Syrror med rätt att döda
Svenska krigsmakten i Afghanistan blandar ihop hjälpinsatser med stridsinsatser. Finns det något alternativ till beväpnade sjuksköterskor?
Sjuksköterskor och läkare måste bli bättre på stridsteknik, tycker Johan Wahlgren. Han arbetar på Försvarsmedicincentrum i Göteborg och utbildar vårdpersonalen som ska med svenska militären till Afghanistan. Till tidningen Vårdfokus berättar Wahlgren: ”Det är min personliga åsikt, att sjuksköterskor och läkare skulle behöva öva mer och lära sig mer om stridsteknik och hur man handskas med vapen.” Det kan tyckas paradoxalt eftersom Försvarsmedicincentrums valspråk lyder ”vita praeponitur” – livet främst.
Formellt har sjukvårdspersonal bara rätt att använda vapen i självförsvar, men Försvarsmakten medger själva att gränsen mellan krigshandling och självförsvar ofta är luddig. Wahlgren säger:
”I första hand ska sjukvårdspersonal söka skydd. Men när många fordon färdas i en lång konvoj och det sker en attack kan det i tumultet vara svårt att bedöma vem som blir attackerad och varifrån attacken kommer […] Då är det en form av skydd att alla som har vapen skjuter.”
Den svenska militärens närvaro i Afghanistan skapar situationer där vårdpersonalen inte ses som rent civila – utan befinner sig i ett gränsland till att vara militärer. Enda synliga skillnaden är en armbindel med Röda Korset. På militärens hemsida radar man upp exempel på hur deras sjukvårds-personal ibland hjälper civila. Det låter vackert och är säkert sant att den militära vårdpersonalen emellanåt hjälper lokalbefolkningen och sjukhus. Men det skapar problem när sjuksköterskor och läkare bär uniform, har vapen och är beredda att slåss i otydliga stridssituationer.
Organisationen Läkare Utan Gränser skriver om läget i Afghanistan:
”Skiljelinjen mellan militära insatser, återuppbyggnad, utvecklingsinsatser och humanitär hjälp har blivit otydlig, vilket har lett till att även hälsovårdsinrättningar har blivit en del av slagfältet. Internationella koalitionsstyrkor har tagit över hälsoinitiativ och sjukhus och ibland till och med arresterat patienter i sina sängar. Internationella styrkors närvaro i hälsostrukturer har i sin tur lett till att beväpnade oppositionsgrupper utsett hälsoarbetare och sjukvårdsinrättningar till måltavlor.”
Alternativet till en imperialistisk biståndspolitik är att vara fullständigt opartisk och vägra ta emot pengar från regeringar. I tidskriften Direkt beskriver Läkare utan gränsers projektkoordinator Sylvie Kaczmarczyk hur deras policy tillämpas i Afghanistan:
”I morse kom till exempel en beväpnad polisman in på akuten. Men inte heller han fick ta med sig pistolen. – Vapenförbudet gäller alla, både polisen, militären och medlemmar i Isaf-styrkan”
Man behöver således inte arbeta med stöd av en ockupationsmakt. Ett annat exempel är sjuksköterskan Marie Karlsson som arbetade i Afghanistan innan ockupationen. Hon beskriver ett stort förakt för kvinnor och blev själv bespottad. Men Karlsson konstaterar ändå att ”FN-klubben fick vara kvar för talibanerna, liksom FN och andra hjälporganisationer. Talibanerna såg nog de positiva effekterna av vårt arbete. Det var ok för oss att vara där och arbeta, men inte att beblanda oss med folket”.
En hjälpinsats i ett land måste vara fredlig och den måste ske på landets egna villkor. Då kan så småningom en respekt växa fram.
Ibland kan en alternativ bild av den svenska militärsjukvårdens verksamhet skymta fram även på militärens blogg. Sjuksköterskan Jeanette (utan efternamn) var med i Afghanistanstyrkan FS20 och besökte ett sjukhus:
”Jag upplevde där för första gången att befolkningen inte var intresserade av att vi fanns på plats. De ögon jag tittade in i var inte vänligt sinnade. Det blev efter de vanliga artighetsfraserna på sjukhuset bara att lämna ifrån oss det vi hade med oss och gå tillbaka till vårt ’hus’. (…) Jag hade velat se mer och fotograferat på sjukhuset, men situationen runtomkring gjorde att det inte kändes görligt.”
Om man stövlar in i ett sjukhus iklädd ockupationsmaktens uniform och vanligen går beväpnad beredd att döda – så kan lokalbefolkningen ha svårt att se personen som oskyldig vårdpersonal.