Kommentar: 10 punkter om kriget i Syrien

1. Under andra halvan av mars 2011 genomfördes de första demonstrationerna i Syrien. Sant är att det bakom dessa fanns ett legitimt folkligt missnöje med fattigdom, arbetslöshet, politiskt förtryck, korruption och andra missförhållanden.

Men det var aldrig så att konflikten stod mellan folkets massor och ”regimen”. På gatorna syntes också motreaktioner i form av massdemonstrationer till stöd för regeringen. Många syrier fruktade kaos och utländsk invasion, som de sett i Irak och Libyen.

2. Extrema islamistiska grupper och andra destruktiva krafter utnyttjade protesterna för sina syften. Mellanösternanalytikern Sharmine Narwani har visat att 88 poliser, soldater och medlemmar av säkerhetsstyrkorna dödades under de första fyra veckorna av protester i mars och april 2011.

Trots detta hävdas fortfarande att proteströrelsen våren 2011 enbart var fredlig. Attackerna var ett effektivt sätt att trigga igång en våldsspiral. 

3. I krig finns inga änglar, inga humana bomber eller kulor. Krig brutaliserar människor och samhällen. Övergrepp begås av alla sidor.

Problemet är att västvärlden lagt nästan all skuld på en sida – den syriska regeringen och dess uppbackare. Västs egen roll och skuld till dödandet tystas ner. 

4. FN försökte tidigt få stopp på striderna. Våren 2012 sade sig alla parter acceptera FN-sändebudet Kofi Annans fredsplan. Förberedelserna för ett våldsamt regimskifte fortsatte dock i det fördolda.

Ingen lyssnade när FN-observatörernas chef Robert Mood i juni 2012 varnade för att utländska parter agerade på marken i Syrien och förde in pengar och vapen. Kort därefter gick Fria syriska armén på offensiven, sprängde syriska ministrar i luften och invaderade Damaskus förstäder. Ingen i väst protesterade mot brotten mot fredsplanen.

5. Stödet till det väpnade upproret och dess politiska företrädare har varit en mångmiljardindustri. Enbart lilla Nederländerna gav åren 2015-2018 motsvarade en halv miljard kronor till väpnade grupper, Fria syriska polisen och Vita hjälmarna. Det skedde trots att Nederländernas regering fått kännedom om att stödet direkt eller indirekt gynnat terrorister.

Lägg därtill det massiva inflödet av pengar och vapen till Syrien från USA, Frankrike, Storbritannien, Turkiet och Gulfstaterna. 

6. De som drog mest nytta av detta var al-Qaida, IS och liknande extremistgrupper. Vapenleverantörerna var medvetna om detta, vilket dåvarande vicepresident Joe Biden erkände i ett tal på Harvard University i oktober 2014. Att störta president Bashar al-Assad var det viktiga, inte vem som gjorde det.

Frågan är om det ens hade blivit något krig utan nämnda inblandning? Hade Syrien då sluppit massdöden, förstörelsen och flyktingkatastrofen? Till saken hör att Ryssland knappast hade gått in i kriget hösten 2015 om inte andra aktörer först banat väg för terroristgrupperna.

7. Sverige har också spelat en destruktiv roll. Vi var redan 2012 delaktiga i regimskiftet genom att finansiera olika projekt till stöd för Syriska oppositionskoalitionen.

Regeringen och de ansvariga på UD reagerade inte ens när oppositionsledarna erkände sitt samarbete med det terrorstämplade Jabhat al-Nusra, al-Qaidas syriska gren. Utbetalningarna fortsatte. De stora svenska medierna har valt att inte granska eller ens rapportera om detta.

8. Under de tio år som gått har medierapporteringen varit oerhört ensidig, förenklad och ibland rent felaktig. Det finns undantag – som Proletärens, och Magda Gads rapportering i Expressen – men de är få. I stort har den bild som förmedlats varit den som gällt i maktens korridorer.

Olika västfinansierade, oppositionella syriska grupper har ofta framställts som ”folkets röster” eller opartiska faktaförmedlare. De som motsagt den i väst fastslagna bilden har sällan eller aldrig fått komma till tals. 

9. Kemgasattackerna är exempel på händelser där makthavare och medier snabbt slagit fast ”sanningen” om vad som hänt och vem som är skyldig. Vita husets påståenden – och det oavsett om presidenten hetat Obama eller Trump – har återgetts som fakta. När ansedda medarbetare i Organisationen för förbud mot kemiska vapen (OPCW) under de senaste femton månaderna fört fram skarp kritik mot den egna organisationens rapporter om Syrien har medierna valt att tiga.

Hur många svenskar känner till att de OPCW-inspektörer, som i april 2018 var på plats i Douma och undersökte brottsplatsen utanför Damaskus, ifrågasätter ”sanningen” om att regeringen Assad utfört en kemisk attack vid det tillfället?

10. Finns det någon väg framåt för Syrien? Många hinder och problem kvarstår, som terroristnärvaron, den utländska ockupationen och svårigheten att hitta en politisk kompromiss för framtiden. Men det finns en åtgärd som direkt skulle minska lidandet för miljontals syriska barn och vuxna. Det är att USA och EU häver sina ekonomiska sanktioner.

Det handlar inte om att vara för eller mot Assad. Det handlar om rätten till liv, om att låta det syriska folket få mat och mediciner, värme i sina bostäder, få igång produktionen och återuppbyggnaden av allt som förstörts. Sanktioner är inget fredligt verktyg för demokrati. Nej, det är ett brutalt och omoraliskt vapen som kraftigt förvärrar lidandet för civilbefolkningen.