”Obama är en Bush i fårakläder”

Obama verkade vara allt det som Bush inte var. Han var en svart man av enkel härkomst som genom hårt arbete tagit sig till toppen, ”the american dream” personifierad. Han var en universitetsutbildad och påläst politiker. Han stod i samklang med världsopinionen i kritiken av Irakkriget, tortyren och Guantánamofängelset. Han var en supermaktspresident som lovade att lyssna hellre än att komma med konfrontativa diktat.

Obama gjorde sitt bästa för att upprätthålla denna bild. Den 4 juni 2009 höll han ett historiskt tal i Kairo. Detta var när USA:s vän Hosni Mubarak ännu lyckades hålla den egyptiska befolkningen i schack.

Talet började skrivas redan innan Obama svor presidenteden. Det viktigaste budskapet var att ”det nya USA”, Obamas USA, söker samarbete med omvärlden. Ett samarbete byggt på ömsesidig respekt och för gemensamma intressen.

Men bakom de vackra orden och den ödmjuka attityden framgick det redan då att det mesta var som förr. Vilket fick den libanesisk-amerikanska professorn och skribenten Asad Abukhalil att utbrista: ”Obama är en Bush i fårakläder.”

Något som redan då var tydligt var att den nye presidenten var betydligt mer personligt involverad i kriget mot terrorismen än sin föregångare.

Vad är det för fel med att presidenten sitter i ett rum, tittar på listor och porträttbilder – en somalisk man, en sjuttonårig flicka, en amerikansk medborgare – och bestämmer vem som ska dö?

Frågan ställs av Amy Davidson i magasinet The New Yorker. Det är en av flera US-amerikanska tidningar som utförligt granskat det som blivit något av Obamas signum, drönarkriget. Även för den med kunskap om USA-imperialismens brott genom tiderna är det som pågår häpnadsväckande.

På tisdagarna möts de i Vita husets ”Situation room”. Gruppen består av dryga tjugotalet personer som arbetar med kontraterrorism, och så presidenten själv. På mötet presenteras underrättelseuppgifter om misstänkta terrorister i Pakistan, Jemen, Somalia och andra länder.

En person som själv varit med på antiterrormötena förklarar för New York Times att personförteckningarna med bilder och korta biografier påminner om en årsbok från högstadiet. Efter genomgångarna fattas besluten. Om det finns misstankar om att civila kan komma att dödas måste presidenten själv ge sitt godkännande.

Uppgiften på dessa möten är alltså att upprätta ”dödslistor” över människor på andra sidan jordklotet. Och det är Obama som personligen utfärdar dödsdomarna.

I bästa fall är de drabbade misstänkta – men definitivt inte dömda – för ett brott. I värsta fall räcker det med att de befinner sig i närheten av en person som förts upp på ”dödslistan”. Det kan handla barn och andra familjemedlemmar, om grannar eller någon som bara råkar vara där när drönaren släpper sina bomber.

Det kraftigt upptrappade drönarkriget drar masken av Obamas högtidliga löften om ”förändring”. Han är en krigsförbrytare precis som sin föregångare.

Men det vore fel att sluta resonemanget här. Den brottsliga politik som utgår från Vita huset handlar om mycket mer än drönare, global övervakning eller andra uppmärksammade frågor. Den handlar om mycket mer än en person och hans ansvar.

Som president för USA är Obama företrädare för världens mäktigaste och mest aggressiva imperialistiska makt. Hans främsta uppgift är att säkerställa dess intressen – med de medel som krävs.

Det betyder inte att vem som styr i Vita huset saknar betydelse. Varje presidentadministration sätter sin prägel de frågor som tas upp och vilka beslut som fattas. Det gäller inte minst USA:s inrikespolitik. Det är många amerikaner som föredrar Obama framför någon av de republikanska guvernörer som i sina delstater nästan tävlar om vem som vågar gå längst i att attackera fackföreningarna, inskränka aborträtten eller hindra fattiga från att få tillgång till sjukvård.

Det gäller också utrikespolitiken där Obamas mjukare framtoning spelar roll i förhållande till världsopinionen.

Men ett personskifte i Washington betyder inte ett systemskifte. Presidenter går – imperialismen består. Och som företrädare för världens mäktigaste och mest aggressiva imperialistmakt fullföljer Obama det krig mot terrorismen som stakades ut under Bush.

Att supermakten har en uppsjö av planer för krig, regimskiften och andra insatser mot länder världen över är inget att förvånas över. Vilka planer som genomförs är en annan fråga.

När den tidigare presidentkandidaten och generalen Wesley Clarke 2006 avslöjade att Bushadministrationen planerat krig mot sju namngivna stater hade det kunnat avfärdas som en av många skrivbordsprodukter, som aldrig kommer att bli verklighet. Men det finns anledning att ta detta på allvar.

Första gången Wesley Clarke fick höra talas om krigsplanerna var en dryg vecka efter terrordåden 11 september 2001. Under ett besök i Pentagon berättade en general för Clarke att Bushadministrationen beslutat att gå i krig mot Irak. Detta var ett par veckor innan kriget mot Afghanistan inletts.

När Wesley Clarke återvände till Pentagon några veckor senare fick han se det klassificerade dokument som pekar ut sju länder som ska slås ut på fem år. Det var Irak, Libyen, Somalia, Sudan, Libanon, Syrien och slutligen Iran.

Tidsperspektivet var överoptimistiskt. Men Obama fullföljer målsättningen att slå ner på motsträviga länder och rörelser och stärka USA-imperialismens kontroll över det olje- och gasrika arabvärlden. Exakt hur och med vilka medel det sker varierar.

• Det kan ske genom USA-ledd invasion och ockupation, som i fallet Irak.

• Det kan genomföras i Natoregi, som bombningarna av Libyen.

• Det kan ske med drönare, som i Somalia.

• Det kan uppnås genom att stödja separatistiska rörelser, som i Sudan som 2011 delades i två stater.

• Det kan genomföras av allierade, som i fallet Libanon där Israel bombat och Saudiarabien underblåst sekteristisk splittring och våld.

• Det kan ske genom beväpning av al-Qaidainspirerade terrorister, som i Syrien.

• Det kan förverkligas genom demonisering, ekonomiska sanktioner och hemliga dödspatruller, som i fallet Iran.

Obamas makttillträde har inte förändrat huvudinriktningen på USA:s utrikespolitik. Och den sträcker sig som bekant långt utanför ovan nämnda exempel.

I Afghanistan-Pakistan har det skett en kraftig militär upptrappning. Detta var ju det krig som Obama anklagade sin föregångare för att ha satsat för lite på.

De återkommande provokationerna mot Nordkorea, av Bush utnämnt till en av ondskans axelmakter, fortsätter.

Ett särskilt Afrikakommando har upprättats för att kraftigt stärka USA:s militära närvaro på den afrikanska kontinenten.

I Latinamerika utgör den folkligt förankrade vänsterpolitiken en ständig måltavla för destabilisering, sabotage och till och med kuppförsök.

Faktum är att i Latinamerika har Obama lyckats med något som Bush misslyckades med, nämligen att störta en progressiv regering.

Det var under Obamas första år, i juni 2009, som Honduras allt mer radikala president Manuel Zelaya kidnappades i sitt hem och i bara pyjamasen sattes på ett plan till Costa Rica, ett land som är näst intill en amerikansk koloni.

Naturligtvis var både CIA och Pentagon informerade om och involverade i en kupp utförd av generaler utbildade i USA. Vita huset vägrade konsekvent att kalla det inträffade för en statskupp. Så småningom erkände Vita huset de nya härskarna i Tegucigalpa som Honduras legitima makthavare.

Det finns ytterligare en fråga som visar på kontinuiteten mellan den förre och sittande presidenten.

Den 13 mars i år mottog en federal domstol i Kalifornien en stämningsansökan mot George W Bush och fem av hans närmaste medarbetare. Bakom stämningen står Sundus Shaker Saleh, en ensamstående trebarnsmor från Irak. Kriget 2003 och det efterföljande våldet fick fruktansvärda konsekvenser. Flera i hennes familj mördades, och hon själv tvingades fly till Jordanien.

Sundus Shaker Salehmenar menar att invasionen var illegal, en krigsförbrytelse, och ett sådant brott ska inte ens en president kunna komma undan med.

Hennes åsikt om Irak är i grunden densamma som krigsmotståndaren Obama hade 2003. Men presidenten Obama håller Bush och hans förbrytargäng om ryggen.

Den 20 augusti svarade en tjänsteman vid Justitiedepartementet att de sex personerna agerat i tjänsten och därför, i enligt med amerikansk lag, bör beviljas immunitet.

Det är inte första gången som brott begångna under kriget mot terrorismen sopats under mattan. I augusti 2012 beslutade den politiskt tillsatte statsåklagaren att lägga ned två fall där människor i USA:s fångenskap i Afghanistan och Irak torterats till döds. Glenn Greenwald på brittiska The Guardian beskrev detta som finalen på Obamaadministrationens process för att rentvå alla som begått brott under Bush-eran.

Naturligtvis sker det i egenintresse. För om förbrytelser begångna under Bush prövas i en domstol skulle den sittande presidenten snart stå på tur. I rollen som USA-imperiets ledare är Obama en lika stor brottsling som sin föregångare.