USA – en desperat supermakt

Kommentaren fälldes nyligen av den amerikanske språkforskaren och
författaren Noam Chomsky. I en längre intervju gjord av Foreign Policy
in Focus, en Bushkritisk tankesmedja baserad i Washington, diskuterar
Chomsky USA:s utrikespolitiska strategi, men också risken för vad
landets styrande män och kvinnor kan ta sig till framöver.



För trots militär styrka att både fortsätta pågående krig och starta
nya har supermaktens ledare uppenbara bekymmer med att finna vägen till
seger. Vad händer när desperationen växer? Står Iran på tur, eller är
det kanske Libanon?



Mycket står på spel

För några veckor sedan framförde militära rådgivare till USA:s
befälhavare i Bagdad ett dramatiskt budskap: ”Vi måste vinna kriget
inom sex månader, annars kommer vi att stå inför en kollaps liknande
den i Vietnam.”



Även om tidsperspektivet kan diskuteras visar uttalandet att USA, fyra
år efter krigsstarten, står inför enorma problem. Trots den massiva
militära insatsen har USA misslyckats att få verklig kontroll över
Irak. Motståndsrörelsen mot ockupationen har snarare stärkts och blivit
effektivare, och det irakiska folkets överväldigande majoritet är,
oavsett interna motsättningar, motståndare till att deras land styrs
och plundras av utländska herrar.



Det är mycket som står på spel för USA. Det handlar om kontrollen av de
enorma oljetillgångarna i Irak, men också om makten och inflytandet i
hela den oljerika regionen. Också Ryssland och den framväxande
ekonomiska supermakten Kina strävar, om än med fredliga medel, efter
att få sin del av kakan.



Från flera håll varnas för att USA i denna desperata situation är på
väg att starta ett nytt krig, som skulle kunna sätta hela Mellanöstern
i brand.



Ny fiende i fokus

I den amerikanska tidskriften The New Yorkers 5 marsnummer presenterar
den internationellt ansedde journalisten Seymour Hersh vad han menar är
Bushadministrationen nya strategi. Den går i korthet ut på att USA,
från att ha sett det sunnidominerade motståndet i Irak och
sunniextremisterna i al-Qaida som dess farligaste fiender, istället
riktar fokus på shiiterna och Iran.



Detta har tydliggjorts i flera offentliga sammanhang.



När president Bush 23 januari höll årets State of the union-tal pekade
han ut just ”shiaextremister stödda av Iran” som en lika stor fiende
som al-Qaida. Han nämnde libanesiska Hizbollah vid namn, men uttalandet
var lika mycket riktat mot de krafter inom ockupationsregeringen i
Bagdad, som har vänskapliga förbindelser med Iran.



När utrikesminister Condoleezza Rice utfrågades inför senatens kommitté
för utrikesrelationer samma månad förklarade hon att det handlade om
att skilja ”reformisterna”, till vilka USA räknar sunnitiska
diktaturregimer som den jordanska och den saudiska, från
”extremisterna”, vilka namngavs som Iran, Syrien och Hizbollah.



Bushadministrationen har uppenbarligen börjat förfasa sig över att
Iran, en av USA:s huvudfiender sedan den islamistiska revolutionen
1979, och dess shiitiska lierade stärkt sin ställning i regionen men
framförallt i Irak – och det som ett direkt resultat av att USA:s
ockupation.

Även om Bushadministrationen försöker ställa sunniter och shiiter mot
varandra, handlar det inte om vilken av islams grenar den ena eller
andra parten tillhör utan om inställningen till USA-imperialismen. Om
lydnad och olydnad. Och vad det gäller det sistnämnda är Iran just nu
den stora skurken.

Att Bushadministrationens blickar vänts mot Iran hör också ihop med
att landet har en av världens största oljereserver, och att Iran allt
mer gått över till att använda euro istället för dollar i sin
utrikeshandel. Dollarns ställning som världsvaluta, inte minst i
handeln med olja, är en förutsättning för USA:s nuvarande maktposition
och konsumtion på omvärldens bekostnad.



Uppladdning mot Iran

Den pågående uppladdningen mot Iran har många drag som påminner om
kampanjen mot Irak inför krigsutbrottet 2003. Michael T Klare,
amerikansk författare och professor i freds- och säkerhetsstudier,
redogör i Asia Times för hur Bush de senaste månaderna lagt pusselbit
till pusselbit för att motivera ett anfall på Iran.



1. Iran hjälper och uppviglar USA:s fiender i Irak.

Att anklaga Iran för att militärt stödja den irakiska och till
största delen sunnitiska motståndsrörelsen, som kämpar mot både USA och
den Iran-vänliga ockupationsregeringen i Bagdad, är minst sagt befängt.
Men för Bushadministrationen är denna anklagelse viktig. Om Iran
”attackerar” USA i Irak kan ett krig mot Iran beskrivas som
självförsvar. Irans trogna allierade, Syrien, har tidigare utsatts för
liknande anklagelser.



2. Iran försöker framställa kärnvapen.

Iran säger sig vilja utveckla kärn-kraft för civilt bruk, vilket
landet är i sin fulla rätt att göra. Åtskilliga experter har påpekat
att Iran, även om det i hemlighet försöker utveckla kärnvapen, inte
kommer att lyckas än på många år. Men kärnvapenhotet är, precis som
Saddam Husseins massförstörelsevapen, ett tungt argument i utmålandet
av Iran som en fara för en hel värld.



Det kan vara värt att påminna om att USA på 1970-talet, när dess vän
Mohammed Reza Shah Pahlavi styrde Iran, gav stöd till det då nystartade
iranska kärnenergiprogrammet.



3. Shiaextremismen hotar USA:s vänner i Mellanöstern.

Precis som Seymour Hersh påpekar är detta att allt mer återkommande
inslag i hetsen mot Iran. Bushadministrationen målar upp ett
skräckscenario där Iran, med hjälp av ”lydorganisationer”, försöker
destabilisera USA-allierade sunniregimer i länder som Jordanien och
Saudiarabien och störta regionen i kaos. Visst kan Iran anklagas för
mycket, som samarbete med USA i det ockuperade Irak. Men startar krig
och skapar kaos i Mellanöstern, det är det framförallt USA och Israel
som gör.



Den muntliga propagandan utgör bara en del i den pågående uppladdningen.



• USA försöker i FN:s säkerhetsråd driva igenom hårda ekonomiska
sanktioner, för att isolera Iran och strypa dess handel med omvärlden.

• Två amerikanska hangarfartyg och ytterligare krigsfartyg har
placerats ut i Persiska viken, redo att gå till attack med kort varsel.


• På plats i Iran finns hemliga agenter som håller på att förbereda ett
anfall. Deras uppgift är, enligt källor i Pentagon och Vita huset som
Hersh intervjuat, bland annat att kartlägga lämpliga mål för
bombningar.

• USA arbetar också med att underblåsa etniska och religiösa
motsättningar. Nästan 40 procent av Irans 70 miljoner invånare utgörs
av minoritetsgrupper. Brittiska Sunday Telegraph intervjuade nyligen
CIA-företrädare och före detta amerikanska statstjänstemän under
rubriken ”USA finansierar terrorgrupper för att skapa kaos i Iran”.



Det sistnämnda, att söndra och härska, är en väl beprövad metod. Se på
Irak och Libanon, eller se på det ockuperade Palestina, där USA och
Israel i brist på religiösa motsättningar istället lyckats få de
politiska fraktionerna att vända vapnen mot varandra.

Libanon första offret?

Att USA hotar Iran är idag allmänt känt. Tyst är det däremot om
Libanon. Den brittiske Mellanösternkorrespondenten Robert Fisk menar
att det strategiskt belägna landet, med gräns mot Israel och Syrien,
kan bli det första offret när krigsmullret åter ljuder.



När Israel i somras angrep Libanon förklarade Condoleezza Rice att det
var ett startskott för skapandet av ett nytt Mellanöstern. Att krossa
Hizbollah, regionens mest välorganiserade och starkaste väpnade
motståndsrörelse, var ett mål med kriget. Ett annat var att försvaga
Libanon och göra det mer beroende av väst, vilket i sin tur skulle
skärpa inringningen Syrien. Men kriget sågs också, enligt källor i
Pentagon, som en övning inför ett anfall på Iran.



Planerna gick som bekant i stöpet då Hizbollah stod emot den
”oövervinnliga” israeliska krigs-makten. Men krigets målsättningar
kvarstår. Och behovet av att förverkliga dessa har därefter ökat, då
den libanesiska oppositionen, med Hizbollah som starkaste kraft, har
ett bredare folkligt stöd än den proamerikanska regeringen.



Så vad göra?

Hellre än att riskera ett Libanon med tätare band till Syrien och Iran
har USA och Israel också där underblåst etnisk och religiös splittring,
framförallt mellan regeringshögerns sunniter och oppositionens shiiter.
De senaste månadernas blodiga händelser med bland annat krypskyttar på
taken Beirut och sprängdåd mot passagerarbussar visar att det finns
krafter som försöker provocera fram ett inbördeskrig.



Redan i december förra året godkände Bush en hemlig CIA-operation mot
Hizbollah. Seymour Hersh rapporterar att företrädare för libanesiska
regeringspartier bidragit med vapen och pengar till al-Qaidainspirerade
sunnitiska grupper, som är starkt fientliga till Hizbollah och shiiter
i allmänhet.



Många libaneser, inklusive ledare för Libanesiska kommunistpartiet,
varnar för inte bara ett förödande inbördeskrig, utan att Israel
planerar att utnyttja detta till att på nytt angripa Libanon.



Israel håller på att förbereda sig. Generalmajoren Alain Pellegrini,
avgående befälhavare för FN-styrkan UNIFIL i södra Libanon, har försökt
göra omvärlden uppmärksam på att israeliska stridsplan kränker Libanons
gränser så ofta som fem, sex gånger om dagen.

”Sådana kränkningar sker uppenbarligen för att ta kontroll över
libanesiskt territorium, men de kan också vara en form av provokation”,
förklarade han i en radiointervju i februari.



Blir det krig?

Det är inte självklart att kaos bryter ut i Libanon. Den
väldisciplinerade oppositionen vet att inbördes strider är precis vad
fienden önskar.



Vad som händer i Libanon hänger tätt samman med utvecklingen i regionen
i övrigt och inte minst USA:s planer mot Iran. Den avgörande frågan är
om USA tänker gå vidare och ta steget från hot och militär uppladdning
till ett regelrätt krig.



Att USA skulle försöka sig på att ockupera Iran, till ytan 3,5 gånger
så stort som Irak och med nästan tre gånger så många invånare, är det
ingen som tror. Sådan militär kapacitet har inte USA i dagsläget. Om
ett krig startas blir det troligen riktade bombanfall mot exempelvis
kärnanläggningar och ekonomiska mål.



De ovan citerade Seymour Hersh och Michael T Clare menar liksom många
andra att USA kommer att anfalla Iran, om inte snart så åtminstone
innan Bushs mandatperiod är slut. Andra menar att uppladdningen i
första hand är ett sätt att skrämma Iran och dess allierade i Irak till
lydnad, men också en styrkedemonstration inför Ryssland, Kina och
övriga världen. ”Vi kan göra vad vi vill.” Noam Chomsky tvekar:



”Trots allt anser jag fortfarande att det inte är särskilt troligt att
USA kommer att anfalla Iran. Ett anfall skulle kunna bli en enorm
katastrof, ingen vet vad konsekvenserna skulle kunna bli. Jag tänker
mig att endast en administration som är verkligt desperat skulle kunna
göra det. Men om demokraternas kandidater ser ut att vinna valet
[presidentvalet 2008], då kommer administrationen att vara desperat.
Och problemet Irak kvarstår: de kan inte stanna och de kan inte lämna.”



PATRIK PAULOV

Proletären 11, 2007