Vilka tjänar på våldet i Syrien?

FN-medlaren Kofi Annans fredsplan trädde i kraft 12 april. De första FN-observatörerna anlände förra veckan och totalt ska 300 observatörer skickas till Syrien.

Från den syriska regimens sida finns ett intresse av att få ett slut på våldet och finna en förhandlingslösning. Dialog istället för strider är nödvändigt för att kunna genomföra de demokratiska reformerna och hålla parlamentsval 7 maj.

Men den väpnade oppositionen i Syrien och dess utländska uppbackare är inte intresserade av vapenvila eller förhandlingar mellan oppositionen och regimen.

Det är tydligt om man ser till de väpnade gruppernas agerande efter 12 april. Några exempel från den gångna helgen som rapporterats i syriska medier:

Utanför Aleppo utsattes en militärbuss för ett bombattentat, en dödades och 42 skadades. I Homsprovinsen sköts två anställda vid ett forskningscenter ihjäl och tio skadades. I Idlibprovinsen skadades sex tåganställda av en bomb. 75 meter järnväg förstördes.

Oviljan till förhandlingar var också tydlig när ”Syrien vänner” möttes i Paris förra veckan. I denna grupp ingår syriska oppositionella samt länder som vill ha ett regimskifte i Syrien, bland dem USA, Frankrike, Turkiet, Saudiarabien och Qatar.

Officiellt står USA bakom Kofi Annans fredsinitiativ. Men under samma tid som FN-sändebudet mejslat fram sin plan har supermakten ökat stödet till de syriska rebellerna. I Paris argumenterade utrikeminister Hillary Clinton för skärpta sanktioner under FN-stadgans paragraf sju, den paragraf som ger möjlighet att ingripa militärt mot ett land som hotar freden.

Qatars emir Hamad bin Khalifa al-Thani förklarade kort innan mötet att Annans fredsplan har mindre än tre procents chans att lyckas. Han poängterade att om FN-initiativet misslyckas ska syrierna inte stödjas med fredliga medel utan med vapen.

Den oppositionella Fria syriska armén vädjade samtidigt i ett uttalande än en gång om en utländsk krigsinsats.

Ryssland vägrade delta på Parismötet. Utrikesminister Sergei Lavrov kritiserade ”Syriens vänner” för sabotage av fredsplanen genom det fortsatta stödet till den väpnade oppositionen.

Varför har USA och andra Syrien-fiender i FN:s säkerhetsråd röstat för Kofi Annans fredsplan?

Deras målsättning har inte ändrats. President Bashar al-Assad ska bort och ersättas av regim som underkastar sig imperialismen. Men förhoppningen om att syrierna i massomfattning skulle vända sig mot regimen har inte infriats. Inte heller har sanktionerna och stödet till de väpnade grupperna fått statsapparaten att förlora kontrollen över landet.

I denna situation kan USA och dess allierade inte ställa sig vid sidan om när Ryssland, Kina och andra driver på FN att försöka hitta en fredslösning. Men vi kan vara säkra på att krafterna för att regimskifte kommer att försöka utnyttja fredsplanen i sina syften.

Det har vi redan sett exempel på.

När väpnade grupper åter terroriserar bostadsområden i Homs och andra städer, när officerare avrättas och när människor på väg till jobbet kidnappas, står naturligtvis inte den syriska armén vid sidan av och ser på. Detta använder USA, den syriska oppositionen och medierna i väst som bevis för att det är regimen som bryter mot vapenvilan.

Hur länge dröjer det innan ”Syriens vänner” hävdar att fredsplanen misslyckats?

Troligen inte så länge. USA:s FN-ambassadör Susan Rice har redan varnat för att USA inte tänker förlänga observatörsstyrkans uppdrag efter de beslutade 90 dagarna.