Ledare: 50 år i socialismens tjänst

I dagarna lämnar Kommunistiska Partiet barndomen och går upp i de vuxnas skara, vi fyller 50 år.

Vi föddes när 1960-talet övergick i 70-talet. Då stod socialismen på dagordningen på ett helt annat sätt än vad den gör i dag. Världskapitalismen var utmanad av realsocialismen, ledd av Sovjetunionen, och av de nationella befrielserörelserna i tredje världen. När 60-tal övergick i 70-tal var den svenska arbetarklassen på fötter och höjde sin röst, främst manifesterad genom den stora gruvstrejken i Malmfälten.

Den gamla kommunistpartiet, som 1967 bytte namn till VPK, hade stagnerat och fungerade mer som en lydig svans till socialdemokratin än som en självständig politisk kraft för socialism. Studentuppror, en orättvis världsordning och Vietnamkrig, kombinerat med tydliga klassorättvisor och ett förändrat skolsystem här hemma, öppnade upp ögonen på en hel generation. I historieböckerna vanligen kallad 68-vänstern.

Denna vänster var spretig och hade i många fall inte klart för sig hur den skulle agera. Men en sak var tydlig för den, sakernas tillstånd måste förändras. Så som det var kunde det inte förbli. Vägen till förändring gick genom socialismen, genom en förnekelse av kapitalismen. Denna spretiga rörelse delades snart upp i olika inriktningar, vissa mer intellektuellt präglade, andra styrda av partier i andra länder. 

För Kommunistiska Partiets del, på den tiden KFML(r), var arbetarförankringen och den egna självständiga politiken i centrum. Främst symboliserad genom parollerna ”Leve de vilda strejkerna” och ”Vänd ansiktet mot arbetsplatserna”. Idag kan vi konstatera att detta var både klokt och rätt. Av denna 68-rörelse är endast vårt parti kvar. Andra har lagt ner och många av deras medlemmar gått vidare i den individualistiska borgerliga karriären.

Ända sedan starten har vårt signum varit arbetarförankringen och att föra en självständig politik byggd på självständiga analyser. Visst har vi hamnat snett ibland, visst har vi gjort fel ibland, visst har vi gjort saker som vi ångrat. Men ingen kan bli vuxen utan barndom och det är av sina misstag man lär sig.

När vi nu går in i de vuxnas skara är vi ett parti med en rik historia att ösa ur. Strejker, kamper, protester, möten, studier, resor och ett omfattande internationellt solidaritetsarbete har givit oss en kunskapsbas som gör att vi känner oss trygga när vi analyserar dagens värld och dagens politiska frågor. 

Dagens politiska värld präglas inte av socialismen på samma sätt som för 50 år sedan. Men behovet av socialismen, behovet av förnekelsen av kapitalismen, är minst lika stort idag som 1970. Om inte större.

Våra belackare undrar varför det finns och behövs kommunister år 2020. Svaret är faktiskt enkelt att presentera. Det är bara att titta sig omkring och se hur vårt ser samhälle ut.

Idag går fler än 475.000 svenskar helt utan arbete. Det beror inte på coronapandemin – vi har haft en massarbetslöshet ända sedan socialdemokratin bytte fot och för 30 år sedan drev in oss i kapitalets EU. Vem förutom vi kommunister tar kamp för jobben och kräver full sysselsättning? Vem förutom vi kommunister arbetar för att Sverige ska lämna EU? 

När EU tvingar oss att bekämpa inflation före vi bekämpar arbetslöshet har andra partier anpassat sig till EU-makten och driver på sin höjd på för ett annat EU. Vi såg det redan vid de stora EU-protesterna i Göteborg 2001.

Ihop med andra anordnade Kommunistiska Partiet en demonstration som samlade 16.000 personer under kravet ”Sverige ut ur EU”. Här deltog även stora delar av den övriga vänstern men det hindrade dem inte från att dagen efter tåga i en annan demonstration som samlades under parollen ”För ett annorlunda EU”. 

Här finns en stor skillnad mellan oss kommunister och stora delar av den övriga så kallade vänstern. Vi är principfasta och vänder inte kappan efter vinden. Vi vill inte sitta på två stolar utan vi vill stå stadigt på två arbetarben, vägledda av visionen om socialismen, om ett annat samhälle fritt från kapitalismens vinstintresse och rovgirighet.

Socialismen behövs idag mer än någonsin. Klassklyftorna i Sverige är på historiskt höga nivåer. En direktör tjänar motsvarande 61 industriarbetarlöner eller 76 arbetarkvinnors lön, vilket är rekord sedan mätningarna infördes på 50-talet.

Vid årsskiftet fanns det 206 svenska miljardärer med en sammanlagd förmögenhet på runt 1.683 miljarder kronor. Också det rekord. På drygt 40 år har vårt land gått från att vara världens mest jämlika, till att ha en extraordinärt stor och superrik överklass jämfört med andra länder. 

Det är stor skillnad på den verklighet vi verkade i under KPML(r):s första år och den vardag vi verkar i idag. Vem hade under 70-talet, när socialismen föreföll stå för dörren, kunnat tänka att vi en dag skulle får se Socialdemokraterna begå politisk prostitution genom att ingå en nyliberal januariöverenskommelse med Centerpartiet och Liberalerna?

Vem hade kunnat tro att Vänsterpartiet skulle agera dörrmatta och släppa fram denna nyliberala överenskommelse som innehåller mer borgerlig politik än vad den öppna borgerligheten själva vågade bedriva under åtta år vid makten? Vem hade kunnat tro att ett högerextremt parti med rötter i nazismen skulle blir Sveriges tredje största parti?

Men så ser Sverige ut år 2020. 

Därför finns Kommunistiska Partiet. Därför behövs Kommunistiska Partiet!

Coronapandemin har fungerat som en ögonöppnare för många. Det vi tagit för givet är verkligen inte så givet. När till och med borgerliga politiker ropar på samhälleliga och kollektiva insatser, när staten plötsligt är bra och det mest nödvändiga, och när folk med egna ögon kunnat se vad alla skattesänkningar gjort med den svenska vården och välfärden. Då är det verkligen dags att prata om andra sätt att organisera samhället på.

Vi kommunister har våra visioner och våra förslag. Vi diskuterar dem gärna med dig. Låt oss tillsammans forma de kommande 50 åren i socialismens tecken.