Presidentvalet ingen huvudfråga för radikala fack i USA – "Kampen är vägen till förändring"

Arbetarrörelsen i USA är tillbakapressad. Bara var nionde lönearbetare är fackligt organiserad och den största landsorganisationen AFL-CIO står nära etablissemanget i Demokratiska Partiet. Men det finns ljuspunkter med fackklubbar som tar strid för de arbetandes intressen.

– Vi arbetar för att facken i USA ska inta en klasståndpunkt och kämpa mot kapitalismens barbari, säger Cherrene Horazuk när Proletären möter henne på Fackliga världsfederationens kongress i Durban, Sydafrika.

Hon är ordförande för klubb 3800 i AFSCME, ett förbund som organiserar anställda inom offentlig service.

På WFTU:s kongress deltar ett tiotal fackliga aktivister från olika yrkesgrupper och städer i USA. Flertalet av dem är precis som Cherrene Horazuk och hennes arbetskamrat Bradley Segal offentliganställda. I USA är den fackliga organisationsgraden i offentlig sektor fem gånger så hög som i den privata.

• Berätta om fackklubben och ert förhållande till det antikapitalistiska WFTU?

– Klubb 3800 organiserar 1500 anställda inom administrationen på University of Minnesota. Klubben är inte medlem i WFTU, vi deltar på kongressen som observatörer och är här för att lyssna och lära. Men vår fackklubb har alltid stått för en klasskampslinje, svarar Cherrene Horazuk.

Att vara kontorsanställd vid ett offentligt universitet i USA betyder ofta låg lön och dåliga anställningsvillkor. Cherrene Horazuk och Bradley Segal berättar om de många kamper som facket varit indraget i. Medan chefslönerna nått rekordnivåer görs återkommande försök att pressa kostnaderna genom att sänka lönerna och försämra sjukförsäkringarna för de kontorsanställda.

Trots det svåra läget har fackklubben lyckats få igenom vissa förbättringar.

– I senaste avtalsrörelsen vann vi en viktig seger. Vi fick igenom sex veckors betald föräldraledighet…

Cherrene Horazuk avbryter sig när hon ser att jag reagerar och ber henne upprepa vad hon nyss sagt.

– Jag vet, fortsätter hon, sex veckor är ingenting jämfört med Sverige och många andra länder. Men för oss är det en stor seger, ett krav vi kämpat för länge.

När Barack Obama vann presidentvalet för åtta år sedan var det en närmast lyrisk stämning världen över. I Sverige hyllades han av hela den politiska skalan från Vänsterpartiet till Moderaterna.

• Vad blev det av Obamas utlovade ”Change”, förändring?

Cherrene Horazuk och Bradley Segal suckar när jag ställer frågan.

– Den amerikanska arbetarrörelsen i allmänhet har linjen att vi måste välja rätt president och rätt politiker så ska de lösa våra problem. Men förändringar kommer inte från löften av politiker. Om det blivit förbättringar på något område så är det för att folk gått på gatorna och kämpat. Arbetarrörelsen i USA var som starkast när den aktivt kämpade för arbetarklassens rättigheter, säger Cherrene Horazu.

• Hur ser ni på det kommande presidentvalet? Donald Trump eller Hillary Clinton?

– Ingen av kandidaterna företräder arbetarklassen. Trump är dålig på alla sätt. Han står för en politik som attackerar arbetarklassen och är rasistisk. Det Clinton säger är i ord bättre för arbetarna men inte i handling. Och det vet vi också gäller hennes politik i förhållande till omvärlden, svarar Bradley Segal och hänvisar till den krigspolitik hon var ansvarig för som utrikesminister under Obama.

– Det är inte valen som är lösningen. Oavsett president så kommer vi aldrig att få en verklig förändring förrän människor organiserar sig och kämpar. Många känner sig uppgivna inför det kommande valet, de gillar inte någon av kandidaterna. Samtidigt ger det oss en möjlighet att tala med folk och visa på vägen till en förändring.

Även om den kämpande arbetarrörelsen i USA är tillbakapressad pågår en rad strider på arbetarplatser runt om i landet.

Samma dag som Proletären möter Cherrene Horazuk och Bradley Segal inledde 750 arbetare på Harvard Universitys matservering en strejk. Kravet är en årsinkomst som går att leva på. Ett stort problem för de 750 matserveringsarbetarna är att de bara har jobb åtta av årets tolv månader. Under sommaren och övriga lov har de varken lön eller rätt att få arbetslöshetsersättning.

Trots det begränsade antalet strejkande är detta en kamp som fått brett folkligt stöd och har stor symbolisk betydelse i USA.

– Harvard är det rikaste universitetet i världen, säger Cherrene Horazuk. Det har 35 miljarder dollar i tillgångar, 47 nobelpristagare har gått där och de har utbildat världens borgarklass. Ändå lever universitetets anställda i fattigdom. Men nu reser de sig och kräver en garanterad årsinkomst som möjliggör ett värdigt liv.

Efter drygt två veckor slutade strejken i seger och matserveringsarbetarna fick igenom sina krav.

Cherrene Horazuk och Bradley Segal nämner fler exempel på aktuella fackliga strider. Lokala strejker och strejkvarsel som omfattat tusentals anställda. Många förs inom utbildnings- eller sjukvårdssektorn.

Dessutom ansluter sig allt fler fackliga organisationer till rörelser som Black Lives Matter, som protesterar mot polisens terror mot unga svarta män. Bara under de senaste två åren har polisen i USA skjutit ihjäl över 2000 personer.

Det går inte att tala om presidentvalet i USA och vikten av folklig mobilisering utan att ta upp Bernie Sanders. Den 74-årige Vermontsenatorn från Demokraterna var något så ovanligt som en presidentkandidat som kallar sig socialist.

• Även om Sanders nu sluter upp bakom Clinton, som han tidigare kritiserade skarpt, så är rörelsen kring kandidaturen intressant. Hur ser ni på fenomenet Sanders?

– Sanders mobiliserade många och särskilt ungdomar. Opinionsundersökningar visar att de unga i USA är mer positiva till socialismen än till kapitalismen. Det skapar möjligheter för framtiden. Vi har en uppgift i att organisera de unga som var med i rörelsen bakom Sanders, avslutar Cherrene Horazuk.