Ledarkrönika: Behov eller omorganisering?

En vän berättade att han valt att sluta på skolan där han jobbat i 25 år, när han ställdes inför att bli omplacerad, i en omorganisation som ingen av de anställda bett om. Han jobbade på en skola med heldagsomsorg för elever som fått det alltför struligt i sina tidigare klasser.

När han avtackades kom 70 tidigare elever. En del kom med sina barn och sa: ”Se här, det har gått bra för oss.”

Kommer 100 nya elever om 25 nya omorganiserade år att komma tillbaka och säga samma sak?

Knappast. De som arbetar i människoyrken eller finns i verksamheterna vet att dra öronen åt sig när omorganiseringar kommer på tal, hur mycket effekt och framgång som än utlovas. De omorganisationer i välfärden som grundar sig på de anställdas och användarnas erfarenheter, önskningar, synpunkter och krav, de går inte att räkna, de finns inte. 

En omorganisation på en skola betyder besparingar. Att de privata skolorna sätter vinst före barnens och brukarnas behov, det är alltför godtaget, sorgligt skamlöst och dessutom lagligt.

Men även de kommunala skolorna drivs efter en budget som sätter budgetmål före behov. Då blir eleverna i skolan som behöver mer stöd, för att efter tio-tjugo år kunna komma tillbaka och säga att det blev bra, bara till en dyr kostnad och därför inte populära.

Lyckas barnen inte med de minskade resurser skolan kan ge, blir det deras eget fel.

Några av de som inte lyckas kommer att bli placerade på Sis-hem. Det skulle kunna bli en andra chans att få ett stöd, som gör att man efter ett decennium eller två kan komma tillbaka dit och säga att det gått bra.

Men då måste också Sis-hemmen ges resurser. Kunskap hos personal, grundad på utbildning och stöd från mer erfarna arbetskamrater, tillgång till kringresurser, som kan stärka upp verksamheten, och ett långsiktigt tänkande och planerande, som även ser kostnaderna i ett perspektiv på längre sikt.

Det långsiktiga tänkandet och satsandet måste finnas och ses som något bra, inte något som personalen måste lägga sin kraft på att förklara om och om igen.

En aktuell nyhet är att en avdelning på ett ungdomshem i Kungälv stängs då missförhållanden avslöjats. Personal har inte varit tillräckligt professionell och barn har farit illa.

Vilken skillnad det hade varit om verksamhetsdirektören inte bara sett ledsen ut i tv, beklagat det inträffade och förklarat att det är svårt ibland och det blir konflikter, utan istället sagt:

”Det här går inte. Vi måste sluta blunda och slå dövörat till. Vi kan inte driva en verksamhet utan tillräckliga resurser. Vi kan inte slaviskt följa en budget som inte tar hänsyn till behoven. Vi måste få tänka längre än till nästa års budget. Utan långsiktighet kan vi inte göra ett bra jobb. Vi måste befria skolan och hela välfärden från marknaden och sätta barnens och de ungas behov som utgångspunkt för en budget.”

En sådan verksamhetsdirektör hade blivit lyssnad på. Inte av sina chefer, men väl av de som berörs i verkligheten.