Franska folket på fötter

Att det inte skulle bli lätt för Nicolas Sarkozy att driva igenom försämringar av pensionssystemet var väntat. Men kanske hade den nuvarande presidenten och högerledaren inte väntat sig denna massiva folkliga mobilisering.

Från 7 september till tisdag 19 oktober, samma dag som denna tidning pressläggs, har fransmännen gått ut i sex landsomfattande aktionsdagar inkluderande strejker och demonstrationer i över 200 städer.

– Deltagarantalet har ökat under protesterna och nått över tre miljoner. I Marseille var vi 200.000 som demonstrerade. Det är mycket som pågår. Ena dagen strejkar hamnarbetare, nästa är det en skola som blockeras.

Proletären talar med René Barthes på telefon. Han är en pensionerad lärare från Marseille och representant för Fackliga klassfronten. Det är en ny och ännu liten organisation som samlar radikala fackliga aktivister kring den fackliga grundtanken om klasskamp för arbetarnas intressen med socialismen som mål.

Det är tydligt att René Barthes är optimistisk över den senaste tiden utveckling. Det finns ett starkt folkligt stöd för att pressa högerregeringen att dra tillbaka pensionsreformen. Enligt senaste mätningen sluter 71 procent av folket upp bakom protesterna. 54 procent vill ha en generalstrejk om inte Sarkozy backar.

Stödet underifrån visar sig inte bara i opinionsundersökningar. Motståndet mot regeringens politik drivs fram underifrån. På arbetsplatsmöten över hela landet diskuterar och beslutar arbetarna om strejker och andra aktioner.

– Till och med mitt fack, FSU, som organiserar statsanställda, har utlyst strejkmöten, säger René Barthes.

Flera arbetargrupper har inte nöjt sig med endagsstrejker på de centralt utlysta aktionsdagarna.

Delar av järnvägsarbetarkollektivet har strejkat sedan 12 oktober. I lördags uppgavs strejken omfatta 26 procent av arbetarna, men andelen strejkande väntades stiga under denna veckas upptrappning.

Nedläggningen av arbetet på Frankrikes tolv oljeraffinaderier är den aktion som fått störst effekt på samhället. Trots att regeringen vid flera tillfällen påstått att hotet om bränslebrist är avvärjt står tusentals mackar utan bensin och flygtrafiken hotas. Bränsleblockaden har förstärkts av att lastbilschaufförerna anslutit sig till protesterna.

Sedan förra veckan har det börjat röra sig också på skolor och universitet.

– Ungdomarna har börjat ansluta sig till protesterna. 500-600 högstadieskolor är nu blockerade, berättar René Barthes.

Parlamentets underhus och senaten har i flera omröstningar godkänt olika delar av pensionsreformen. För senaten kvarstår dock en omröstning om hela lagförslaget. Enligt det senaste beskedet kommer den äga rum tidigast torsdag 21 oktober. Mobiliseringen denna vecka syftar till att pressa ledamöterna att inte rösta igenom det.

Inget tyder på att regeringen Sarkozy tänker backa. ”Denna reform är nödvändig… Frankrike kommer att genomföra den”, förklarade presidenten på en presskonferens i början av veckan.

Vad som händer om lagförslaget klubbas igenom återstår att se. Under de senaste veckorna har allt fler röster underifrån krävt att facken ska trappa upp åtgärderna.

Lokala fackliga organisationer i Pas-de-Calais i norra Frankrike beslutade i helgen att resa till Paris för att sätta upp ett motståndsläger utanför Nationalförsamlingen. Detta motståndsläger ska vara bemannat dag och natt fram till att pensionsreformen rivits upp.

Fackliga klassfronten varnar för de fackliga ledarnas agerande. När Proletären mötte två Renaultarbetare från Fackliga klass-fronten på grekiska PAME:s konferens i Aten i september var de entusiastiska över den folkliga aktiviteten mot pensionsreformen. Men de var kritiska till att CGT, den största landsorganisationen som står kommunistpartiet nära, bara utlyser ineffektiva endagsstrejker och inte reser kravet att hela pensionsreformen ska avvisas.

CGT-ledaren Bernard Thibault kräver endast att lagförslaget ska omförhandlas och att facken då ska få säga sitt.

Oppositionen i nationalförsamling intar en liknande position. ”En pensionsreform är nödvändig – det är vi alla överens om. För att genomföra en sådan måste vi diskutera, förhandla och framförallt ha rättvisa”, förklarade det socialdemokratiska Socialistpartiets ledare Martine Aubry för tv-kanalen France2.

– De reformistiska fackliga ledarna säger ”snälla regeringen, var resonabla, annars är det risk för att kampen hårdnar”. De vill ändra detaljer i pensionsförslaget. Deras kritik riktas mot regeringens nyliberala politik, och de säger att vi måste byta regering i nästa val. Men det löser ingenting, säger René Barthes och fortsätter:

– Vi i Fackliga klassfronten menar att det som sker i Frankrike är samma sak som sker i alla EU-länder, i Grekland, Spanien och Portugal och så vidare. Politikens syfte är att tillgodose monopolkapitalets behov. Den franska arbetsgivarorganisationen MEDEF vill riva upp den sociala kompromiss som gällt sedan andra världskriget. Pensionssystemet är bara det första steget. MEDEF vill vrida klockan tillbaka och skrota alla rättigheter för arbetarna.

Kampen i Frankrike är viktig för långt fler än fransmännen. I ett uttalande från 17 oktober konstaterar Fackliga klassfronten att en seger inte bara skulle vara ett nederlag för regeringen Sarkozy och de franska storföretagen. En seger skulle vara ett bidrag till att utveckla den folkliga kampen i Europa mot den reaktionära politik som dikteras från kapitalets EU.

Risken är stor att de fackliga ledarna kommer att försöka backa när ett beslut väl är fattat.  Frågan är hur alla de arbetare, studenter och elever som inte är beredda att acceptera pensionsreformen kommer att agera.
 
René Barthes menar att den breda aktiviteten på basplanet gör det mycket svårare för den fackliga toppen böja sig för regeringen. De protesterande har dessutom folkmajoriteten bakom sig. Stödet för Sarkozy och hans politik är under 30 procent.

Frågan är också vilka motåtgärder som överheten tänker ta till. Redan har polis kommenderats ut mot strejkande arbetare och mot elever som demonstrerat och ockuperat skolor. Över 1100 har gripits.

De uteblivna bränsleleveranserna har fått regeringen att avisera hårdare tag.

”Jag tänker inte låta den franska ekonomin drabbas av en bränsleblockad… Strejkrätten är inte rätten att hindra tillgång till bränsledepåerna. Det är en illegal aktion”, förklarade premiärminister Francois Fillon för tv-kanalen TF1 och tillade:
”Vi kommer att ta nödvändiga beslut.”

Patrik Paulov
Proletären nr 42, 2010



Fakta|Protesterna i Frankrike
Pensionsreformen
• Att kraftigt skära ner de offentliga utgifterna genom att försämra pensionssystemet var ett av Nicolas Sarkozys löften när han valdes till president 2007.
• Pensionsreformen innehåller tre grundläggande förändringar. Den tidigaste möjligheten att gå i pension höjs från 60 till 62 år medan åldersgränsen för full pensionsutbetalning höjs från 65 till 67 år. Kravet på antalet arbetade år för att få full pension höjs från 40,5 till 41,5 år.
• Sarkozy är inte den förste att försöka försämras pensionssystemet. 1995 tvingades Frankrikes dåvarande presidenten Jaques Chirac backa efter en våg strejker och protester i samma storleksordning som de vi nu ser.

Fackliga klassfronten
• Fackliga klassfronten (Front Syndicale de Classe, FSC) grundades i juni förra året. Den består främst av radikala aktivister från CTG, den största landsorganisation som står nära det kraftigt försvagade franska kommunistpartiet, samt FSU, centralorganisation för förbund som organiserar statsanställda.
• FSC framhäver klasskampen och klassintresset och fördömer den klassamarbetslinje som ledarskapet i CTG, FSU och landets övriga landsorganisationer står för.
• Fackliga klassfrontens uppbyggnad samt  inriktning påminner om den grekiska fronten
PAME. René Barthes framhåller dock att den franska organisationen är mycket mindre och svagare än PAME.
• Fackliga klassfronten är precis som PAME ansluten till Fackliga världsfederationen (WTFU), som samlar klassorienterade fackliga organisationer världen över.