Vad blev det av Afghanistans ”befrielse”?

”På mina order har USA:s militär inlett anfallet mot al-Qaidas terroristträningsläger och talibanregimens militära anläggningar i Afghanistan. Dessa omsorgsfullt riktade attacker syftar till att bryta användandet av Afghanistan som en bas för terroristernas verksamhet, och attackera talibanregimens militära kapacitet.”

Att motivera angreppet som ett rättfärdigt och nödvändigt försvarskrig mot ondskefulla terrorister var inte tillräckligt, det insåg talskrivarna i Vita huset. Något måste sägas som visar att USA bryr sig om människorna i landet som invaderas. Den då nytillträdde presidenten förklarade:

”Afghanistans förtryckta folk ska få uppleva generositeten från USA och våra allierade. Samtidigt som vi slår till militärt, ska vi också släppa mat, mediciner och förnödenheter till Afghanistans svältande och lidande män och kvinnor och barn. USA är en vän till det afghanska folket.”

Efter tio år råder ingen tvekan; med sådana vänner behöver afghanerna inga fiender.

George W Bush är borta från makten. Detsamma gäller hans vapenbroder Tony Blair, som lovade afghanerna ”en väg bort från den fattigdom som utgör er eländiga tillvaro”. Borta från makten är också talibanregeringen. Den föll samman efter en månad av krig. Och al-Qaida-ledaren Usama bin Ladin, som en gång beväpnades och tränades av amerikanska CIA, är dumpad till
havs efter en välregisserad kommandoräd mot gömstället i Pakistan.

Men något slut på det fasanfulla krig som inleddes hösten 2001 är inte i sikte. Under USA:s och den Nato-ledda Isaf-styrkans befäl finns nu över 130000 soldater i Afghanistan.

Den australiensiska tv-kanalen ABC gav 5 september i år en inblick i den afghanska vardagen:
”Ungefär 300 australiensiska soldater jagar talibanbefälhavare i Uruzguzan, siktar in sig på dem en efter en. Men afghanska familjer har berättat för Four Corners [ABC-programmets namn] att oskyldiga dödas eller tvingas fly sina hem av rädsla när australiensarna rycker fram i olika områden…
Four Corners har talat med flera afghanska civila som har förlorat vänner och familjer i australiensiska attacker. Vissa, som Abdul, ser australiensarna som ockupanter:

’Människor accepterar inte att de tvingar sig in och attackerar oss på nätterna’ säger han. ’Antingen måste de fly eller ta till vapen och kämpa till slutet.’”

Vad som pågått i tio års tid är ett försök att kolonisera det strategiskt viktiga landet i Centralasien. Kriget är blodigt, offren är många. Så har det varit sedan flyganfallen inleddes i oktober 2001. Och tvärtemot vad försvararna av kriget och ockupationen hävdar förvärras situationen för varje år som går.

Dödstalen är ett bevis på detta. FN:s Afghanistan-mission UNAMA för statistik över antalet civila afghaner som dödats som ett direkt resultat av den väpnade konflikten. Trenden är tydlig. Antalet ökar år för år.

Men offren för kriget är många fler och tragiken mycket större än antalet dödade, skadade och traumatiserade. Afghanistan var 2001 ett av världens fattigaste och mest outvecklade länder. Tio år senare, efter att tusentals miljarder spenderats på den militära erövringen, kvarstår de usla levnadsförhållandena.

Ett exempel:
I juni släppte US-amerikanska Save the Children [Rädda barnen] sin årliga rapport om världens mödrar. Afghanistan är, konstaterar organisationen, världens sämsta land att bli mamma i.
• Var elfte blivande mor dör under graviditeten eller förlossningen.
• 86 procent av barnen förlöses utan närvaro av utbildad vårdpersonal.
• Den förväntade medellivslängden för en kvinna är 44 år.
• 85 procent av kvinnorna är analfabeter.

Ett annat exempel:
FN-organet World Food Program har under de senaste månaderna larmat om att skördar slagit fel och varnat för en hotande hungersnöd. I början av augusti stod sju miljoner afghaner utan säker tillgång till mat. Antalet beräknas öka med två miljoner under hösten.

De 3700 miljarder dollar som USA lagt på de två krigen i Afghanistan och Irak hade kunnat göra underverk.

Det finns undantag. Den stora utländska militära och civila närvaron, en statskassa i huvudsak finansierad av bistånd samt en narkotikaproduktion som försörjer en stor del av världen med illegala substanser, erbjuder goda förutsättningar att bli rik. Fast det gäller bara en liten privilegierad grupp politiker, affärsmän, krigsherrar och knarkhandlare.

Sida vid sida med nöden manifesterar den afghanska överklassen sin rikedom med lyxhotell, kasinon och palatsliknande villor.

Den 13 september i år genomförde talibanrörelsen en serie noggrant koordinerade attacker i centrala Kabul. De riktades inte mot några sparsamt beväpnade militärposteringar. Nej, målen var USA:s jättelika ambassad, Nato-högkvarteret, den afghanska underrättelsetjänstens högkvarter samt flera andra byggnader i hjärtat av huvudstaden. Striderna rapporteras ha pågått i tjugo timmar.

För USA, Nato och den afghanska regeringen Hamid Karzai var detta förnedrande. Att de saknar kontroll över stora delar av landsbygden är en sak. Att de inte ens klarar av att försvara det mest bevakade området i hela landet på dagtid är något annat.

Detta var bara en av flera spektakulära attacker under senare tid. Den 12 september, dagen innan Kabulstriderna, angreps en USA-bas i Wardakprovinsen. 77 utländska soldater skadades. 6 augusti sköts en amerikansk militärhelikopter ner. 30 USA-soldater dödades.

Utvecklingen går inte Barack Obamas väg.

När han trädde fram som kandidat i presidentvalet i USA anklagade han Bush för att inte ha satsat tillräckligt på Afghanistan. Så snart Obama i januari 2009 svurit eden skickades mer trupp till det sargade landet.

Det har gett resultat, fast inte det Vita huset önskade sig. Strävan att nå en militär seger över den afghanska motståndsrörelsen har misslyckats. Men fler döda afghaner och mer förödelse har ökat strömmen av unga, arga män som söker sig till talibanerna och andra motståndsgrupper. Vilket i sin tur resulterat i stigande dödstal bland de utländska arméerna.

2005 dödades 131 ockupationssoldater.
2010 var antalet uppe i 711.

Det finns fler förklaringar till att den talibanrörelse som drevs från makten 2001 i dag står stark. En är den djupt rotade tradition av motstånd mot utländska inkräktare som finns hos pashtunerna, den största etniska gruppen i Afghanistan och talibanernas traditionella bas. För dem är president Hamid Karzais styre en utländsk skapelse.

Detta beskrivs av den tidigare marinkårsofficeren Matthew How, som tjänstgjort i både Irak och Afghanistan. I september 2009 lämnade han US Army. Vi citerar från uppsägningsbrevet:
”Den pashtunska motståndsrörelsen, som består av många, till synes oräkneliga lokala grupper, får sin näring ur det som det pashtunska folket uppfattar som ett månghundraårigt och oavbrutet övergrepp mot pashtunernas land, kultur, traditioner och religion…

I både östra och södra delarna av landet har jag kunnat konstatera att majoriteten av motståndsmännen inte kämpar för talibanernas vita fana, utan snarare mot de utländska soldaternas närvaro och mot att man ska betala skatt till en icke representativ regering i Kabul[…] [USA:s] stöd till den afghanska regeringen i dess nuvarande form fortsätter att distansera den från folket.”

Tankesmedjan Internationella rådet om säkerhet och utveckling (ICOS), med huvudkontor i London, gjorde i juni 2010 en fältundersökning i de två sydliga provinserna Kandahar och Helmand där striderna varit hårda. Resultatet redovisas i rapporten ”Relationsklyftan”, vilket syftar på förhållandet mellan Nato-Isaf och det afghanska folket.

Några siffror:
• 68 procent av de tillfrågade anser att Nato-Isaf inte skyddar dem.
• 74 procent anser att det är fel att samarbeta med de utländska styrkorna.
• 75 procent anser att utlänningarna inte respekterar deras religion och traditioner.
• 55 procent anser att det internationella samfundet är i Afghanistan för att tillgodose sina egna intressen, för att förstöra eller ockupera landet eller för att motarbeta islam.
• 70 procent anser att Nato-Isaf-operationerna i deras områden är dåliga för det afghanska folket.
• 70 procent tror att lokala afghanska makthavare tjänar pengar på droghandel.
• 65 procent uppmanar talibanledaren Mullah Omar att gå in i den afghanska regeringen.

Det väpnade motståndets och den afghanska opinionens styrka och betydelse får inte överskattas. Det är sant att Bushs och Blairs ursprungliga planer på att ta kontroll över Afghanistan gått i stöpet. Men afghanerna är samtidigt för svaga för att med militära medel kasta ut världens starkaste krigsmakter ur landet.

Med ökad insikt om att de militära motgångarna har Karzai och företrädare för USA börjat tala om en förhandlingslösning. Från flera källor rapporteras att samtal förts med talibanerna. Men det finns en fråga där motsättningarna framstår som omöjliga att överbrygga.

Supermaktens övergripande syfte med kriget har från första stund varit att etablerade ett militärt fäste i Afghanistan och stärka USA:s position i Centralasien.

Talibanrörelsens huvudkrav är att de utländska trupperna ska ut ur landet genast.

En som stöder det sistnämnda kravet är den norske fredsforskaren Johan Galtung. Han har engagerat sig i Afghanistankonflikten och talat med såväl beslutsfattare i USA som företrädare för talibanerna. Han menar att ett tillbakadragande av alla utländska trupper är ett nödvändigt steg för att nå en fredlig lösning.

USA har andra planer. Obama talar om att överlämna ansvaret för säkerheten till afghanerna innan 31 december 2014. Men precis som i fallet Irak, där USA nu planerar att låta tusentals soldater stanna kvar i militärbaserna i landet som ”rådgivare”, kommer supermakten att försöka bita sig fast på afghansk mark.

I augusti avslöjade president Karzais säkerhetsrådgivare för brittiska Daily Telegraph att förhandlingar pågår om att låta amerikansk trupp stanna till 2024.

Men ingen frågar afghanerna om de vill leva med USA:s ”vänskap” och ”generositet” i ytterligare tretton år.