Arbetarnas första idrottshjälte

Sveriges Radio, eller AB Radiotjänst som det hette då, grundades 1925 och enligt företagets officiella historieskrivning sändes det första programmet, en högmässa från Sankt Jacobs kyrka i Stockholm, den 1 januari 1925. De riktigt reguljära sändningarna inleddes 1926 och först 1933 var man uppe i en sändningstid på åtta timmar om dagen.

Men redan den 31 oktober 1924 hade en provsändning skildrat det årets stora idrottshändelse: Boxaren Harry Perssons match mot kanadensaren Larry Gains.

Harry Persson, född i en fattig arbetarfamilj i Vasastan i Stockholm den 24 september 1898, var stensättaren som slog sig fram till världstoppen i tungviktsboxning.

Han var Sveriges förste riktigt store idrottshjälte. Och han var framför allt en förebild för massor av ungdomar ur arbetarklassen. Knappast någon gång har en svensk idrottsman på toppnivå varit så förbunden med sin klass som Harry Persson var.

Harrys pappa, spårvagnskusken August Persson från Surbrunnsgatan 46, en trappa, försvann ganska tidigt ur Harrys liv. Hans mamma Clara lämnades ensam med tre ungar, alla pojkar. Clara städade och tvättade hos fina familjer, men tjänade småpengar. Det fanns inte alltid mat i det perssonska hemmet.

Beskrivningen av Harry Perssons barndom kunde ha gällt vilken liten arbetargrabb som helst i Sverige på den tiden. I memoarboken 10 år i ringen, utgiven 1933, beskriver Harry Persson sin uppväxt.

”Hemma var det fattigt och ont om matbitarna, det tjänar inget till att söka dölja den saken. Jag minns så väl hur man satt och väntade på kvällen, att hon skulle komma. Hungrig var man så det skrek i tarmarna, ofta fick jag vara utan mat hela dagen. Äntligen så kom hon då, sent, sent. Det var ingen åtta timmars arbetsdag då för tiden, och trött var hon så hon knappt kunde gå uppför trappan.

– Har mamma ingen mat, undrade vi.

– Nej, jag fick inga pengar idag. Ni får vänta tills i morgon.

Ja, då fick man försöka svälja gråten och krypa ner i sängen. Lägga sig hungrig och dra täcket över öronen, så mor inte skulle höra ifall man grät.”

Uppväxten formade Harry. Liksom slitet. Elva år gammal var han tvungen att börja jobba. Springpojke hos en målarmästare, hantlangare på ett bygge. Och stenplockare hos ett stensättarlag. Skolan blev lidande och när han ändå dök upp i Adolf Fredriks skola fick han stryk av läraren för att han skolkat.

”Ryggen och skinkorna voro ett enda stort sår på mig. Långa uppsvällda blåröda ränder och blodvalkar här och där.”

20 år gammal arbetade Harry som stensättare, utkörare av ved- och kolsäckar och som klockare i Gustaf Wasa kyrka vid Odenplan. Han var idrottsintresserad och funderade på fotbollen där lillebrorsan Erik ”Lillis” Persson (1909-1989) firade stora triumfer som spelare i AIK och i landslagen i både fotboll, ishockey och bandy.

Men Harry var välväxt och stark. Vintern 1921 började han träna boxning. Då hade familjen tvingats lämna Stockholm för det fattiga Hagalundskvarteren i Solna.

I sin första match förlorade han på poäng mot den betydligt mer erfarne dansken Sören Petersen. Totalt skulle det bli bara elva amatörmatcher, med tio segrar varav nio på knockout, innan Harry Persson gick över till proffslivet.

Han blev HP med folket, och den svenska idrottens förste store folkhjälte.

Knappast någon gång har en svensk idrottsman på toppnivå varit så förbunden med sin klass som Harry Persson var.

Den 14 februari 1923 gick Harry Persson sin första promatch. Han besegrade dansken Emil Andreasen på teknisk knockout i nionde ronden.

Karriären gick snabbt: Harry Persson fortsatte uppåt på rankinglistorna. 1926, efter 22 segrar på 23 matcher och sedan han vunnit EM-titeln genom att slå ut engelsmannen Phil Scott, fick Harry Persson chansen i USA. Han inledde med tre segrar, bland annat mot erkände Johnny Risko, innan han tveksamt diskades mot världsboxaren Bud Gorman.

Det blev ytterligare två förluster, båda på poäng, innan Persson stukad reste hem till Sverige. Han fick revansch på Gorman i Stockholm 1927 och det blev ytterligare elva matcher, nio vinster och två oavgjorda, innan han den 23 augusti 1931 ställdes mot en av Norges bästa boxare genom alla tider, Otto von Porat. En trött och less Harry Persson blev utslagen i första ronden. Karriären var över.

Harry Persson hade varit i världstoppens periferi, men inte nått hela vägen fram. Efter matcherna i USA var han som bäst rankad sjua i världen bakom världsmästaren Gene Tunney.

Okänd

Harry ”HP” Persson

Boxningssporten var ingen självklar idrott i Sverige under 1910- och -20-talen. Borgerliga skribenter och riksdagsledamöter rasade mot sporten, och den socialdemokratiske riksdagsmannen Värner Rydén från Malmö jämförde boxningen med tjurfäktning. I riksdagen ansåg Rydén att det inte fanns något ”fulare, råare och otäckare än boxning” och att den borde förbjudas. Också Hjalmar Branting anslöt sig till kritiken, skriver idrottsforskaren Mats Hellspong i sin doktorsavhandling Boxningssporten i Sverige: En studie i idrottens kulturmiljö.

Sporten förbjöds också lokalt, bland annat i Skåne. Boxnings-
arrangörerna bildade istället slutna sällskap som genomförde galor på båtarna över till Danmark. 1927 hade till exempel Hälsingborgs Boxningssällskap över 1600 medlemmar. I Stockholm bildades Allmänna Boxningsällskapet (ABS) för att kringgå förbudet mot den professionella boxningen.

När Harry Persson lagt av intensifierades debatten om boxningens vara eller inte vara i Sverige. Perssons status som arbetarklassens hjälte hängde konstant över debatten. Det är nog inte osannolikt att Perssons enorma popularitet bland arbetarna under lång tid förhindrade boxningsmotståndarna att förbjuda sporten.

Ett förbud diskuterades i riksdagen första gången redan 1924. Socialdemokraten Artur Engberg anförde bland annat att ”boxningen har gjort sällskap med detta jazz- och shimmyelände… De offentliga boxningstävingarna äro ett uttryck för en negerkultur och därför är det inte så mycket att förvåna sig över att det är negrer som allra mest figurerar som stora boxningshjältar ute i världen”.

Sportens vara eller icke vara splittrade partierna rakt av. Endast ett parti stod hela tiden på boxningens sida: Kommunisterna var starkt emot ett förbud. 

1924 konstaterade Karl Kilbom att ”ett förbud mot boxningen inte kommer att tas väl upp i breda lager, särskilt inom arbetarklassen”.

Och förbudstanken föll.

I efterdyningarna av andra världskriget diskuterades återigen pro-boxningens vara eller inte vara i riksdagen.

Folkpartisterna var ivriga förbudsanhängare, kommunisterna var emot. Den kommunistiske riksdagsmannen, metallarbetaren och förre amatörboxaren Gunnar Dahlgren från Göteborg konstaterade att han själv fått en liten kroppslig skada av sina sju år som boxare, men ”samtidigt har jag i mer än 20 år deltagit i det industriella arbetet och jag vågar påstå att jag där fått lika många men som de år jag varit i detta arbete. Jag har emellertid lika lite som någon annan velat resa förbud mot industriellt arbete, även om det kan skada”.

När boxningen återigen kom upp i debatten på 1960-talet ledde den frikyrklige folkpartisten Yngve Hamrin från Jönköping motståndet. Han fick fram en fyrparti-motion för ett förbud. Bara ett parti stod emot - Sveriges Kommunistiska Parti.

1969 förbjöds dock den professionella boxningen i Sverige. Förbudet varade i 38 år. 2007 tilläts sporten återigen, dock under starkt kontrollerade former.

Sportens vara eller icke vara splittrade partierna rakt av. Endast ett parti stod hela tiden på boxningens sida: Kommunisterna var starkt emot ett förbud.

Under 1960-talet var författaren Kurt Salomonson boxningens främste anhängare på debattsidorna.

På 1970-talet skrev Torbjörn Säfve librettot till en opera om Harry Persson: HP - en folklig opera om ett boxaröde. Säfve skrev också att ”boxningen är ett ärligare helvete än den omkringliggande verkligheten. Sådant är arbetarklassens perspektiv på boxningen. Och boxarna, särskilt världsmästarna i tungvikt, följs således noga av hela det arbetande folket…. Så länge arbetarklassen existerar kommer boxningen att leva vidare. Ty boxningen är uttrycket för arbetarnas nödvändiga vapen: Den hårda kampen.”

Och medan Socialdemokraterna traditionellt varit kluvna i sin syn på boxningen har, skriver Mats Hellspong, kommunisterna ”uppträtt till boxningens försvar med särskild hänsyftning på sportens traditionella arbetarförankring”.

Den 1 oktober 1979 avled Harry Persson efter en lång tids sjukdom. Han blev 81 år gammal. Han dog lika fattig som han en gång börjat karriären; i en klassisk sol- och vårhistoria hade hans fästmö lurat honom på de pengar han tjänat. Han var tillbaka där han en gång börjat. Han hade återgått till jobben som stensättare och rockvaktmästare.

Han glömde aldrig sin bakgrund.

I sina memoarer berättar HP om hur han, inbjuden till en kungamiddag, fick hovets föraktfulla blickar mot sig när han lämnade in den från Glädje och sorg inhyrda hatten till en hovlakej.

Lakejen ville sedan veta hur han inför kungen skulle presentera herr Persson.

”– Jag är boxare.

– Boxare? Kammarherren såg förbluffad ut. Inte kan jag väl komma in till Hans Majestät och anmäla er som boxare.

– Säg stensättare då, svarade jag.

Det blev boxare.”