryssland och Kina. Den dominerande reaktionen i västvärlden på detta väpnade angrepp på en suverän stat är tystnad.

Därmed kan den saudiska kungadiktaturen fortsätta att med militära medel försöka återföra sin – och västvärldens – allierade till makten i Jemen. Än blodigare lär det bli om saudierna tillsammans med vännerna i Arabförbundet går in i Jemen med mark-trupper.

För Saudiarabien handlar kriget om att stärka sin egen position som regional stormakt. Här sneglar man ständigt på den historiske fienden Iran, som enligt saudierna alltför mycket kunnat stärka sin position efter USA:s störtande av Saddam Hussein i Irak 2003. I bakgrunden skymtar ett missnöje från Saudiarabien med Obama-administrationens pågående kärnenergiförhandlingar med Iran.

Kriget handlar också från Saudiarabiens sida om att slå ner missnöjesrörelser i allmänhet i regionen och förtryckta shiamuslimska minoriteter i synnerhet. Om det är något som skrämmer det saudiska kungahuset så är det risken för att det egna folket inspireras att resa sig mot förtryckarna.

För Jemen är detta kriminella krig en katastrof. Det kommer lika lite som andra väpnade angrepp i regionen att lösa landets problem.

Det går inte att bomba bort missnöje med förtryck och fattigdom. Det går inte att bomba bort motsättningar mellan landets regioner och etniskreligiösa grupper.

Och istället för att knäcka huthierna har bombningarna fått rörelsen att intensifiera sin offensiv söderut, där de också möter kraftigt motstånd från invånarna.

Det främsta resultatet av det saudiska angreppet lär vara att det eldar under splittringen och fördjupar nöden i det fattiga landet. Jemen löper stor risk att gå ett liknande öde till mötes som Libyen.